Torsdagar på lokalen

Vi fortsätter med Öppet Hus varje torsdag klockan 16 för spontanbesök, fylla i enkäter, ställa frågor och prata bort en stund om politiken. Man kan också hämta valtidningar och sprida i bekantskapskretsen och grannskapet. Hittills har ca 700 hushåll fått hem den i brevlådan.

Vi börjar nu att hålla öppna planeringsmöten klockan 18 till 19 på torsdagarna för alla som håller på med valaktiviteterna. Vi diskuterar det politiska läget och förbereder nästa veckas möte i kommunfullmäktige där Tommy Hjertberg representerar Knegarkampanjen. Vi fortsätter med idestormandet från i lördags och delar upp veckans arbetsuppgifter. Alla som vill delta aktivt är välkomna.

Lokalen ligger på Adolf Hedinsvägen 35, bredvid Sporthallen.

Ert stöd behövs

Knegarkampanjen har trampat igång sin valrörelse. Det betyder många fler offentliga aktiviteter och större spridning av politisk information.

Alla som följt oss vet att vi eftersträvar ”valdag varje dag”, att politiken ska överföra makt till människor i vardagen. Men vi lever med ett parlamentariskt system där val sker var fSkärmavbild 2014-03-12 kl. 12.30.55järde år och vi tänker använda valrörelsen så gott vi kan.

Knegarkampanjen har ett mandat i kommunfullmäktige och får partistöd. Men en valrörelse är dyrare än man tror och tar många arbetstimmar i anspråk. Därför behöver vi dig. Vi behöver hjälp att nå ut och alla kan göra något. Vi behöver till exempel

  • Hjälp att dela ut valinformation. Vår första valbroschyr har hittills nått cirka 400 hushåll, men det är bara början. Kan du dela ut i ditt bostadsområde? Kontakta oss.
  • Samla sympatisörer och anhängare som vill bli mer aktiva, det kan vara inför politiska aktioner eller ett viktiga möten.
  • Längre fram i valrörelsen kommer våra bemannade valbyråer och dörrknackningar att komma igång. Det är ett mycket roligt med tidskrävande arbete!
  • Istället för att köpa den där prylen du sneglat på ber vi dig skänka en slant till vår valfond. 20, 200 eller 2000 kronor – ingen summa är för stor eller liten.
  • Delta i planeringsarbetet. Varje torsdag 18-19 samlas vi på lokalen (Adolf Hedinsvägen 35) för att rapportera och planera nya aktiviteter. Vi behöver dina idéer – välkommen dit!
  • Just nu behöver vi särskilt personer som kan formgivning och/eller har idéer om ”merchandise”: kampanjteman, knappar, affischer, klistermärken med mer.

Vi hjälper dig hitta din egen politiska roll – ingen uppgift är för stor eller för liten.

Skolinformation på Hjampis

20140312_134123  Idag fanns Knegarkampanjen på Hjalmar Lundbohmsskolan för att informera och diskutera. Intressanta ämnen togs upp och 60 valenkäter fylldes i.

Vi passade också på att tala med personalen – både lärare och lokalvårdare – om deras arbetssituation och politiska hjärtefrågor. Som vi redan visste har kommunen en del att göra här.

Enkätsvaren visar att även bland gymnasieungdomar är sjukvården en av de viktigaste frågorna. Ett par elever anmälde sig även som valarbetare, och på det hela sett var det en mycket bra start på valrörelsen!

 

Valrörelsen trampar igång!

Idag onsdag finns vi på Hjalmar Lundbomsskolan och diskuterar politik med gymnasieungdomar, imorgon torsdag har vi Öppet Hus kl 16-19 på lokalen där du kan titta förbi och fylla i vår enkät ”350 frågor inför valet”,  anmäla ditt intresse som valarbetare eller diskutera vad det innebär att bli kandidat på knegarlistorna i kommun- och landstingsvalen.

Nästa helg bjuder vi alla intresserade av en knegarkandidatur i valen 2014 på smörgåstårta på lokalen.

Valspecial nr 1 av Knegaren presenterar hur vi tänkt oss valrörelsen, som en kämpande gemenskap med högt i tak, och vad som behöver göras i kommunpolitiken. Några av de andra partierna recenseras också.

Klicka på bilderna för att ladda ned!

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 12.30.55

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 13.05.32

Det socialistiska skälet för kärnkraft.

I kategorin Inblick publicerar vi en artikel i energifrågan av David Walters. Han är elkraftsverksarbetare och har varit fackligt aktiv i Kalifornien, USA. Artikeln är först publicerad på socialistorganizer.org och har översatts till svenska av Inger Tzelalidou-Blomberg. Artikeln kommer att kommenteras av Knegarkampanjens förberedelseutskott som en del av arbetet kring Politisk Deklaration 2014

Detroit-Industry-north-wall

Energi, miljö, global klimatförändring och havsnivåns höjning är enorma, brett sammankopplade ämnen som genererar mycket debatt och motsättningar på alla nivåer i samhället, vilket är helt naturligt eftersom det är vår och alla andra arters framtid som står på spel.
Kärnan i diskussionen kan begränsas till en teknisk och vetenskaplig fråga:produktionen, användningen och distributionen av energi.
Den historiska tillämpningen, eller användningen, av varierande former av energi är ett mått på mänsklig utveckling. Även före uppkomsten av civilisationer, som den runt Indus, den grekiska, persiska och andra i svunna tider, nu förvisade till antropologiska textböcker och muséer och även innan utvecklingen av klassamhället, skiljde mänskligt användande av energi oss från alla andra arter, inklusive högre sådana som delfiner och apor.
Värme för att laga mat med, eller hålla sig varm i kallare klimat, var det första mänskliga bruket av energi, framställt av en kemisk reaktion (dock okänd för människor) av kolväte när den upphettades till höga temperaturer. Detta var energi med låg energitäthet från en strikt biologisk källa: trä.
Varje steg uppför klättringen från för-klassamhället genom de första civilisationerna, genom de massiva slavsamhällena i de egyptiska och romerska imperierna, genom feodalismen, in i och inkluderat i vårt moderna imperialistiska samhällssystem; med varje framryckning i produktionssättet, i utvecklandet av vetenskaplig teknik för odlande av mat, med insikter om årstider och ökande produktivitet, med utformandet av handelsvaror; alla har  de varit dialektiskt sammanflätade med upptäckten  och utvecklandet av allt mer riklig, allt mer användbar, allt tätare former av energi som enkelt kunnat utvecklas av människor som försökt förenkla sina liv.
Den mänsklig kulturens uppkomsten och uppstigningen har alltid berott på, och varit en funktion av att billigare, rikligare och tätare energi använts och utvecklats.
De flesta inom den socialistiska vänstern har glömt detta. Men människors utveckling av energianvändningen visar på en evolution från trä till vatten, vind till kol, senare till olja och gas och slutligen till atomkraft. Alla har de tillhandahållit större energikvantitet och -kvalitet för mänskligt bruk. Var och en har varit tätare än den föregående. Mer energi har med andra ord kunnat utvinnas ur varje efterföljande energiform per mätt vikt eller per volymenhet.
Denna utveckling hjälpte en expansion av produktivkrafterna och användningen av arbetsbesparande apparatur och teknik ledde till varor av hög kvalitet och överlägsna distributionsmedel.
Det var den här utvecklingen av produktivkrafterna som Marx ansåg att produktionssättet vi kallar kapitalismen alltmer befann sig i konflikt med. Han såg en ökning av produktion per capita som ett mål, ett mål för den mänskliga arten, som något att kämpa för. Kapitalismen började förhindra detta och sålunda var en av marxismens huvudsakliga stöttepelare etablerad: att visa kapitalismens motsägelsefulla natur och hur den historiskt sår sin egen undergång.
Men vad har detta att göra med den centrala frågan ställd tidigare? Inom vänstern idag, och inom den mycket bredare miljörörelsen, anses denna expansion av produktionen vara en ¨dålig sak¨. Den orsakar föroreningar, ekologisk kollaps och klimatförändringar. Och utan tvekan har den snabba industriella expansionen under kapitalismen under 19e och 20e århundradena orsakat fruktansvärda förändringar. Men den hade också kunnat tillåta människor att utveckla lösningar genom teknik som kunnat lindra dess problem, om dessa produktionsformer hade varit satta under demokratisk kontroll av samhället, det vill säga det vi kallar socialism.
Marx förstod åtminstone att under kommunismen skulle produktionen nödvändigtvis behöva öka för att lindra den söndermalande fattigdom som härskade bland 90% av världens befolkning i hans dagar. I hans uppsats ¨Kommunismens Principer¨1847, framställde han följande fråga och gav ett svar.
¨Vad kommer konsekvenserna bli av det slutgiltiga försvinnandet av privat egendom?”

¨Samhället kommer att ta produktivkrafterna och handelsmedlen, utbytet och distributionen av produkterna ur händerna på privata kapitalister, och kommer att styra dem i enlighet med en plan baserad på tillgång av resurser och behoven av ett helt samhälle. På detta sätt kommer, och det här är det viktigast av allt, de fördärvliga konsekvenser som nu är förknippade med stora industriernas beteende att avskaffas.¨

¨Det kommer inte att bli fler kriser; den utvidgade produktionen, för vilken den nuvarande samhällsordningen är en överproduktion och följaktligen en rådande orsak till misär, kommer då att vara otillräcklig och expanderas långt vidare. Istället för att generera misär kommer överproduktionen att nå bortom de elementära samhällsbehoven för att säkra tillfredsställandet av allas behov; den kommer att skapa nya behov och samtidigt medlen för att tillfredsställa dem. Det kommer att skapas förutsättningar för och stimulans av nya framsteg, vilka inte längre kommer att sprida förvirring i hela samhällsordningen, som framsteg alltid har gjort förr. Storindustri, befriad från trycket av privat ägande, kommer att genomgå en sådan expansion att det vi nu ser kommer att verka ringa i jämförelse, som småfabriker verkar bredvid dagens storindustri. Den här utvecklingen av industrin kommer att göra en tillräcklig mängd produkter tillgängliga för samhället för att tillfredsställa allas behov.¨

¨Samma sak kommer att gälla för jordbruket vilket också lider av trycket från privat ägande och som är tillbakahållet av uppdelningen av privatägd mark i små bitar. Här kommer existerande förbättringar och vetenskapligt förfarande att omsättas i praktiken, med ett resulterande kliv framåt vilket kommer att trygga alla produkter samhället behöver. ¨

¨På det här sättet kommer en sådant överflöd av varor att kunna tillfredsställa alla medlemmars behov.¨

Detta är lika sant idag som det någonsin var i Karl Marx föreställningsförmåga, innan 1848 års omvälvningar  på den europeiska kontinenten.
För dagens (växande) 7 miljarder människor lovar socialismen, vilken bara kan byggas genom en utbyggnad av produktivkrafterna över hela planeten, det som Marx skrev 1847. Men vi kan genomför det klokt och demokratiskt endast om vi eliminerar det globala, imperialistiska systemet.
En sådan värld av överflöd kommer att kräva mer, inte mindre, energi. Det finns dock en övertygelse, speciellt inom de välutvecklade länderna i Västeuropa och Nordamerika bland socialister och aktivister för social förändring, att människor ¨använder  för mycket¨. Det här är en idé som tagits från krafterna runt miljörörelsen och andra som tycker att det finns för många människor, att vi omöjligen kan försörja så många människor på jorden och att om vi höjde hela världens levnadsstandard upp till den som Västvärlden njuter av, kommer planeten att förstöras.
Om vi gjorde det under kapitalismen skulle världen bli förstörd.Kapitalismen har inte något sätt att lyfta massorna från fattigdom. Överväg följande:
-Det finns 1.6 miljard människor utan elektricitet.
-Miljarder människor har inte tillgång till energieffektivt transportsystem.
-Miljarder människor har liten eller ingen tillgång till utbildning och sjukvård.
-Grymmare och grymmare krig och privatiseringar fortsätter att orsaka söndermalande fattigdom, folkförflyttningar och miljöförstörelse.
Kapitalismen är orsaken. Att föra hela världen till de (nu drastiskt sjunkande) levnadsnivåerna som arbetarna eller medelinkomstfamiljerna i Västvärlden har, skulle kräva – inte bara en fundamental ökning av omfördelning av välstånd och energi – men också en enorm ökning av båda. Men refrängen från många miljövänner  och socialister fortsätter:¨Vi använder för mycket.¨ Detta är lika reaktionärt som att vilja slå till mot fackföreningar eller att starta aggressionskrig för nykoloniala erövringar.
Samma vänsterorienterade personer sätter sitt hopp till det falska universalmedlet som kallas ”en ekonomi 100% fri från fossila bränslen och      atomkraft, med förnybar energi”. Många akademiska uppsatser har skrivits för att försöka bevisa möjligheten att förverkliga ett sådant projekt. Ett lika stort antal uppsatser river ner den myten men det är inte meningen med den här uppsatsen. Snarare är det att reflektera över olika aspekter av energifrågan.
Civilisationens framsteg har varit grundad på tillgången till och ökad användning av energi per capita, men allt som skrivits som förespråkar förnybar energi är baserat på en massiv minskning av energiförbrukning per capita. Samtidigt som författare hävdar att förnybar energi kan driva en högteknologiskt civilisation på en global skala, tror de att ett sådant försök kan vara kolfritt. Betänk ett exempel: enligt nästan alla studier använder landbaserad vindkraft, det enda slag som byggs i USA, 8 till 12 gånger mer betong per energienhet jämfört med atomkraft. Stora mängder smutsig naturgas används i framställning av betong. Det används stål, koppar, aluminium, för att inte nämna den ännu intensivare brytningen av ovanliga metaller som är behövs för vindgeneratorer, än för atomkraft.
Eftersom vind och solenergi har en verkligt användbar energiproduktion, eller kapacitetsfaktor (utnyttjandegrad), som är mycket låg, kommer en massiv utbyggnad av dessa system att vara nödvändig.  Kärnkraften i USA har ungefär 90% kapacitetsfaktor; det vill säga ett 1000 MW energiverk producerar 1000 MW  90% av tiden. I en del länder är det till och med högre.  Kapacitetsfaktorn av vindkraft på landbaserade vindkraftverk är bara 33% Solenergi är bara 20% eftersom solen endast är på sin användbara höjd på himlen från ungefär 10 på förmiddagen till 3 på eftermiddagen.
Vad kan man göra då? Det pratas mycket om lagring, stora batterier eller att använda heta, smälta salter för att lagra elström.  Det kan göras, men kan det göras på en genuint funktionsskalig grund? Kostnaderna är överväldigande som alla sol- och vindkraftsverks lagringskostnader har visat. Och de har stannat på experimentstadiet i över ett årtionde.
Kärnkraft är säkert. Detta låter som ett upprörande påstående i ljuset av Fukushima och Tjernobyl. I själva verket är dödssiffran per energimängd för kärnkraft betydligt lägre än för fossila bränslen. Det är lägre än för sol och vindkraft om man räknar installations- och arbetsolycksfall. Folk kommer att gräla om siffrorna men med tanke på vad vår art står inför när det gäller klimatförändringar, är detta fel argument. De siffrorna kommer att bli upprörande och det är de redan.
Fukushima kunde ha förhindrats. Fukushimas operatör TEPCOs kapitalistiska styrelse hade sin havsmur bara på rekommenderad minimihöjd när allmän praxis i andra länder, för privat eller offentlig service, är att bygga över specifikationerna. De byggde också sina bränsletankar för reservdieselgeneratorer som drev deras reservkylsystem, precis vid vattnet vid deras intagningssystem, snarare än att placera dem bakom verket uppe på kullen, från vilken videon av tsunamin som drabbade verket  var inspelad. Det skulle inte ha blivit någon ¨Fukushimaolycka¨ om TEPCO hade satt säkerheten före profiten.
Där var emellertid inga dödsfall av själva olyckan (jämfört med de 20 000 som dog av jordbävningen och själva tsunamin) och enligt många experter är det troligt att det inte blir några dödsoffer eftersom befolkningen var utsatt för väldigt lite strålning efter olyckan.
Tjernobyl, en sannerligen fruktansvärd olycka som orsakade 4 000 behandlingsbara sköldkörtelcancerfall (en siffra troligen väldigt underskattad) var en engångsföreteelse. En ombyggd reaktor i militärisk stil byggd av Sovjetunionen som använde en konstruktion som var förbjuden i alla länder utom två, exploderade. Explosionen skickade upp dussintals ton med bränsle i atmosfären. Det finns fortfarande 10 sådana reaktorer i bruk och ändå, trots Thernobyl och Sovjetunionens kollaps har det varit exakt noll olyckor av den typ som hände där, på något av dessa verk. Varför?
Kärnkraftsindustrin i Ryssland intensifierades och konstruerade bort risken för att den mänskliga faktorn skulle orsaka en sådan olycka. De började bygga till stora, tunga reaktorinneslutningar på existerande kärnkraftverk och konstruerade om dem till framtida verk. Ryssarna slutade också att bygga reaktorer av Tjernobyltyp.
Även under kapitalismen har kärnkraftsindustrin, trots korruption och profitmotiv, visat sig vara överlägsen den fossila bränsleindustrin (inklusive både privata och offentligägda verk) när det gäller antal dödsfall som uppstått under normal drift. Vilken jämförelse som helst mellan fossila kraftverk och kränkraftverk förespråkar kärnkraft.
Socialister hävdar att, såsom all annan teknologi, skulle kärnkraftsenergi kunna användas mycket bättre i ett demokratiskt styrt, arbetar- och konsumentkontrollerat offentligt kraftnät. Det råder inget tvivel om detta. Men vi pratar om teknologi som använts överallt under kapitalismen. Många utvecklingsländer gör en djukdykning i  kärnkraft och utvecklar kärnkraftsverk eller åtminstone de säkerhetssystem som krävs av internationell lag som en förutsättning för att bygga kärnkraftsnät. I länderna som för närvarande bygger kärnkraftsnät ingår Kina, Vietnam, Indien, Pakistan, Förenade Arabemiraten (UAE), Sydafrika-Azania och många fler. De gör detta utan inflytande från¨kärnkraftsindustrin¨eller andra lobbygrupper men efter att ha granskat alla alternativ. Några av dess länder bygger också nya kol och gasverk och investerar samtidigt stora summor för att utveckla vind och solkraft.
Frankrike är världens ledande användare av kärnkraft. Den franska, härskande klassen bestämde att Frankrike var tvunget att utplåna sitt beroende av olja för kraftgenerering och på 15 år gick Frankrike från 0% till att ha 79% av sitt nät drivet av kärnkraftverk. När en eldriven bil kopplas in i vägguttaget på natten för att laddas, eller en aluminiumfabrik drivs för att producera de miljoner ton aluminium som krävs i ett modernt samhälle, vet alla i Frankrike att det är kärnkraft, inte fossila bränslen, som tillhandahåller kraften. Frankrike har visat att även en kapitalistisk ekonomi kan göra sig av med fossila bränslen om den utvecklar kärnkraft på bred front.
Det finns inget förkastligt med vind och solkraft, i och för sig. De kan vara användbara och borde utvecklas på ett begränsat vis beroende på de lokala förhållandena (deras förmåga att ersätta kol och gas är överdriven, de är bundna till båda, som erfarenheterna från Tyskland och Danmark har visat, där vind och solkraft är brett utvecklade). Men det är kärnkraft socialister borde kämpa för. Det är elström på beställning 24 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året, och varje megawatt producerad av ett kärnkraftverk kan permanent ersätta ett motsvarande antal MW producerade från fossila bränslen. Ingen förnybar energikälla, utom vattenkraft (som har begränsad potential) kan påstå detsamma. Endast detta faktum borde diskvalificera förnybara energikällor från att tas under övervägande som lösningen på klimatförändringarna.
Medan stora mängder av förnybar energi har använts i Europa, har inte en enda anläggning för fossila bränslen blivit utfasad som resultat. Kärnkraft däremot, ersätter omedelbart en anläggning för fossila bränslen. Kina, som idag har 30 atomkraftverk under konstruktion, skulle kunna bygga 30 kolkraftverk om nationen inte kunde eller inte tilläts att gå över till kärnkraft. Socialister skulle inte bara försvara utvecklingsländers rätt att bygga kärnkraftverk, vi skulle också kräva att arbetsgivarregeringarna gjorde det och att de utvidgade dess användande. Vi borde kämpa för att arbetarregeringar kommer till makten för att organisera samhället utifrån riktlinjerna dragna här.
Socialister borde motsätta sig slöseri och ineffektivitet. Dessa problem är värre i underutvecklade länder än i utvecklade, men eftersom energiförbrukningen per capita är mycket högre i de senare, är alla mängder slösad energi en förening av redan existerande problem, alltifrån sopor till överutvinning av naturtillgångar, föroreningar och klimatförändringar. Vi måste vara för miljövård och effektivitet som en samhällsfunktion i vilket förnuftigt samhälle som helst, baserat på mänskliga behov och inte profit.
Men detta betyder inte att någons levnadsstandard måste sänkas (utom bankirers och chefers, förstås). I verkligheten betyder det en fullständig omorganisation av vår produktiva förmåga och  vår konsumtionsförmåga. Med målet att höja utvecklingsnivån av den underutvecklade världen på ett förnuftigt och demokratiskt sätt, inte längre under kapitalismens stövel.
Vad betyder detta egentligen i många underutvecklade länder, där endast 10% av befolkningen har tillgång till elektricitet?  Betyder det en 50 tums LCD platt tv? Ett 680 liters kyl- och frysskåp? Central luftkonditionering och två stadsjeepar framför ett 280kvm hus? Naturligtvis inte. Och ändå verkar detta vara vad många tror när de motsätter sig en höjning av levnadsstandarden för miljarderna i underutvecklade länder till den som finns i Västvärlden.
Nej det betyder detta: det betyder rätten att framställa och använda elektricitet. Rätten till den allestädes närvarande strömbrytaren vi tar för given i Västvärlden. Det betyder tillgång till elljus dag och natt, närhelst en individ bestämmer att han eller hon vill läsa, varje gång en elev vill studera. Det betyder åtminstone ett litet kylskåp där matrester  kan kylas utan att bli förstörda. Det betyder en laptop och tillgång till internet. Det betyder, kanske, en liten tv. Det betyder begränsad luftkonditionering, kanske i ett rum, så barn inte lider av sjukdomar orsakade av ökande temperaturer i vår värld. Det betyder en elektrisk kokplatta eller spis så att de 30 000 kvinnor och barn som dör varje år av att laga mat med kol inomhus kan få leva. Detta är vad energi betyder och det är därför vi behöver mer av det, mycket mer, och därför behöver den vara kolfri. Det är detta som kommer att behövas för att göra hela Afrika, Indien och största delen av Sydasien ¨utvecklat¨.
Anti-kärnkraftrörelsen dömer miljarder människor till årtionden av ytterligare energisvält på grund av felplacerad, liberal skuld över utsläpp av växthusgaser. Snarare än att komma på ett sant, bättre sätt att producera energi, vill den här rörelsen få oss att växla ned och ¨använda mindre¨.  Det är därför anti-kärnkrafts idealism borde karakteriseras som en reaktionär respons på klimatkrisen, och det förklarar varför socialister som anpassar sig till den¨gröna¨ideologin har tappat riktningen.
Små modulära reaktorer (SMR) på 30 till 300 MW kan byggas på löpande band och på sätt sänks kostnaderna. De kan sättas upp på landsbygden i vilket land som helst och ha ett elnät bokstavligen byggt runt dem som, till slut, kan kopplas ihop och utformas till ett nationellt nät som kan förbättra utvecklingen och höja människors levnadstandard. Det finns bara två sker som försenar detta:
1. Imperialism, som söndrar länder, underblåser inbördeskrig, och som har förstört den nationella ekonomin i dessa länder.
2. Antikärnkraft/Miljörörelsen, som ser vilken utveckling som helst som generellt skadlig för planeten, och som ser kärnenergi som synnerligen fördärvlig.
För att socialister ska återerövra marxismens och de tidiga revolutionärernas sanna vision, måste de lära sig läxorna från nackdelarna med utvecklingen av produktivkrafterna, såsom klimatförändring. Det betyder att man måste använda vetenskap och teknologi för att lindra och vända den miljöförstöring kapitalismen har åstadkommit, så vi kan leva upp till Marx vision av ett nytt samhälle.
¨Samhället kommer att ta produktivkrafterna och handelsmedlen, utbytet och distributionen av produkterna ur händerna på privata kapitalister, och kommer att styra dem i enlighet med en plan baserad på tillgång av resurser och behoven av ett helt samhälle. På detta sätt kommer, och det här är det viktigast av allt, de fördärvliga konsekvenser som nu är förknippade med stora industriernas beteende att avskaffas.¨
¨Det kommer inte att bli fler kriser; den utvidgade produktionen, vilken för den nuvarande samhällsordningen är en överproduktion och följaktligen en rådande orsak till misär, kommer då att vara otillräcklig och expanderas långt vidare.”

21 mars: Nationell tvärfacklig nödkonferens i Venezuela

Upprop för en nationell tvärfacklig nödkonferens i Venezuela 21 mars. Detta upprop lanseras av ett oberoende arbetarparti (PSL) som bedriver arbetaroppositionell verksamhet mot både den inhemska borgerligheten som samlas inom valalliansen MUD och mot chavismen och dess parti PSUV.  Uppropet lanseras efter en månad av våldsamma oroligheter i landet, som bl a föregicks av upptrappad repression mot oberoende arbetarledare och fack. I januari arresterades t ex 10 oljearbetare med fackledaren José Bodas i spetsen för att de spridit flygblad. Dessa har släppts men väntar fortsatta rättsprocesser. Uppropet publiceras här oavkortat som ett led i Knegarkampanjens internationella solidaritetsarbete. Vi kommer att undersöka möjligheterna att stödja initiativet praktiskt.

Alla till Fackliga och Folkliga Mötet i Caracas 21 mars
Av: Partido Socialismo y Libertad (PSL), Mars 04/03/2014

Logo PSL

Vi konfronterar pakten mellan Maduro-regeringen och Fedecámaras*

Efter nästan en månad av protester och marscher i det största städerna i landet, tar den venezolanska politiska processen en gir. Förra onsdagen den 26 februari samlade regeringen en nationell fredskonferens som kunde räkna med deltagande av Lorenzo Mendoza, ordförande för Grupo Polar, ordföranden för Fedecámaras Jorge Roig, ordföranden för Fedeindustria, representanter för katolska kyrkan, ledare för partier i oppositionen och ansvariga inom de privata mediebolagen, bland andra.

Inom ramen för den ekonomiska, sociala och politiska krisen har Maduro-regeringen passat på att öppna dialogen med företagarsektorn för att politiskt stabilisera landet, försöka isolera ultrasektorn inom MUD som bedriver kampanjen ”Utvägen”, för att försöka sluta konkreta avtal med företagarna genom att utnyttja fredsdiskursen som fasad för att fördjupa den ekonomiska anpassningsplanen. På samma vis söker Maduro att normalisera relationerna med USAs regering genom att ensidigt utnämna en ambassadör och utse en högnivåkommission för dialogen med imperialismen.

Nu står det klart att den kinesiska sagan om den ”mjuka kuppen” och det ”ekonomiska kriget” bara var detta; en diskurs för att samla ihop den folkliga chavistiska basen som är missnöjd med de låga lönerna, basvarubristen och den höga inflationstakten som förstör levnadsstandarden. Ett av de första avtalen som Fedecámaras undertecknade var konstitutionen för kommissionen för ”den ekonomiska sanningen”, med samma företagsledare som regeringen anklagade för att destabilisera och lansera ett ”ekonomiskt krig”. Sanningen är att 15 år av ekonomisk klassambarbetspolitik har fört in ekonomin i en återvändsgränd. Resultatet är lukrativa vinster för bankdirektörerna, för kommunikationssektorn, importörer och boli-borgerskapet**, för blandföretagen med transnationella oljebolag, där man diskret har belönat sig via valutan och växelhandeln utan några som helst planer eller kontroll. Självaste Rafael Ramirez*** erkände nyligen att han 2012 tillåtit portföljbolag att stjäla 20 tusen miljoner dollar via överfakturering vid importbedrägerier.

Samtidigt förnekar man arbetarna förhandlingar om kollektivavtalen alternativt bryter mot dessas klausuler, man höjer inte lönen utan nöjer sig med minimilönerna som ligger under inflationstakten, man bibehåller de otrygga tidsbegränsade anställningskontrakten i offentliga sektorn och kriminaliserar och förföljer de som kämpar, som t ex vår kamrat José Bodas och ytterligare 9 oljearbetare, arbetarna vid Transporter Camila i Guayana, Ruben Gonzalez från Ferrominera, arbetarna vid Civetchi liksom hundratals kämpar bland ursprungsfolken, bönder och i facken.
Redan har avtalet som regeringen ville ha med företagarna börjat visa sina effekter. Fredskonferensen som regeringen kallat ihop har avtalat om prishöjningar på kyckling med 40Bs/kilo, dvs 133%, och man har anmält att man ska genomföra liknande åtgärder för andra matvaror. Implementering av Sicad 2 innebär i sig själv en ny devalvering av valutan som överträffar inflationstakten med 100% och försämrar realinkomsterna ytterligare för arbetarbefolkningen. Maduro fortsätter att hota med prishöjningar på bensin vilket har gett honom applåder även bland internationella borgare som den senaste rapporten från Merrill Lynch visar.
PSL framför till de ärliga arbetarna i fabrikerna, kommunerna och universiteten, som fortfarande ställer sitt hopp till Maduro-regeringen, att metoden för att lösa problemen med varubristen, lönerna, inflationen, jobben och bostäderna inte är fredsavtal för att garantera stabiliteten för storkapitalisternas och de transnationella bolagens affärer. Dialogen borde ske med arbetarna och samhällena i städerna och på landsbygden, med facken, med talespersonerna för de kommunala råden, med bondeledarna som kämpar för sina ärvda jordar och sina rättigheter. Freden blir bara möjlig om man garanterar invånarna fullständiga politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

På grund av den inriktning som presidenten tryckte fast i kallelsen till konferensen, har MUD-sektorn under ledning av López och María Corina Machado – i brist på tydliga mål och konkreta resultat – kunnat ägna sig åt upprepade och vandaliserande aktioner som stora delar av befolkningen tar avstånd ifrån. Utöver det rättmätiga folkliga missnöjet med den ekonomiska krisen och regeringens repressiva åtgärder står det klart att ingen av sektorerna inom MUD varit förmögna att resa ett enda krav som kunnat samla eller mobilisera breda sektorer av samhället.
För att kunna konfrontera anpassningsplanen som kokas ihop vid fredsförhandlingarna mellan Maduro och företagarna, och förhindra att de försöker ta sig ur krisen genom att allt mer utmärgla befolkningsmajoriteten, är det nödvändigt att skapa öppningar där arbetar- och folkliga organisationer kan artikulera sig och som tillåter att de sätter sin dagordning, formulerar sina krav och sin handlingsplan, totalt oberoende från regeringen och MUD. I enlighet med detta kallar vår organisation till ett Fackligt och Folkligt Möte som ska hållas 21 januari kl 9 i Caracas.
Det är nödvändigt att höja vår röst mot inskränkningarna i de demokratiska friheterna, att en oberoende sanningskommission – med deltagande av människorättsorganisationer såsom Stödnätet för Rättvisa och Fred, Provea och Cofavic – undersöker övergreppen på mänskliga rättigheter som regeringen, dess organ för repression och para-polisen står för.

Vi kräver ovillkorliga frigivanden av alla som utsätts för juridiska processer för att ha protesterat. Vare sig Fiscalía General de la República eller Defensoría del Pueblo****  åtnjuter förtroende från den venezolanska befolkningsmajoriteten som har sett att de fungerar som utskott på regeringen, och vi kräver att nationella domaren Luisa Ortega Díaz och folkförsvarets Gabriela Ramírez avgår.

För att befolkningsmajoriteten inte ska tvingas fortsätta betala för krisen är det nödvändigt att ta fram en alternativ ekonomisk och social plan, som utgår ifrån en allmän ökning av lönerna. Förskingringen av över 20 miljarder dollar från staten genom överfakturering av importen borde bli föremål för en oberoende utredning och de skyldiga företagarna och byråkraterna dömas till exempelsättande straff. Företagen som dragit nytta av detta rån måste expropieras utan kompensation. Vi kräver också att minimilönen indexregleras mot kostnaden av en basvarukorg, att momsen avskaffas, att avtalen mot dubbelbeskattning elimineras, att betalningarna på utlandsskulden stoppas, att oljeindustrin nationaliserias – utan vare sig blandföretag eller transnationella bolag – och att basindustrin i Guayana räddas, under arbetarnas demokratiska administration.

Vi uppmanar studenterna att inkorporera dessa krav i sina mobiliseringar vid sidan av deras dagliga krav såsom höjning av utbildningsbudgeten, demokratiseringen av universitetsledningarna och genomskinlighet vad gäller utgifterna. På det viset skulle studenternas kamp kunna erövra sitt oberoende och inte användas som instrument av deras historiska fiender.

Detta är preliminära förslag som måste berikas av debattens hetta och utsättas för prov av arbetarklassen och det venezolanska folket. Tiden har kommit för att bygga vår utväg ur krisen, vilket vare sig regeringen, MUD eller företagarna har gjort.

Vi konfronterar pakten mellan Madura-Medoza-Fedecámaras. Vi kräver fullständig frihet för alla som gjorts till föremål för rättsprocesser för att ha protesterat. Vi kräver fullständig frihet för José Bodas och de 9 som arresterades. Vi kräver en sanningskommission – där människorättsorganisationer deltar – för att utreda dödsfallen bland demonstranterna. Vi tar initiativ till ett nationellt fackligt och folkligt möte/konferens för att diskutera en Alternativ Ekonomisk och Social Plan och en aktionsplan.

* Fedecámaras är den venezolanska arbetsgivarorganisationen

** Boli-borgerskapet avser den chavistiska byråkratin som uppgår till flera miljoner anställda och som har avsevärda förmåner och kontrollerar de statliga företagen

***Rafael Ramirez är det statliga oljebolaget PDVSAs ordförande och oljeminister i regeringen

****Rättskipande instanser

Ursprungligen publicerat på www.laclase.info. Översatt av Annika Blomberg. Finns också publicerat med spanskt tal och bilder här.