Dags att stödja stålarbetarna i Suez

Den 23 juli gick stålarbetarna på egyptiska Suez Steel ut i strejk. Arbetarna hade sedan februari i år, då senaste kollektivavtalet om löner och villkor slöts, tvistat med företaget om tolkningen och om avtalade vinstutdelningar/bonusar som inte betalats ut. Avtalet i sig var dessutom resultatet av tidigare hårda strider där arbetarna protesterat mot sina villkor.

Workers-Suez

Strejkande stålarbetare i Suez

Att stålarbetarstrejken bröt ut i juli, strax efter att den nya militärjuntan avsatt president Mohammed Mursi från Muslimska Brödraskapet, mitt under Ramadan, den heliga fastemånaden, kan man bäst förstå ur ljuset av att arbetarrörelsens kamp är det som har varit ryggraden för hela den arabiska och egyptiska befrielsekampen sedan 2011 – inte minst i år då miljontals människor den 30 juni drog tillbaks mandatet för den sittande presidenten Mursi. Det är mycket troligt att stålarbetarna blev uppmuntrade i sin kamp av att en av arbetarrörelsens förgrundsfigurer Kamal Abu Aita utnämndes till arbetsmarknadsminister den 16 juli och att de bestämde sig för att det var dags att få sitt avtal verkställt.

Men strejken på Suez Steel blev väldigt besvärlig för de nya militära makthavarna som påstod sig vara revolutionärer och stå på folkets sida. För de hade aldrig haft för avsikt att bedriva någon annan politik än den de bedrivit i 30 år med diktatorn Mubaraks hjälp och syftet med utnämningen av Kamal Abu Aita var att få lugn på arbetarklassen. Den egyptiska militären är och har alltid varit arbetarnas främsta fiende i det egna landet. En ministerutnämning av en fd fack- och strejkledare förändrar inte den saken.

Så. Den 11 augusti började företaget avskeda arbetare, närmare bestämt 12 stycken, för att försöka knäcka strejken. När detta inte lyckades så omringade militären stålverket dagen därpå och arresterade två av strejkledarna. Detta ledde till stora protester och även internationella solidaritetskampanjer, framförallt genom MENA Solidarity Network (här i Sverige har bloggen AntiImperialiskt Block spridit informationen) och militären såg sig tvingad att släppa dem mot borgen. Trots detta så fortsatte militären sin offensiv och invaderade stålverket och arresterade nya arbetarledare för att skrämma tillbaks arbetarna till jobbet.

Militär_SuezSteel

Egyptisk militär vid stålverket

Kamal Abu Eita tvingades att agera. Konflikten blev en internationell börda för regeringen när namninsamlingar spreds och till och med det internationella industriarbetarfacket började trycka på. Så Kamal Abu Aita beordrade fram krislöner från en statlig fond, frigav de fängslade arbetarna och såg till att förhandlingar om de avskedade inleddes. Sex arbetare accepterade avgångsvederlag medan nio fortfarande kräver att få jobbet tillbaks.

Men så gick militären till offensiv på nytt, nu på den politiska arenan. En politiskt aktiv arbetaradvokat, Haitham Mohamedain, som företräder arbetarna i Suez fängslades på politiska grunder den 5 september. Han anklagades för ”terrorism” och att vara medlem i ett ”hemligt parti” – Revolutionära Socialisterna som, tillsammans med sina ledare, blivit kändisar under kampen i Egypten och inte alls arbetar i hemlighet – och för att ”vilja tvinga på hela samhället en särskild klass intressen”, alltså arbetarklassens fri- och rättigheter. Han fördes till högsäkerhetsfängelse. Två dagar senare, efter att 600 personer över hela världen skrivit på ett upprop för hans frigivande, släpptes han –  men åtalet ligger fast.

free_haitham_poster

Haitham Mohamedain

Efter att i augusti ha slagit ned Muslimska Brödraskapet genom blodiga massakrer och efter att ha övervägt att olagligförklara deras organisation – som är Egyptens största folkrörelse – så ställer nu Sisis militärjunta in siktet på arbetarrörelsen och dess partier. Det politiska åtalet mot Haitham Mohamedain innebär att det återigen inte finns någon föreningsfrihet över huvudtaget i Egypten idag och att politisk arbetarorganisering sker med livet som insats.

De egyptiska stålarbetarna jobbar i en sektor som inte alls är långt borta från den svenska stål- och gruvindustrin. Till exempel så har LKAB utvecklat direktreduktionspellets i ett annat stålverk i Egypten och de gör idag stora affärer med hela Mellanöstern pga stålproduktionen som där drivs på gas. Alla världens industriarbetare är dessutom medlemmar i samma internationella fackföreningsfederation och är fackliga kamrater över nationsgränserna. Dags att stödja arbetarna i Suez!

___
FAKTARUTA

• Egypten har ca 80 miljoner invånare. Av dem arbetar ca 5 miljoner i industrin. Industrin står för ca 40% av Egyptens BNP.

• Egypten var fram till revolutionsstriderna inleddes 2011 den tredje största stålproducenten i MENA-området (Middle East and North Africa)

• Pga den stora efterfrågan på stål är Egypten dessutom en stor stålimportör och i den ekonomiska krisen skärps konkurrensen mellan stålverken

• Den största stålkoncernen EZDK är statlig och gör affärer med svenska statliga LKAB

• Suez Steel har cirka 2 000 anställda arbetare,  var år 2009 det 9e största stålverket i Egypten och ägs av det privata Solb Misr.

• Suez är en hamn- och industristad med en halv miljon innevånare. Där finns förutom hamnarna också oljeraffinaderi och flera stålverk. Suez-kanalen är viktig för hel världens lastfartygstrafik och inbringar nästan 4% av Egyptens BNP.

• Kontrollen av Suezkanalen är en av orsakerna till att Egypten är en tung pjäs i världspolitiken och att USA inte vill bryta med landet, oavsett vilka illdåd dess regeringar tar sig för.

• Arbetarklassen i Suez har varit ett av frontpartierna för den egyptiska revolutionen och befrielsekampen.
___

One thought on “Dags att stödja stålarbetarna i Suez

  1. Tack för denna redogörelse för arbetarrörelsens läge och strider i Egypten. Som ni har skrivit tidigare så har framtiden för den arabiska befrielsekampen lagts i arbetarklassens händer och det är troligen så att det är den egyptiska arbetarklassen som skulle kunna låsa upp det hopplösa läget som regionens maktlösa låginkomsttagare pressats in i, av inbördeskriget i Syrien.

    Det är bra att politiska arbetarorganisationer som Revolutionära Socialister i Egypten tar ställning mot de planerade bombattackerna från USA men det finns fler saker att vara vaksam på.

    Det finns en FN-kommission gällande krigsförbrytelser i det syriska inbördeskriget och de har har offentliggjort sin bedömning (eller delar av den). Kommissionsledaren P. Pinheiro förklarar att ”båda sidor” gjort sig skyldiga till den sortens krigshandlingar som bindande avtal ”förbjuder” i ”världssamfundets” inbördes konflikter.

    Men det som hänt i Syrien är att allt kraftfullare och mer förödande militära stridsmedel tagits i bruk av Assads bödelsvälde som har rustats och använt en ständigt upptrappad krigföringskonst, och massmördat fler än hundratusen människor (mer än fyra Kiruna eller en tiondel av Stockholm), drivit befolkningsmassor på flykten (inom och utom landets gränser) i antal som närmar sig hela Sveriges befolkning.

    Från den motsatta, sk statslösa (rebelliska), fronten har stridsmedlen med rätta försökt pressa folkmordsmaskineriet tillbaka, inklusive att slå urskiljningslöst hårt mot fästen och förband som ingår i Assads statsterroriserade fästen.

    Skillnaden där emellan är ojämförbar: där Assadregimen satt massförstörelsevapen och folkmord i system, har rebellstyrkor – särskilt legoförband – slagits med primitiva och terroristiska stridsmedel. Men FN-kommissionen jämställer dem. Den som försöker slå sig fri från övergrepp och mordförsök och får tag på en glasbit för instick eller t o m får hjälp av en kompis som sparkar förövaren i veka livet, likställs med den bestialiske massmördaren och förlamande övertag med tortyr, ögonblicket före ”likvidationen”. De primitiva stridsmedlens styrkor har inte arsenaler, krigsresurser, för att åstadkomma massförstörelsevapen. Det är en kortsiktig nackdel men i förlängningen och med en uppvaknande solidaritet är det en styrka, därför att reguljär krigföring skulle faktiskt räcka för att undanröja Assads bödelsvälde.

    Men så fungerar alltså ”världssamfundets” funktionärer och regelverk. FN-kommissionen jobbar inte suveränt och för att reda ut verklig krigsmatris i Syrien. Nej, den är oupplösligt samtvinnad med hur president Obama ska kväva Assad och samtidigt slå ut de oberoende rebellstyrkor som varken drivs av att införa sharialagar eller vill släppa in bolagspyramiderna till plundringskalas, likt Irak.

    I samarbete med Ryssland – och ackompanjerad av sina ”allierade” i EU – är det nu en tvingande fred som ställts på dagordningen för Syrien. I en sådan fred kanske (!) Assad måste lämna den statsledande posten. Men hans ”kadrer” i de blodsbesudlade väpnade styrkorna och det statsbärande Bath-partiet kommer att behövas för att finnas på plats, för stabilisering och avväpning av befrielsekrigets faktiska förkämpar i rebellstyrkorna.

    Hela den pågående Obamakampanjen, inräknat staterna som upprätthåller sanktioner ekonomiskt (däribland svenska Alliansregeringen) och Assads ”vänligt sinnade stater” och ”fredsälskare”, särskilt Ryssland och dess intresse av att bevara sin sista stödjepunkt i arabvärlden, söker febrilt efter en militaristiskt tvingande fredslinje. Det skulle finnas många vinnare med en sådan lösning, ända ut till den yttersta vänstern, men förlorarna vore de slagna frihetskämparna, vars främsta (omedelbara) livsmedel är vapenleveranser under utdelningskontroll av inhemska biståndskommittéer, LCC och andra.

    Att avslöja FN-rapporten och bekämpa USAs och Rysslands militära tvångsfred ligger i arbetarklassens och befrielsekampens absoluta intresse både i EUländerna och i arabvärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s