Frihetsanden i Sydafrika

Vi finns i varsin ände av världen, men Sydafrika och Sverige har en märkligt nära relation. Idag spökar Mandelas ande i ett sönderfallande Sydafrika – och han hemsöker även oss. Vår arbetarrörelse har nämligen mycket att göra med varför det blev som det blev.

Mellan 1948 och 1994 levde sydafrikanerna under ett politiskt system som kallades apartheid. Det innebar att varje invånare registrerades efter hudfärg. Bara vita hade full rösträtt och tillträde till högre poster och finare jobb. Svarta var i majoritet (idag är de 79 procent av befolkningen) men fick de tyngsta, svåraste jobben och tvingades leva i särskilda områden.

1960 hade regeringen infört nya lagar som krävde att svarta måste bära pass. I staden Sharpville samlades människor för att protestera, det blev sammanstötningar och polisen sköt ihjäl 69 personer. Massakern blev en vändpunkt i kampen mot apartheid. Efter Sharpville-massakern grundade en ung Nelson Mandela den väpnade organisationen Umkhonto we Sizwe (eller Nationens spjut). Han sa i ett tal att ”varje nation kommer till punkten där det bara finns två alternativ kvar – att ge upp eller slåss…den tiden har nu kommit till Sydafrika.”* Organisationen terrorstämplades direkt av den sydafrikanska staten och USA.

Men Sharpville ledde också till arbetarstrider och på 70-talet blev facken mäktiga organisationer. Deras politiska masstrejker bidrog till att göra situationen omöjlig för den vita regeringen. Men facken ville inte bara bli kvitt apartheid, de ansåg det också vara fel att Sydafrikas rika naturresurser plundrades av utländska bolag medan folket levde i fattigdom.

Internationellt upprördes många över den sydafrikanska rasismen. Men det fanns samtidigt en oro för att arbetarrörelsen skulle driva kampen för långt, till en arbetarstyrd socialisering som hotade utländskt kapital. Därför ville både socialdemokrater och moderater bromsa rörelsen. Deras metoder skilde sig åt: medan högern fördömde Mandela så gick socialdemokratin in för att leda och avleda. Mellan 1973 och 1994 pumpade svenska staten – med mestadels socialdemokratiska regeringar – in 2,5 miljarder kronor i den sydafrikanska befrielsekampen. 900 miljoner av dessa gick direkt till ANC (partiet som Mandela tillhörde).**

På det sättet köpte man sig politiskt inflytande. När apartheid föll så övergavs det mesta som arbetarrörelsen kämpat för och idag är besvikelsen stor. Mandela är det moderna Sydafrikas fader, men vilket arv har han och den internationella socialdemokratin lämnat efter sig? Arbetslösheten är enligt vissa källor så hög som 35 procent. Nästan hälften av befolkningen lever i fattigdom i ett av världens mest ojämlika länder. Lönerna i den mäktiga gruvindustrin släpar efter. Med andra ord har klasskillnaderna blivit värre.

Detta driver nu Sydafrika mot kris och förnyelse. Än en gång var det en massaker som fick lågorna att slå upp – och än en gång är det facken som ryter till. När polisen för snart två år sedan sköt ihjäl 44 gruvarbetare i Marikana utbröt förlamande strejker som snabbt spred sig. Det korrumperade gruvarbetarfacket splittrades och flera nya partier bildades. Men den tyngsta utmaningen kommer från metallarbetarnas fack Numsa – enligt egna uppgifter det största facket någonsin i Afrika – som på en extrakongress i december fattade flera historiska beslut.

Denna bjässe har nu klippt banden med ANC och Sydafrikas kommunistparti. De kräver tillsammans med åtta andra fackförbund en facklig enhetskongress som utmanar den vita överklassen. De vill ta över gruvor som ägs av utländska bolag och presenterar egna krav för att förbättra livet för arbetare och fattiga. Kort sagt, de vill slutföra det som Mandela och socialdemokratin stoppade, och kräver med eftertryck att presidenten Jacob Zuma (från ANC) ska avgå.***

Det är en enorm uppgift som Numsa har tagit på sig och söker därför stöd från världens arbetare. Ett särskilt ansvar faller på svensk arbetarrörelse att leverera praktisk hjälp. Annars får vi säga oss själva: ”Vi var med och dödade Mandelas frihetsande, och vi ser åt andra hållet när förtryck och våld blir resultatet av våra handlingar.”

* Ur talet ”Jag är beredd att dö”.

** ”När Sverige gjorde skillnad”, Elin Klemetz, Göteborgs universitet 2010.

*** Deklarationen från Numsas specialkongress i december 2013, som kan läsas här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s