Kallak: ställ tydliga krav på gruvbolaget

En viktig strid utkämpas i Kallak utanför Jokkmokk där det brittiska företaget Beowulf Mining förbereder en gruvetablering. Det har väckt motstånd från framför allt samer och miljöaktivister. Knegarkampanjen stödjer aktivisterna i den meningen att vi vänder oss mot både rovdrivande gruvbolag och alliansregeringen, men vi uppfattar motståndet som otillräckligt och vill här förklara varför.

Gruvbolag på frammarsch

kallak-polisingripande1

Polisen agerar

Gruvbrytningen har länge varit omfattande i Sverige som är EU:s överlägset största järnmalmsproducent och ledande inom basmetaller som koppar, zink och bly. Förutom de stora gruvorna i Malmfälten och Skelleftefältet har nu Tornedalen hamnat på kartan. Söderut finns sedan flera hundra år Zinkgruvan utanför Askersund och Garpenberg i Dalarna.

Tack vare de höga priserna på framför allt järnmalm har gruvbranschen fått ett historiskt uppsving. I befintliga gruvor har volymerna ökat, gamla restprodukter återvunnits och ”utlastningsgraden” stigit (mängden kvarlämnad malm minimerats). Samtidigt öppnas nya dagbrottsgruvor och gamla underjordsgruvor återtas i drift. Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) finns idag 16 aktiva gruvor i Sverige. Redan 2020 beräknas de vara 20 till antalet.

Gruvbolagen har jublat och regeringen gnuggat händerna över exporterna och de enorma vinstutdelningarna från statliga LKAB. Andra har ställt sig kritiska, däribland Knegarkampanjen. I valet 2010 där vi vann vårt kommunala mandat var huvudkravet att gruvindustrins vinster ska användas till lokala samhällssatsningar. Oavsett om gruvbolagen är statliga eller privata, svenska eller utländska, ska de inte exploatera våra naturresurser utan att bidra till samhällsutvecklingen.

I Sverige går LKAB och regeringen i spetsen för den slags rovdrift som låter bolagen växa sig feta samtidigt som samhällena förfaller. Det som riskerar att hända i Jokkmokk, Pajala och andra ställen där gruvbolag tillåts etablera sig utan krav på motprestationer – det händer redan i Malmfälten. Knegarkampanjen var först med att ta ställning mot denna rovdrift och har i fyra år, med viss framgång, kämpat för att LKAB ska betala nya bostäder, fritidsanläggningar och liknande. Vi har konsekvent jobbat för att befolkningen och särskilt arbetarna ska bli en maktfaktor.

Skilj på industrin och bolagen

Vi är kritiska till gruvbolagens rovdrift och alla politiska krafter som tillåter eller uppmuntrar sådana affärer. Men vi är inte motståndare till gruvindustrin. Mineraler som används till olika metaller är naturligtvis helt nödvändiga för varje samhälle.

Idag är hela vår västerländska vardag industrialiserad: vi har kylskåp och spisar anslutna till det fasta elnätet, duschar och toaletter som förses med vatten från gemensamma ledningar, våra barn utbildas i särskilda byggnader och våra gamla vårdas i ytterligare andra, vi reser med kollektiva transportmedel och använder oss av smarta kommunikationsverktyg. Allt detta förutsätter förstås energi och metaller – en industriell standard.

Ska det göras någonstans, så ska det göras i Sverige. Vi har tekniken och kunnandet för att kunna bryta mineraler – inklusive uran så länge vi är beroende av kärnkraften – på ett säkert sätt. De som kräver totalt stopp för gruvindustrin i Sverige måste fråga sig: är ni beredda att göra avkall på er industrialiserade tillvaro? Eller anser ni att arbetare i andra länder ska leverera produkterna – vilket nästan alltid innebär större miljöskador och förbrukning av fossila bränslen, sämre arbetsmiljö och löner samt hänsynslös rovdrift på samhällen?

Knegarkampanjen vill utveckla industrin men då längs en ny energistandard som fasar ut oljeberoende och miljöförstörande verksamheter. Storskalig energiomställning är bara möjlig som en industrialiseringskampanj. Vägen till ett samhälle utan exploatering och kortsiktig förstörelse går via höjd industrialiseringsgrad och gemensam planering av resursanvändningen – men då under ledning av industrins arbetare och andra maktlösa låginkomsttagare.

En arbetarledd planering av ekonomin kan förvisso aldrig växa ut i ett kapitalistiskt samhälle med en borgerlig stat. Men vi kan redan nu driva på utvecklingen ditåt: med en tydlig strategi för industrins framtid kan vi ta ställning i omedelbara frågor, som den i Kallak. För att göra det måste vi granska vad alliansregeringen och oppositionen i (s) och (v) säger.

Regeringens och socialdemokraternas mineralstrategier

mineralstrategi_annie_loof_

Annie Lööf presenterar mineralstrategin

Regeringen presenterade sin mineralstrategi i början av 2013. Utgångspunkten är att världen skriker efter metaller och att EU behöver säkra sin egen tillgång på råvaror. Dessutom önskar man att svenska gruvbolag både ska exportera mer och etablera sig i andra länder. Strategin säger väsentligen att rovdriften på natur och samhällen ska accellerera: problem kopplade till samhällenas och miljöns framtid, skickas bara vidare för utredning.

I jämförelse är socialdemokraternas mineralstrategi jordnära för där tas riktiga problem upp. Socialdemokraterna vill att gruvprodukterna ska förädlas i Sverige innan de exporteras, vilket binder investeringarna till ort och ställe. De fokuserar på infrastruktur och logistik precis som Knegarkampanjen: utbyggnation av bostäder, el- och vattennät, barnomsorg, skolor med mer.

Problemen som socialdemokraternas mineralstrategi tar upp är verkliga men åtgärderna är som vanligt mest byråkratiska och politiskt fega. Man vill söka EU-pengar för forskning, ge vaga uppdrag åt myndigheter, utbilda fler teknikstudenter och så vidare. Det som sticker ut är kraven på:

  • Lokal vidareförädling av produkterna
  • Statliga kreditgarantier eller subventioner för bostadsbyggande
  • Kompensation för merkostnader då befolkningen tvingas flytta

Här finns idéer med visst värde. Men de kommer aldrig att förverkligas med de metoder som föreslås, eftersom det är traditionell socialdemokratisk poltik där alla ”parter” knyts upp till varandra och ”den lilla människan” blir en bricka i spelet.

Problemet är att gruvbolagen och alliansregeringen varken behöver eller vill göra eftergifter till socialdemokraterna och därför blir hela deras inriktning missledande. Till och med partiets egna medlemmar, som luleåbon och skribenten Nils Harnesk, slår fast att strategin har ”bristande samhällsansvar” och saknar ”kompensation till lokalsamhället och en del av vinsterna”.

Vad gör man som Jokkmokk-bo?

Det är starka krafter i rörelse omkring Kallak-projektet: gruvbolagen, alliansregeringen och socialdemokraterna driver aktivt på. Till sin hjälp har de inkallat polisen som forslar undan unga miljöaktiviter och oroliga renägare. Vi fördömer detta och den översittarattityd som Beowulf Mining gett prov på i sina kommentarer. Vi anser att socialdemokraterna i Jokkmokk, med sina rötter i arbetarrörelsen, har diskvalificerat sig genom att inte resa krav på motprestationer från gruvbolaget. Men den fega praktiken är en konsekvens av den fega (s)trategin.

Svappavaara är i en liknande ställning som Jokkmokk. Där vill man också inleda en massiv gruvbrytning utan att ge garantier till samhället om arbetstillfällen, gruvornas livslängd och social upprustning av samhällena. Även där hotas känsliga skogsområden. Knegarkampanjens ställningstagande är likadant i båda fallen: vi uppmuntrar protester men anser att man istället för ett ”blankt nej” ska sätta upp en konkret lista på krav och villkor för gruvbrytningen och samla arbetar-, same- och miljörörelsen bakom denna.

På det sättet kan maktlösa låginkomsttagare enas och blicka framåt. På det sättet kan vi matcha gruvbolagens informatörer och direktörer som bara har dollartecken framför ögonen. Vi väntar inte på regeringen som tjänstvilligt krusar för bolagen eller socialdemokraterna som använder gamla lösningar på nya problem.

  • Slut upp i protesterna bakom en tydlig kravlista
  • Engagera fackföreningarna på orten
  • Fördöm Beowulf och fördöm polisingripandet – regeringen är ytterst ansvarig

4 thoughts on “Kallak: ställ tydliga krav på gruvbolaget

  1. Det där med att vi i Sverige har tekniken och kunnandet för att bedriva gruvverksamhet på ett säkert sätt är bara en myt. Det finns inga säkra eller miljövänliga gruvor och den svenska miljölagstiftningen som gruvnäringens företrädare pratar sig varma för är inte heller mycket att hänga i granen. Den har ju faktiskt kraftigt försämrats under de senaste åren just för att göra det möjligt för den gruvexpansion vi nu ser början på. 2009 togs exempelvis den så kallade stopplagen i miljöbalken bort. Hade den funnits kvar hade inte ett enda träd i Ojnareskogen fallit och många andra prospekteringar hade inte ens kommit på tal.

    Och jo, vi måste göra avkall på vår industrialiserade tillvaro. Det är nödvändigt om vi fortsättningsvis ska ha en planet som det är möjligt att leva på. Det är naturen och människors välbefinnande som måste sätta gränserna – inte det miljöförstörande industrialiserade samhällets ekonomi.

  2. Robert framför invändningar mot artikeln på Knegarkampanjens hemsida som koncentrerar sig till två poster: dels att både teknik och lagar inte uppväger eller motverkar biverkningar från råvarutvinning, dels att industrialiseringen av världen (eller de länder som verkligen genomgår en sådan, vilket är fåtalet) behöver tillbakabildas eller rent av avvecklas.

    Jag håller inte med om detta, särskilt inte orsakssambanden. Den utvecklingsform som kapitalbildning, särskilt råvarutvinning, antagit med 1989 som genombrottspunkt, är DESTRUKTIV ACKUMULATION, till skillnad från det som dominerade utvidgade industriella kretslopp dessförinnan. Destruktiv ackumulation bygger bl a på kortsiktig rovdrift, profitmaximering på kvartalsbasis (och med bolagsvärden som riktmärke), sjunkande investeringar i anläggningar och maskiner samt trycket från kapitalderivaten i finansieringsformerna. Koncessions- och miljölagar har i två årtionden gradvist anpassats till denna kapitalform, för vilket Kallak står som ETT exempel. Där fortfarande produktiv industrialisering kunnat dominera, har också teknisk hantering av biverkningar förbättrats i hög takt och inom en mångfald branscher, särskilt verkstadsindustrin och digitalsektorn. Men i huvudformen för destruktiv ackumulation har motsatsen varit fallet. Det olje-industriella komplexet med sidoförgreningar framvisar detta resultat på ett överväldigande sätt.

    I ett nästa – ytterst radikalt – steg går invändningen ut på att arbets-, konsumtions och rekreationsbehov skulle mobiliseras baklänges och till småskalighet, såsom det största mänskliga behovet i vårt tidevard. Jag uppfattar den inställningen som djupt socialreaktionär.

    En gammal vän, som inte vill bli citerad, har under 40 varit renägare och yrkesverksam i renbeteslandet. Han menar att om vi – här i övre Norrbotten – inte haft järnvägar, tätorter (omkring gruvnäringen), bilvägar, industrientreprenörer, verkstäder och underhållsverksamhet samt egna lokaler och hem med industriell utrustning; ja, då hade Norrbotten varit tomt och övergivet det senaste seklet. Efterfrågan på renkött hade varit något exotiskt och till för dem på Nobelmiddagar och Operakällan i Stockholm.

    Produktiv industrialisering sitter oupplösligt samman med graden av social upprustning (VSO-sektorn: vård, skola&omsorg). När dessa två sektorer krymper, följer den värsta formen av destruktivitet och rovdrift: på arbetskraft, brukare, tätorter och levnadsvillkor för denna och nästföljande generationer – i vår landsända, den samiska befolkningen.

    Vad som behövs är ett industriellt miljömedvetande, som grundar sig på arbetslagen, för det kommer varken bolagsägare eller makthavare att bry sig om i det längre perspektivet. Inte heller Alliansregeringen eller EU-juntan.

  3. Jag tycker det är bra att prata om att det behövs ett industriellt miljömedvetande. För mig betyder detta ett medvetande där man bl a ser att massbilism och masskonsumtion (som kritiseras i filmen) är två sidor av den destruktiva ackumulationen som AB skriver om, och som servar det oljeindustriella komplexet. Detta måste vi självklart bekämpa och jag skrev om det här på sidan när Arktiska Rådet hölls i Kiruna. Jag är övertygad om att det kommer att krävas en industriell standard, på en annan energibas självklart, för att bygga ut kollektiva transportmedel och ställa om konsumtionsvaruproduktionen till hållbara nödvändiga varor som alla behöver. För drömmen om en avindustrialiserad värld innebär en värld som bara kan försörja en bråkdel av jordens innevånare. Jag vill se knegarrörelser med ett miljömedvetande som är på riktigt och som är solidariska med de jobbare som syns på filmklippen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s