(s)-budget i kontinuitet med Alliansen

När Stefan Löfven, den 3 oktober, presenterade den nya (s)- och (mp)-regeringen, så var det första gången på 57 år som (s) ingick i en koalitionsregering med ett annat parti. Men detta är bara en liten del av den linje som genomsyrar hela regeringsförklaringen: inriktningen på ”samling”, på att ”enas i viljan till ansvar för vårt land”, på att vara en ”samarbetsregering och söka breda uppgörelser i riksdagen”.

Den politik som den (s)-ledda regeringen vill uppnå med en sådan nationell samling går inte att ta miste på. Det handlar om att bevara, och att skärpa respekten för, ”det finanspolitiska ramverket”; att hålla fast vid ”överenskommelsen i friskolekommittén”, ”den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen”, ”försvarsberedningens förslag” och framförallt om en fortsatt anpassning till EU-politiken och till och med en vilja att stärka EU- juntans ansvar.

Regeringens budgetproposition, utarbetad tillsammans med (v), följer samma inriktning. Trots de senaste årens systemkriser för EU och det ekonomiska system som den förvaltar, så viker inte regeringen en tum från den ekonomiska och politiska logik som driver in världen och alltfler EU-länder i recessioner, massarbetslöshet, social misär och politiska kriser.

De enda konkreta förslagen för att motverka arbetslösheten är att staten ska fortsätta subventionera lönekostnaden för tillfälliga anställningar. I hela branscher trängs fasta anställningar ut av ständigt nya korttidsanställningar med statliga pengar, som också används för att vinna upphandlingar med dumpade priser. (1) Vad gäller de utlovade satsningarna på skolan, med fler anställda, så återstår att se hur mycket som kommer att försvinna i kommunernas hantering.

De omtalade höjningarna av inkomstskatten är mycket begränsade och innebär framförallt att de som tjänar mer än 50 000 kr i månaden får mindre jobbskatteavdrag, med en ökad skatt på ett par hundra i månaden. Samtidigt gör man ingenting åt sänkningen av bolagsskatten till 22%, som inneburit en gåva till företagen på betydligt fler miljarder.

Höjningen av taket i a-kassan från 680 kr till 910 kr per dag var välbehövlig och innebär att fler får ut 80% av tidigare lön, men höjningen gäller bara under de första hundra dagarna, vilket innebär att samarbetsregeringen inför det Alliansen ville, men inte lyckades med: en kännbar avtrappning av ersättningsnivån.

LO:s krav, som tidigare fått stöd av (s), på att riva upp Lex Laval, som innebär att utländska företag med egen arbetskraft inte behöver sluta svenska kollektivavtal vilket strider mot internationella konventioner om fackliga rättigheter, har urvattnats till en inriktning på en ”revidering”, i respekt för EU-domstolens beslut, utan att nämna kritiken som man fått internationellt.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och de borgerliga tidningarna går på offensiven med att de, i verkligheten mycket blygsamma, ”reformerna” är skadliga och vänstervridna. Det handlar delvis om politisk taktik, för att skrämma socialdemokratin ännu närmare de borgerliga partierna, men i den mån oron är äkta så uttrycker den på sitt sätt de oerhört små marginaler som finns i den krisdrabbade världsekonomin och till vilken grad ”signalerna till marknaden” blivit huvudsaken i den politiska ekonomin.

Det som är sant är att mycket i budgeten, i synnerhet prognoserna för utvecklingen om några år, framstår som rena glädjeanalyser. De växande problemen i tunga länder som Frankrike och Tyskland, liksom Riksbankens sänkning av räntan till 0% och tankarna på att, liksom USA och ECB, dra igång sedelpressarna för att stimulera ekonomin, vittnar om nödlösningar i en nedåtgående spiral av allt djupare kriser.

Det är just på grund av anpassningen till borgerligheten, EU och, ytterst, till kapitalet, som även arbetarrörelsens kris fördjupas – uttryckt i det näst sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes, i de växande svårigheterna att engagera arbetarklassen och i proteströster på andra partier.

Det är brådskande att slå in på en helt annan väg. Det är uppenbart att arbetarklassen och andra maktlösa låginkomsttagare själva måste engagera sig i rådslag, rusta upp facken och ta den politiska striden för att helt bryta med den EU-samordnade borgerliga politiken, för ett arbetarnas Europa.
__
1 Se Arbetet: Bidragsjobben dumpar hela branscher (20141024)

Ta hem Emanuel!

Emanuel Oganesian kan vara på väg hem. Bara de sista slantarna kommer fram kan han komma hem till Kiruna och återuppta sitt liv. Solidaritetskampanjen med Emanuel visar vad som faktiskt går att göra när människor grips och deporteras av myndigheterna efter att ha byggt upp en tillvaro här sen flera år. Det är stor skillnad på vad Emanuels vänner gör för honom i konkret handling och vad kommunledningen gör.

När Emanuel sattes i förvar, under pågående valrörelse, uttalade kommunalrådet Kristina Zakrisson att detta var ett ”brott mot mänskliga rättigheter”. Stora ord. Desto märkligare har det sen varit att följa turerna där hon först bad om ursäkt för att hon protesterat hos fel avdelning inom utvisnings-myndigheterna, sen ansåg att stödinsamlingen för att faktiskt få tillbaka Emanuel var en privatsak. Sällan har ordet hyckleri fått en tydligare illustration.

Knegarkampanjen uppmanar alla att nu dra sitt strå till stacken så att insamlingen går i hamn. Arbetarrörelsens organisationer har ett särskilt ansvar att sälla sig i spetsen och bidra för att visa var skåpet ska stå i Kiruna, nämligen på de asylsökandes sida.

Knegarkampanjen har själva lagt ett bidrag trots att kontona gapar tomma efter valrörelsen. Detta har vi klarat genom att göra en egen insamling bland medlemmar och sympatisörer. Det kan flera göra! Låt Emanuel återvända hem!

För in pengar på

Swish 076-8211657 (Ida Nilsson)

eller

Sparbanken Nord, konto 8264-4, 63007254-4 (Bader Aleman)

IMG_1604

Demonstration i september vid Kiruna Stadshus till stöd för Emanuel

Ta ansvar i Pajala!

Northland Resources stängning av gruvan i Kaunisvaara är ett hårt slag mot hela gruvarbetarkollektivet i Norrbotten och mot befolkningen i Pajala kommun. Det som nu händer har ingenting med samhällsansvar att göra, utan handlar om att säkra så mycket resurser som möjligt till ägarna. Samtidigt står fackledningarna och kommunpampar som ska företräda arbetarrörelsen passiva och lägger hela frågan i direktörernas händer. Om deras politik får fortsätta så är det de anställda och lokalsamhällena som kommer att få ta hela smällen.

Det som behövs nu är att sätta arbetarrörelsen på fötter för att säga ifrån mot bolagsledning och makthavare. Krisens bördor ska inte bäras av vanliga knegare. Vi kräver:

ATT  uppsägningarna ska dras tillbaka och att personalen i första hand ska sysselsättas med att färdigställa produktionsanläggningar och andra behövliga projekt, i sista hand permitteringar med full lön

ATT den (s)-dominerade regeringen ska hålla personalen skadefri från sina villalån och Pajala kommun tilldelas en nödsumma för att hålla uppe igångsätta sociala utvidgnings- och uppbyggnadsprojekt

ATT Northlands direktörer ska betala tillbaka sina bonusar och fallskärmar, för förvaring inom Pajala kommun

ATT kvarstående medel i kassahållningen ska redovisas öppet från bolagsstyrelsens sida.

ATT den (s)-dominerade regeringen gör en offentlig snabbutredning om konsekvenserna av den extremt låga markhyran och minimala exploateringsskatten som avkrävts Northland.

ATT Northlands malpåseperiod används till full utbyggnad av transportvägar och en järnvägslinje från malmbanan till Pajala.

ATT ett nytt bolagskontrakt upprättas, enligt vilket de anställdas fackliga företrädare ska tilldelas vetorätt för att kunna stoppa varje produktionsplan som går ut på högt uppdriven rovdrift och kortsiktig lönsamhet.

De som kan sätta kraft bakom dessa krav är i första hand det samlade gruvarbetarkollektivet i Norrbotten och deras fackliga organisationer. Som ett första steg behöver Gruvklubbarna 135, 4, 136 och 12 samlas till ett stormöte av medlemmar för solidaritetshandlingar med Pajalaarbetarna på kort varsel

 

Solidaritet med YPG i Kobane

I inbördeskrigets och laglöshetens Syrien pågår nu hårda strider kring staden Kobane. På ena sidan den kurdiska befolkningen och dess organisationer, på andra sidan den ärkereaktionära så kallade ”Islamiska Staten” (IS), som i motsättning till den förkrossande majoriteten av muslimer bedriver plundringskrig, etnisk rensning för att etablera reaktionära bödelsvälden

Som vi skrev i vårt uttalande 12 januari, så ”framstår det kurdiska frontpartiet som det enda återstående fästet för befrielse från envälden, chauvinism och det borgerliga världsherraväldet. Händer det inget oförutsett i arabvärlden, kan Knegarkampanjen hänvisas till att försöka bistå den kurdiska befrielsekampen under 2014. (…) Låt oss säga såhär; om syriska kurder själva och aktivt begär vapenunderstöd, kommer vi omedelbart att ta ställning för det och gå till handling för att kunna bidra.” (läs vidare här)

De kurder som nu kämpar för sina liv saknar stöd från någon stormakt eller regim i närområdet och har ett akut behov av vapen och ammunition.

Den kurdiska organisation som står i frontlinjen, och som har starkast stöd bland kurderna i området, är ”Folkets försvarsenheter” – YPG och dess kvinnliga avdelning YPJ.  De utgör den väpnade grenen av PKK:s syriska organisation PYD.

Knegarkampanjen uppmanar alla att snarast möjligt bidra till den internationella insamlingen till stöd för YPG/YPJ.

Skicka ditt bidrag, stort som smått, till vårt bankgiro 658-4296 under perioden 15-25 oktober för alla som vill bidra. Märk inbetalningen YPG så vidarebefordar vi pengarna.

Vad hände i valet och vad är det politiska läget i Sverige?

Sedan valet har Knegarkampanjens valledning analyserat resultatet och vi sammanfattar våra ställningstaganden här.

Valanalysen blir startpunkt för våra studiecirklar om framtidens politik. Vi uppmuntrar väljare och sympatisörer att skicka sina synpunkter, antingen per mejl eller i kommentarsfältet nedan.Vill du läsa vår utvärdering i sin helhet så beställer du utskriften på knegarkampanjen@gmail.com.
Vill du delta i någon av cirklarna tar du kontakt på mejl eller telefon.

Vår analys slår fast fem centrala punkter.

1. Att den borgerliga alliansen är knäckt – ett historiskt bakslag för den svenska borgerligheten. Detta trots att fler än någonsin röstade borgerligt (till borgerliga partier räknar vi även Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och naturligtvis Sverigedemokraterna). Vår röstuppmaning att ”rösta (s) för att bli av med Reinfeldt” var helt riktig. Vi hade inga illusioner om Löfvens politik, utan såg i honom ett verktyg för att sänka Alliansregeringen.

rovenreinfeltliten

Uppdrag slutfört!

2. Sverigedemokraterna är de enda vinnarna. De har fördubblat resultaten flera val på raken, rivit upp blockpolitiken i Sverige och skapat en högerradikal pol. Som högerradikala placerar de sig mitt emellan högerpopulister som norska Fremskrittspartiet och högerextremister som franska Front National. Deras framgångar är ett stort problem som måste bemötas politiskt av arbetarrörelsen, men det verkligt betydelsefulla i årets val är att den borgerliga alliansen knäcktes.

3. Alla andra partier och det svenska politiska systemet har försvagats av valresultatet. Sedan 2008 har hela världen befunnit sig i en ekonomisk kris som snart bryter fram igen. Sverige fick en svag minoritetsregering och utomparlamentariska krafter kommer troligtvis att blanda sig mer i politiken – myndigheter och bolag, rättsapparat och polis samt en olika överstatliga organisationer. Det blir en orolig tid men också en situation som öppnar upp för initiativ från arbetarrörelsen. Det skärper behovet av en tydlig brytning med EU:s politik och institutioner.

4. Den etablerade arbetarrörelsen står däremot svag. SAP som är svenska arbetares ”historiska ledarskap” gör ett lika dåligt val som 2010. Man är oförmögen att att engagera basen på arbetsplatser och bostadskvarter. När Löfven bildar regering så blir det utan större stöd i den egna rörelsen och utan arbetarpolitik – i 9 frågor av 10 en fortsättning på allianspolitiken. Socialdemokratin har blivit ett ”caucus-parti” och valmaskin, en sluten ledningskärna utan kontakt med arbetarbasen som vill att partiet bryter med den borgerliga politiken och EU-diktaten. Detsamma gäller Vänsterpartiet.

5. Det blev ingen ”vänstervåg” och Knegarkampanjens framgångar i Kiruna går emot mönstret. Vårt resultat (226 röster i landstinget och 505 röster i Kiruna kommun – en enda röst från ett andra mandat!) är en stor bedrift. Det blev ingen ”våg”, men situationen efter valet gynnar oss. Utan borgerlig allians, med Sverigedemokraterna som gömmer sig i parlamenten och inte mobiliserar basen, med Löfvens högerpolitik som väcker motståndslustan hos arbetare – nu finns chansen att samla oppositionella krafter. Därför verkar vi för ett storrådslag av arbetarrepresentanter som framlägger en kravlista mot regeringen. Det är en taktik som kommer att diskuteras närmare i studiecirklarna.

En bred oppositionell rörelse kan byggas omkring ett storrådslag i arbetarrörelsen och därför lyfter vi fram det som vår huvudlinje. Men för att kraven från arbetarrörelsens gräsrötter ska bli verklighet, måste även alla regeringssamarbeten med borgerliga partier avbrytas. Det kräver vi i ljuset av valresultatet.