Bygg en protestfront mot krigsförberedelser och NATO-insats i Syrien!

Efter tre rapporter under 2013 om kemiska vapenslag i det syriska inbördeskriget – av mindre omfattning och utan att det har kunnat fastställas vem som är ansvarig  – är det nu mycket som tyder på att den senaste och större kemibomben i Al-Ghuta faktiskt har använts av Assads bödelsvälde och statsterroristiska maktutövning. Fler än 1000 dödades och flera hundra skadades för livet. Mer exakta uppgifter har spridits av etablerad media, men vi hänvisas till kvalificerade gissningar med hänvisning till motstridiga uppgifter.

Våra ställningstaganden utgår varken från vem som är ansvarig eller från apologetik. Desinformationskampanjen under striderna som pågått i 2 1/2 år överträffar allt – t o m det ljug och de påståenden som sattes i system under terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen (1948-89) – och när rapporter och uppgifter strömmar ut från oräkneliga källor (Facebook, SMS, Twitter med mera) och statsorganiserade intressen (områdets många och ömsesidigt rivaliserande statsledningar) blir osäkerheten desto större.

Det krävs en höggradig partiskhet – det vill säga ett redan förprogrammerat mål – för att blixtsnabbt utpeka Assadregimen som kemibombare. NATO-staterna (och deras partners, däribland Sverige) har ett sådant förprogrammerat mål för att utradera ”skurkstater” och forsla in formerna för destruktiv kapitalbildning och installera politiska statsledare som kan att agera som tullar för att favorisera USA:s och EU:s bolagspyramidernas inträde, plus deras militära baser.

Men det finns även andra krafter och styrkor, som länge väntat på och velat se ett militärt blixtnedslag mot Assadregimens vapenarsenaler. Israel är en av dem, Turkiet en annan och islamitiska fundamentalister (”gudskrigarna”) skulle rycka fram inom ett för dem närmast idealiskt kaos vid ett militär-politiskt sammanbrott för Assadregimen. Man kan inte utesluta att det förekommer krigslister åt det hållet  – och med den större kemibomben förra veckan har nu NATO:s stormakter skaffat sig sitt yttersta motiv för att ingripa ”fredsskapande”. Sanning eller ljug – arbetarrörelsen har att se till konsekvenserna, som utan att man behöver bli konspiratorisk, påminner om mekanismen ”skotten i Sarajevo” 1914. Den gången gjordes Europakontinenten till en fullskalig krigsscen.

Men de större konfliktlinjerna är ändå det som – nu eller något senare – kommer att fälla avgörandet. Assadregimen, å ena sidan, har militariserat hela samhället, genomdrivit ett folkmord (24 juli uppskattade FN att fler än 100 000 dödats, samtidigt som skattningar gör gällande att ca 1,5 miljoner gått i landsflykt och flyende medborgare som lämnat sina hem i ett exodus uppgår till hela 2 miljoner), dränerat ekonomin och försatt grannländerna i ett förkrigsläge. Likadant från det andra hållet: NATO-apparaten har å andra sidan förberett och sökt det ”rätta” tillfället för att utplåna den syriska så kallade skurkstaten på den lista som ingår i ”världskriget mot terrorismen”, med sina föregångare i Afghanistan, Irak och Libyen. Det är inte för att Syrien, Israel och Egypten inte har undertecknat förbudet mot kemiska stridsvapen, som Levanten (Västasien och Nordafrika) nu är på drift mot tröskeln för ett trikontinentalt storkrig.

Inbördeskriget i Syrien har flera sidor, strävanden och frontpartier. Jihadfronterna och Assadregimen skulle vara sams och verka i fredlig samexistens, om det inte vore för de breda – oftast fattiga och sunnimuslimska samt kurdiskt minoritära – befolkningsmassornas revolutionära befrielsekrig. Detta är ett krig som flera eftergivet vänstervridna figurer har ställt sig neutrala till eller har förespråkat en nedfrysning av via fredsmäklande (där de inte rent av förfäktat NATO-insatser som befrielsekampens förtrupp och murbräcka).

Men inbördeskriget visade tidigt, i Aleppo och Homs (och därefter på många andra håll), att befrielsekampen inte har tänkt att låta sig avslutas av imperialistisk amputation, vilket blev fallet i Libyska Benghazi 2011 med den franska flygraiden som upptakt för bombmattan mot Khadaffiregimen och mot det revolutionära befrielsekriget i vardande. Till ett horribelt mänskligt och medmänskligt pris har frihetskämparna i Syrien uthärdat statsterrorn och skapat en mäktig motvikt gentemot Assads flygvapen, tanks och tunga artilleri. Historien lär oss, från Kina, Grekland, Indokina, El Salvador m.fl. länder att revolutionära krig bara kan utkämpas med egen kraft, och om det inte pågår något effektivt solidaritetsarbete till stöd för att kriget ska övergå i en samhällsrevolution så slutar det i blodbad och grymma nederlag.

Rebellstyrkorna är många, de består av små enheter och den nödvändiga samordningen lider total brist på ett överinseende centrum. Dessutom tvingas samma rebellstyrkor, åtminstone delvis, att bedriva ett tvåfrontskrig mot Assadstyrkor och jihadstyrkor samtidigt. Det är ett under av omställningsförmåga och bakre linjer som i Syrien retirerar och fyller på sina förband. Något liknande exempel har vi inte sett i något revolutionärt krig sedan Vietnam.

Därtill har lokala kommittéer vuxit fram i befriade områden, som visar tecken på avancemang till att bilda motmaktsorgan (exemplifierat av brytningen i juni med Nationalkoalitionen, SNC). Dessa två rörelser, rebellförbanden och självorganiserade organismer, närmar sig insikten om att de mest centrala demokratiska uppgifterna bara kan lösas under politisk ledning av arbetarklassen och genom befrielsekampens spridning till grannländerna, särskilt Egypten.

När NATO:s stormakter nu varslar om en militär intervention, och krämarstater som Sverige ställer in sig i leden via sanktionsbesluten, är det inte Assadregimen eller kemiska stridsmedel som är måltavlan: det är det revolutionära frihetskriget, som ska släckas och pulvriseras.

Det är inte fråga om att motta hjälp från ”självaste djävulen” som en del har förespråkat, utan insatsen från NATO innebär att – som en gång under Warszawaupproret 1944 – befrielsekämparna inte ska kunna slutföra offensiven och inpränta villkoren för en självständig återuppbyggnad av samhällsorganisationen.

Insatsen skulle bli en akt för att upplösa befrielsekampen under det imperialistiska programmet, i den verkligt djävulska förlängningen. Det programmet handlar om att upplösa rebellförbanden och biståndskommittéerna och valla in dem omkring det nya maktcentrat som NATO-trupperna vill införa i Damaskus, likartat Libyen i augusti-september 2011.

• Bygg solidariska motvärn inom EU-länderna och USA gentemot imperialistisk NATO-intervention

• Skicka robotvapen, anti-tanksstridsmedel och granatkastare till rebellstyrkorna – utan politiska villkor och utan krav på motprestationer

• Störta Assadregimen – ned med SNC, avslöja bolagspyramidernas styckningsplaner och ingen fler Irakregim.

2 thoughts on “Bygg en protestfront mot krigsförberedelser och NATO-insats i Syrien!

  1. FN är inget mer än en tummelplats för de maktlösa länderna: ”generalförsamlingen”. Den binder ingen medlemsstat, till något som inte gillas av den själv. Stormakterna däremot, särskilt USA, ändrar dess företräden egenmäktigt. Förr hette det väl ”fredsBEVARADE” insatser, som sedan blev ”fredsSKAPANDE”, för att därefter bli ”världskriget mot terrorismen”, senast ”skyddsansvar” (R2P: responsibility to protect) och nu Obamas/Camerons/Hollandes ”bestraffning”. Vad det alltihop gått ut på är USA som världspolis och högborg, den sk Pax Americana
    //Putte

  2. Nu använder flera makthavare och fd sådana– särskilt i stormakterna – ett nytt ledmotiv för att avgöra om en militär intervention i Syrien måste till. Stormaktsinterventioner kallas nu antingen ”ett valt krig” eller”ett nödvändigt krig”. Exempelvis: invasionen av Irak 2003 anses vara ett ”valt krig”, insatsen i Libyen däremot ett ”nödvändigt krig”. Men alla dessa tillägg – som nu flyttar angreppsmotivet allt närmare ett tillslag från USA:s sida, och drar in det sk världssamfundets stater i gemensam förkrigsdisciplin på diplomatisk nivå (alltså krigsförberedelser) – går ändå ut på att USA:s ställning som världspolis och internationell insatsstyrka förstärks. Och det som inte förändrats, det är att denna världspolis alltid har andra planer och mål än det motiv som åberopas. Så säger t ex Michael Sahlin, tidigare svenska ambassadör i Oslo och invigd i hur snacket går mellan statsöverhuvudena, i Svenska Dagbladets web-tidning den 5:e september:

    ”Om man bortser från komplikationen med att legitim väpnad intervention i ett enskilt land i dagens värld förutsätter beslut och sanktion av ett enigt säkerhetsråd – och att bortfall av denna grundläggande legitimitetsfaktor, i detta fall till följd av rysk och kinesisk vetomakt, ställer desto större krav på legitimitetsargumentationen i övrigt – så är det avgörande rättfärdighetsproblemet i sammanhanget hur man i förväg ska kunna bedöma konsekvensen av ingripandet på inbördeskrigets förlopp, karaktär och spridningsrisker. Detta problem förstärks dramatiskt om, som bland andra Edward Luttwak nyligen skrivit, varje resultat av Syrien-kriget, både regimseger och någon form av rebellseger, egentligen inte är i USA:s säkerhetspolitiska intresse (underförstått: endast ett fortsatt krig gagnar de amerikanska intressena, om alternativen är Assad-regim eller en jihadistisk regim).”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s