Hamnar syriernas framtid i kurdernas händer?

Bara två månader efter att Knegarkampanjen deltog på sitt första möte i Kiruna kommunfullmäktige, 2010, bröt ett all-arabiskt uppror ut. Inom kort hade striderna kört fast i revolutionära kriser. I några regionala stormakter övergick striderna i ställningskrig och växande makttomrum (Egypten, Syrien, Libyen och Tunisien). För Knegarkampanjen var detta en stor politisk utmaning. Behovet av att sträcka ut strävandet efter klasskampsoppositionell enhet till den internationella skalan var och är ett måste, och i den slutliga analysen var det som pågick i arabvärlden  klasskamp – med bäring på hela världssituationen – även om politiska och stridande läger inte utgav sig för att företräda någon särskild samhällsklass.

Knegarkampanjen tog fram flera ställningstaganden, som gick ut på att överallt stödja befrielsekampen mot de gamla statsskicken och deras envälden samt exploatering av befolkningsmassorna. I ett antal moment försökte Knegarkampanjen även framkalla handlingsinriktad solidaritet. Knegarkampanjen var dock för liten och våra ansträngningar räckte inte till, för att få något gjort som kunnat spela roll i befrielsekampens stridsfält.

Nu, tre år senare, kan det inte längre uteslutas att den all-arabiska befrielsekampen avklingar. Libyen har antagit formen av ett protektorat för det borgerliga världsherraväldet, det egyptiska samhället drivs på den militära SCAF-juntans bajonetter och befinner sig i ett undantagstillstånd, Tunisiens arbetarrörelse har söndrats inför de nya maktblocken i landets överbyggnad och i Syrien har inbördeskriget förvandlat stridsfältet till en närmast råbarkad och koncentrerad kraftmätning mellan president Assads Bathregim å ena sidan, och rebellfronter som har Jihad och sharialagar som sitt kampmål å andra sidan. Även om skillnaderna är stora, och det syriska inbördeskriget har få likheter med det jugoslaviska på 1990-talet, är det mycket som tyder på att den all-arabiska befrielsekampen, likartat resningarna mot kommunistbyråkratin i de sk Comeconstaterna 1989-91, är på väg att bli utbränd.

Ett frontparti som dock fortfarande strider och gör det för att resa sig ur ställningen som ett förtryckt folk, är kurderna i allmänhet och syriska kurder i synnerhet. Kurderna är ett folk på 35-40 miljoner personer som aldrig har vunnit nationellt självbestämmande utan tvärtom förtryckts som minoritet och levt som statslösa fångar i Turkiet, Syrien, Irak och Iran under mer än ett halvsekel. Huvuddelen av den kurdiska befolkningen lever i Turkiet men ca 2 miljoner finns i norra Syrien i ett område som kallas för Rojava och där den långa befrielsekampen drivit fram en stark gräsrotsorganisering. I november 2013 utropades en regional övergångsregering som verkar för kurdisk autonomi inom ett Syrien befriat från Assad-regimen.

I Rojava verkar den sekulära YPG-gerillan som är den väpnade grenen av partiet PYD  som ingår i övergångsregeringen. Efter att jihadistiska rebeller under 2013 begått massakrer på kurder i Rojava har  YPG nu vänt vapnen mot jihadisterna – med viss framgång – och befriat flera områden. Men inte heller YPG verkar i isolering och utan påverkan från de många bakslagen i den all-arabiska omvärlden. Bilden är motstridig.

Kurdistan

Det kurdiskt befolkade området

Ändå framstår det kurdiska frontpartiet som det enda återstående fästet för befrielse från envälden, chauvinism och det borgerliga världsherraväldet. Händer det inget oförutsett i arabvärlden, kan Knegarkampanjen hänvisas till att försöka bistå den kurdiska befrielsekampen under 2014.

Den internationella – särskilt europeiska – arbetarrörelsen har inte visat några som helst tecken på klassolidaritet och självständig politisk linje i förhållande till kampen i arabvärlden under de gångna tre åren, dvs sedan upprorsvågen startade i december 2010.

Vad som har gjorts från det hållet är istället en efterapning av de olika förhållningssätten som den politiska borgerligheten har intagit. De har grovt sett bestått av tre parallella och omväxlande handlingslinjer:
1. Handlingar för att sporra fram ledningskonstellationer som öppnar landet för världsherraväldets ekonomiska och politiska penetration (t ex TNC i Libyen, SNC i Syrien)
2. Militära truppinsatser – särskilt från luften – för att nå ställningen av verkställande ledarskap och avbryta befrielsekampen (Libyen)
3. Framstötar för att medla, framkalla vapenvila och åstadkomma tvångsfred ( så kallad ”skiljedom”), mellan stridande läger som inte har haft siktet inställt på någon form av frigörelse – inte för demokratiska öppningar och inte för sociala programmål som hade kunnat samla arbetare och andra utsugna befolkningsgrupper till att bli en frambrytande kraft.

Den politiska svagheten och urartningen av den europeiska arbetarrörelsen har framträtt via deras ledningsfigurer, partiapparater och oberoende skribenter, som inte gjort annat än att plagiera det borgerliga klasslägrets handlingslinjer. Den enda skillnaden har varit att där borgerligt världsherravälde växlat mellan dessa tre linjer, har de så kallat vänstervridna kört fast vid någon av dem.

Knegarkampanjen har för vår del hållit fast vid handlingslinjen att stödja befrielsekampen på dess egna villkor. I det har det förstås ingått att ta ställning mot insatser och åtgärder som har kvävt och slagit ut befrielsekampens läger. Det kommer vi fortsätta med.

En bit av förhållningssättet som vi intog redan under Libyenkriget och som vi fortsatte med under inbördeskriget i Syrien, var att kräva vapenstöd utan politiska villkor till frontpartier som utkämpade sina strider oberoende av EU/USA och jihadfronterna. Vi anser att detta var både riktigt och nödvändigt fram till halvårsskiftet 2013. Vi skulle upprepa det kravet inför en likartad situation som den i Libyen våren 2011 och den i Syrien 2011-2012. Vi konstaterar samtidigt, att EU/USA-blocket varierat sitt handlande mellan linjerna 1-3. Vapenbistånd – vapen som bistånd, motsvarande mat och fältsjukhus som bistånd – har EU/USA dock blockerat helt och hållet.

I fallet Syrien är det just bristen på ändamålsenliga/effektiva vapenslag som både först och sist fällt avgörandet, så att Bathregimen och jihadfronterna nu står praktiskt taget ensamma på slagfältet. Övriga rebellstyrkor, som har haft ett oklart program men trots det befunnit sig i en uthållig och målmedveten strid för att störta Bathregimen och inte låta sig överflyglas av jihad-fronterna, har nu drivits till upplösning och decimering. De samlade dock mellan 60 000 och 80 000 förkämpar så sent som förra årsskiftet.

Figurer inom arbetarrörelsens vänsterflygel, förutspådde spe-fullt detta nederlag redan 2012, dvs när dessa rebellstyrkor fortfarande stred längs en stigande kurva. Nu förfäktar de sin självuppfyllande profetia -”vad var det vi sa och verkade för?” – bakom kravet på tvångsfred. Därmed har den allmännare vänsterns öde beseglats, sett till kampen i arabvärlden. Innan dess hade den hunnit ta ställning för EU/USA:s truppinsats i Libyen, krävt politiska erkännanden av exilledare som var ombud för EU/USA, bara för att till sist och inför den andra sk fredsförhandlingen, Geneve II den 22 januari 2014, mana oförsonligt oppositionella – hundratusentals och miljoner i Syrien – till underkastelse och avväpning. Sedan har det dessutom funnits, som alltid, vänstervridna röster som har ställt sig utanför alltihop, bakom påståendet att det inte pågått någon klasskamp i Syrien.

Knegarkampanjen har släpat efter och vi har alltför länge förespråkat vapenbistånd till syriska rebeller. Men av de pressuppgifter och fakta som vi har kunnat inhämta, står det rätt så klart att rebellfästena utanför jihadfronterna nu är praktiskt taget fördrivna. Vi lutar alltmer åt att det som återstår, för att konsekvent och rakryggat bibehålla den anti-imperialistiska och klassmässiga profilen i vårt förhållningssätt, är att uttala stöd till och trycka på för materiellt stöd åt kurdiska syrier och överhuvudtaget den kurdiska befrielsekampen. Låt oss säga såhär; om syriska kurder själva och aktivt begär vapenunderstöd, kommer vi omedelbart att ta ställning för det och gå till handling för att kunna bidra. Vi kommer att följa utvecklingen kring Geneve-samtalen 22 januari väldigt nog dit USA har krävt att få en (1) syrisk delegation medan kurderna krävt att få delta med en egen delegation. Samtidigt är det så att den ”autonomi och demokrati” som USA låtit kurderna få i norra Irak, i själva verket fungerar som ett protektorat. En sådan lösning verkar partiet i Rojava, PYD, vara helt ointresserad av.

Bilden är som sagt motstridig. Men om stormakterna fortsätter att ignorera den kurdiska frågan samtidigt som kampen i Rojava fördjupas, kan kanske den kurdiske journalisten Amed Dicle få rätt när han säger att om befrielsekampen i Rojava lyckas kommer den att återverka på hela regionen.

”Syrien är slutfasen för kurderna. Om kurderna vinner i Syrien så kommer de att vinna i regionen. Det kommer troligtvis att ha en positiv effekt på villkoren för de flesta kurder i Turkiet, Irak och Iran. Både den kurdiska rörelsen liksom de anti-kurdiska styrkorna är medvetna om detta. Antingen kommer kurdernas status att erkännas i ett nytt Syrien och kurderna kommer att omvandlas till den mest aktiva sociala kraften i Mellanöstern, eller så kommer de att förnekas, vilket kommer att ytterligare fördjupa den förvirring och det kaos som regerar i regionen”. *

Knegarkampanjen gör allt för att inte låta sig dras med i svek eller mana på till genvägar, utan tvärtom stå fast vid att rikta stödet till befrielsekampen, varhelst den formerar sig inom dessa förtryckta nationer.

__

*http://www.jadaliyya.com/pages/index/14050/the-final-stage_rojava

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s