Bygg en protestfront mot krigsförberedelser och NATO-insats i Syrien!

Efter tre rapporter under 2013 om kemiska vapenslag i det syriska inbördeskriget – av mindre omfattning och utan att det har kunnat fastställas vem som är ansvarig  – är det nu mycket som tyder på att den senaste och större kemibomben i Al-Ghuta faktiskt har använts av Assads bödelsvälde och statsterroristiska maktutövning. Fler än 1000 dödades och flera hundra skadades för livet. Mer exakta uppgifter har spridits av etablerad media, men vi hänvisas till kvalificerade gissningar med hänvisning till motstridiga uppgifter.

Våra ställningstaganden utgår varken från vem som är ansvarig eller från apologetik. Desinformationskampanjen under striderna som pågått i 2 1/2 år överträffar allt – t o m det ljug och de påståenden som sattes i system under terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen (1948-89) – och när rapporter och uppgifter strömmar ut från oräkneliga källor (Facebook, SMS, Twitter med mera) och statsorganiserade intressen (områdets många och ömsesidigt rivaliserande statsledningar) blir osäkerheten desto större.

Det krävs en höggradig partiskhet – det vill säga ett redan förprogrammerat mål – för att blixtsnabbt utpeka Assadregimen som kemibombare. NATO-staterna (och deras partners, däribland Sverige) har ett sådant förprogrammerat mål för att utradera ”skurkstater” och forsla in formerna för destruktiv kapitalbildning och installera politiska statsledare som kan att agera som tullar för att favorisera USA:s och EU:s bolagspyramidernas inträde, plus deras militära baser.

Men det finns även andra krafter och styrkor, som länge väntat på och velat se ett militärt blixtnedslag mot Assadregimens vapenarsenaler. Israel är en av dem, Turkiet en annan och islamitiska fundamentalister (”gudskrigarna”) skulle rycka fram inom ett för dem närmast idealiskt kaos vid ett militär-politiskt sammanbrott för Assadregimen. Man kan inte utesluta att det förekommer krigslister åt det hållet  – och med den större kemibomben förra veckan har nu NATO:s stormakter skaffat sig sitt yttersta motiv för att ingripa ”fredsskapande”. Sanning eller ljug – arbetarrörelsen har att se till konsekvenserna, som utan att man behöver bli konspiratorisk, påminner om mekanismen ”skotten i Sarajevo” 1914. Den gången gjordes Europakontinenten till en fullskalig krigsscen.

Men de större konfliktlinjerna är ändå det som – nu eller något senare – kommer att fälla avgörandet. Assadregimen, å ena sidan, har militariserat hela samhället, genomdrivit ett folkmord (24 juli uppskattade FN att fler än 100 000 dödats, samtidigt som skattningar gör gällande att ca 1,5 miljoner gått i landsflykt och flyende medborgare som lämnat sina hem i ett exodus uppgår till hela 2 miljoner), dränerat ekonomin och försatt grannländerna i ett förkrigsläge. Likadant från det andra hållet: NATO-apparaten har å andra sidan förberett och sökt det ”rätta” tillfället för att utplåna den syriska så kallade skurkstaten på den lista som ingår i ”världskriget mot terrorismen”, med sina föregångare i Afghanistan, Irak och Libyen. Det är inte för att Syrien, Israel och Egypten inte har undertecknat förbudet mot kemiska stridsvapen, som Levanten (Västasien och Nordafrika) nu är på drift mot tröskeln för ett trikontinentalt storkrig.

Inbördeskriget i Syrien har flera sidor, strävanden och frontpartier. Jihadfronterna och Assadregimen skulle vara sams och verka i fredlig samexistens, om det inte vore för de breda – oftast fattiga och sunnimuslimska samt kurdiskt minoritära – befolkningsmassornas revolutionära befrielsekrig. Detta är ett krig som flera eftergivet vänstervridna figurer har ställt sig neutrala till eller har förespråkat en nedfrysning av via fredsmäklande (där de inte rent av förfäktat NATO-insatser som befrielsekampens förtrupp och murbräcka).

Men inbördeskriget visade tidigt, i Aleppo och Homs (och därefter på många andra håll), att befrielsekampen inte har tänkt att låta sig avslutas av imperialistisk amputation, vilket blev fallet i Libyska Benghazi 2011 med den franska flygraiden som upptakt för bombmattan mot Khadaffiregimen och mot det revolutionära befrielsekriget i vardande. Till ett horribelt mänskligt och medmänskligt pris har frihetskämparna i Syrien uthärdat statsterrorn och skapat en mäktig motvikt gentemot Assads flygvapen, tanks och tunga artilleri. Historien lär oss, från Kina, Grekland, Indokina, El Salvador m.fl. länder att revolutionära krig bara kan utkämpas med egen kraft, och om det inte pågår något effektivt solidaritetsarbete till stöd för att kriget ska övergå i en samhällsrevolution så slutar det i blodbad och grymma nederlag.

Rebellstyrkorna är många, de består av små enheter och den nödvändiga samordningen lider total brist på ett överinseende centrum. Dessutom tvingas samma rebellstyrkor, åtminstone delvis, att bedriva ett tvåfrontskrig mot Assadstyrkor och jihadstyrkor samtidigt. Det är ett under av omställningsförmåga och bakre linjer som i Syrien retirerar och fyller på sina förband. Något liknande exempel har vi inte sett i något revolutionärt krig sedan Vietnam.

Därtill har lokala kommittéer vuxit fram i befriade områden, som visar tecken på avancemang till att bilda motmaktsorgan (exemplifierat av brytningen i juni med Nationalkoalitionen, SNC). Dessa två rörelser, rebellförbanden och självorganiserade organismer, närmar sig insikten om att de mest centrala demokratiska uppgifterna bara kan lösas under politisk ledning av arbetarklassen och genom befrielsekampens spridning till grannländerna, särskilt Egypten.

När NATO:s stormakter nu varslar om en militär intervention, och krämarstater som Sverige ställer in sig i leden via sanktionsbesluten, är det inte Assadregimen eller kemiska stridsmedel som är måltavlan: det är det revolutionära frihetskriget, som ska släckas och pulvriseras.

Det är inte fråga om att motta hjälp från ”självaste djävulen” som en del har förespråkat, utan insatsen från NATO innebär att – som en gång under Warszawaupproret 1944 – befrielsekämparna inte ska kunna slutföra offensiven och inpränta villkoren för en självständig återuppbyggnad av samhällsorganisationen.

Insatsen skulle bli en akt för att upplösa befrielsekampen under det imperialistiska programmet, i den verkligt djävulska förlängningen. Det programmet handlar om att upplösa rebellförbanden och biståndskommittéerna och valla in dem omkring det nya maktcentrat som NATO-trupperna vill införa i Damaskus, likartat Libyen i augusti-september 2011.

• Bygg solidariska motvärn inom EU-länderna och USA gentemot imperialistisk NATO-intervention

• Skicka robotvapen, anti-tanksstridsmedel och granatkastare till rebellstyrkorna – utan politiska villkor och utan krav på motprestationer

• Störta Assadregimen – ned med SNC, avslöja bolagspyramidernas styckningsplaner och ingen fler Irakregim.

Kiruna Kommun – offentliggör och lämna Malmfältsgruppen!

Publicerat i NSD:

Den 28 augusti är det dags igen för Malmfältsgruppen som, enligt regeringens hemsida ”samlar företrädare för Regeringskansliet, berörda kommuner, företag och myndigheter”. Kommunalrådet Kristina Zakrisson (s) sa till NSD häromveckan att hon hoppas på en ”konstruktiv diskussion” på mötet. Vad som ska diskuteras är dock mer oklart.

Enligt brevsvararen hos näringsminister Annie Lööf (c), som är sammankallande, handlar det, inte helt oväntat, om ”bostadsfrågor och infrastruktur”. Men vare sig dagordningar, förslag till beslut eller gamla protokoll finns att tillgå. För Malmfältsgruppen är en informell grupp, gubevars. Där samlas ”bara” alla ansvariga för stadsomvandlingarna i Malmfälten så det får man ju förstå, att de inte vill att vi kommuninnevånare ska få veta vad som sägs. För då skulle vi kanske utkräva ansvar för impotensen som Malmfältsgruppen är ett levande bevis på.

Inga av de stora principfrågorna har ju fått någon lösning trots att pamparna har suttit i hemliga möten sedan 2005. Istället är det fortfarande en snårskog av lagar, regler,  kassor och konton, som står i vägen för den sociala upprustningskampanj som behöver genomföras. Trots att det är en helstatliga gruva som driver fram stadsomvandlingarna har staten ingen lösning. Ingen har kunnat berätta vem som ska bygga det nya Kiruna och för vilka pengar det ska ske. Ingen har presenterat en lösning som håller de boende skadeslösa. Ingen har presenterat en investeringsplan som säkrar både bostäder, social service, sjukvård och kollektivtrafik och som ger möjlighet för flera branscher än gruvindustrin att leva.

Den hemliga Malmfältsgruppen är en del av problemet. Kiruna Kommuns förtroendevalda politiker borde lämna samförståndet med regeringen och ge kommuninvånarna en fullständig och offentlig rapport om vad som sker bakom departementets lyckta dörrar och redogöra för var ansvaret ligger för att det inte finns en fullt ut LKAB-finansierad investerings- och upprustningsplan för Nya Kiruna.

Annika Blomberg, Knegarkampanjen

Säg upp Kristersson

Ulf Kristersson, moderat socialförsäkringsminister, skrev nyligen på DN Debatt att Sverige ska bli ”ett land fyllt av nya inspirerande ‘klassresor’ ”. Jojo.

Få svenskar lever i överflöd och de flesta kommer aldrig att få chansen att göra det. Det har bland annat Kristersson själv sett till, eftersom han som socialförsäkringsminister är ansvarig för Försäkringskassans misshandel av utsatta människor.

Samtidigt har hans ministerkollegor ändrat i skolan så att arbetarungar får svårare att komma in på högre utbildningar. Hur rimmar det med ”inspirerande klassresor”?

Arbetande och fattiga kommer alltid att betraktas som mindre värda av typer som Kristersson. Det bevisas om inte annat av hans egen debattartikeln, där han skriver att ”Sverige ska vara ett land där alla kan bli något”.

Tydligare kan det inte skrivas. Hur många är vi då – vi som ännu inte ”är något”? 30, 50 eller kanske 80 procent? Gäller det alla arbetare eller bara de sjukskrivna och arbetslösa?

Nej, säg upp regeringen och sätt ministrarna i FAS 3 så de får lära sig att jobba. Det vore en ”inspirerande klassresa” åt andra hållet.

Vänsterskruven

Kallak: ställ tydliga krav på gruvbolaget

En viktig strid utkämpas i Kallak utanför Jokkmokk där det brittiska företaget Beowulf Mining förbereder en gruvetablering. Det har väckt motstånd från framför allt samer och miljöaktivister. Knegarkampanjen stödjer aktivisterna i den meningen att vi vänder oss mot både rovdrivande gruvbolag och alliansregeringen, men vi uppfattar motståndet som otillräckligt och vill här förklara varför.

Gruvbolag på frammarsch

kallak-polisingripande1

Polisen agerar

Gruvbrytningen har länge varit omfattande i Sverige som är EU:s överlägset största järnmalmsproducent och ledande inom basmetaller som koppar, zink och bly. Förutom de stora gruvorna i Malmfälten och Skelleftefältet har nu Tornedalen hamnat på kartan. Söderut finns sedan flera hundra år Zinkgruvan utanför Askersund och Garpenberg i Dalarna.

Tack vare de höga priserna på framför allt järnmalm har gruvbranschen fått ett historiskt uppsving. I befintliga gruvor har volymerna ökat, gamla restprodukter återvunnits och ”utlastningsgraden” stigit (mängden kvarlämnad malm minimerats). Samtidigt öppnas nya dagbrottsgruvor och gamla underjordsgruvor återtas i drift. Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) finns idag 16 aktiva gruvor i Sverige. Redan 2020 beräknas de vara 20 till antalet.

Gruvbolagen har jublat och regeringen gnuggat händerna över exporterna och de enorma vinstutdelningarna från statliga LKAB. Andra har ställt sig kritiska, däribland Knegarkampanjen. I valet 2010 där vi vann vårt kommunala mandat var huvudkravet att gruvindustrins vinster ska användas till lokala samhällssatsningar. Oavsett om gruvbolagen är statliga eller privata, svenska eller utländska, ska de inte exploatera våra naturresurser utan att bidra till samhällsutvecklingen.

I Sverige går LKAB och regeringen i spetsen för den slags rovdrift som låter bolagen växa sig feta samtidigt som samhällena förfaller. Det som riskerar att hända i Jokkmokk, Pajala och andra ställen där gruvbolag tillåts etablera sig utan krav på motprestationer – det händer redan i Malmfälten. Knegarkampanjen var först med att ta ställning mot denna rovdrift och har i fyra år, med viss framgång, kämpat för att LKAB ska betala nya bostäder, fritidsanläggningar och liknande. Vi har konsekvent jobbat för att befolkningen och särskilt arbetarna ska bli en maktfaktor.

Skilj på industrin och bolagen

Vi är kritiska till gruvbolagens rovdrift och alla politiska krafter som tillåter eller uppmuntrar sådana affärer. Men vi är inte motståndare till gruvindustrin. Mineraler som används till olika metaller är naturligtvis helt nödvändiga för varje samhälle.

Idag är hela vår västerländska vardag industrialiserad: vi har kylskåp och spisar anslutna till det fasta elnätet, duschar och toaletter som förses med vatten från gemensamma ledningar, våra barn utbildas i särskilda byggnader och våra gamla vårdas i ytterligare andra, vi reser med kollektiva transportmedel och använder oss av smarta kommunikationsverktyg. Allt detta förutsätter förstås energi och metaller – en industriell standard.

Ska det göras någonstans, så ska det göras i Sverige. Vi har tekniken och kunnandet för att kunna bryta mineraler – inklusive uran så länge vi är beroende av kärnkraften – på ett säkert sätt. De som kräver totalt stopp för gruvindustrin i Sverige måste fråga sig: är ni beredda att göra avkall på er industrialiserade tillvaro? Eller anser ni att arbetare i andra länder ska leverera produkterna – vilket nästan alltid innebär större miljöskador och förbrukning av fossila bränslen, sämre arbetsmiljö och löner samt hänsynslös rovdrift på samhällen?

Knegarkampanjen vill utveckla industrin men då längs en ny energistandard som fasar ut oljeberoende och miljöförstörande verksamheter. Storskalig energiomställning är bara möjlig som en industrialiseringskampanj. Vägen till ett samhälle utan exploatering och kortsiktig förstörelse går via höjd industrialiseringsgrad och gemensam planering av resursanvändningen – men då under ledning av industrins arbetare och andra maktlösa låginkomsttagare.

En arbetarledd planering av ekonomin kan förvisso aldrig växa ut i ett kapitalistiskt samhälle med en borgerlig stat. Men vi kan redan nu driva på utvecklingen ditåt: med en tydlig strategi för industrins framtid kan vi ta ställning i omedelbara frågor, som den i Kallak. För att göra det måste vi granska vad alliansregeringen och oppositionen i (s) och (v) säger.

Regeringens och socialdemokraternas mineralstrategier

mineralstrategi_annie_loof_

Annie Lööf presenterar mineralstrategin

Regeringen presenterade sin mineralstrategi i början av 2013. Utgångspunkten är att världen skriker efter metaller och att EU behöver säkra sin egen tillgång på råvaror. Dessutom önskar man att svenska gruvbolag både ska exportera mer och etablera sig i andra länder. Strategin säger väsentligen att rovdriften på natur och samhällen ska accellerera: problem kopplade till samhällenas och miljöns framtid, skickas bara vidare för utredning.

I jämförelse är socialdemokraternas mineralstrategi jordnära för där tas riktiga problem upp. Socialdemokraterna vill att gruvprodukterna ska förädlas i Sverige innan de exporteras, vilket binder investeringarna till ort och ställe. De fokuserar på infrastruktur och logistik precis som Knegarkampanjen: utbyggnation av bostäder, el- och vattennät, barnomsorg, skolor med mer.

Problemen som socialdemokraternas mineralstrategi tar upp är verkliga men åtgärderna är som vanligt mest byråkratiska och politiskt fega. Man vill söka EU-pengar för forskning, ge vaga uppdrag åt myndigheter, utbilda fler teknikstudenter och så vidare. Det som sticker ut är kraven på:

  • Lokal vidareförädling av produkterna
  • Statliga kreditgarantier eller subventioner för bostadsbyggande
  • Kompensation för merkostnader då befolkningen tvingas flytta

Här finns idéer med visst värde. Men de kommer aldrig att förverkligas med de metoder som föreslås, eftersom det är traditionell socialdemokratisk poltik där alla ”parter” knyts upp till varandra och ”den lilla människan” blir en bricka i spelet.

Problemet är att gruvbolagen och alliansregeringen varken behöver eller vill göra eftergifter till socialdemokraterna och därför blir hela deras inriktning missledande. Till och med partiets egna medlemmar, som luleåbon och skribenten Nils Harnesk, slår fast att strategin har ”bristande samhällsansvar” och saknar ”kompensation till lokalsamhället och en del av vinsterna”.

Vad gör man som Jokkmokk-bo?

Det är starka krafter i rörelse omkring Kallak-projektet: gruvbolagen, alliansregeringen och socialdemokraterna driver aktivt på. Till sin hjälp har de inkallat polisen som forslar undan unga miljöaktiviter och oroliga renägare. Vi fördömer detta och den översittarattityd som Beowulf Mining gett prov på i sina kommentarer. Vi anser att socialdemokraterna i Jokkmokk, med sina rötter i arbetarrörelsen, har diskvalificerat sig genom att inte resa krav på motprestationer från gruvbolaget. Men den fega praktiken är en konsekvens av den fega (s)trategin.

Svappavaara är i en liknande ställning som Jokkmokk. Där vill man också inleda en massiv gruvbrytning utan att ge garantier till samhället om arbetstillfällen, gruvornas livslängd och social upprustning av samhällena. Även där hotas känsliga skogsområden. Knegarkampanjens ställningstagande är likadant i båda fallen: vi uppmuntrar protester men anser att man istället för ett ”blankt nej” ska sätta upp en konkret lista på krav och villkor för gruvbrytningen och samla arbetar-, same- och miljörörelsen bakom denna.

På det sättet kan maktlösa låginkomsttagare enas och blicka framåt. På det sättet kan vi matcha gruvbolagens informatörer och direktörer som bara har dollartecken framför ögonen. Vi väntar inte på regeringen som tjänstvilligt krusar för bolagen eller socialdemokraterna som använder gamla lösningar på nya problem.

  • Slut upp i protesterna bakom en tydlig kravlista
  • Engagera fackföreningarna på orten
  • Fördöm Beowulf och fördöm polisingripandet – regeringen är ytterst ansvarig

Isolate the junta – No to Obamas visit in Sweden!

More then 600 protestors has been murdered by the Egyptian military. The military junta, armed and financed by the US, has shown it´s true face.
Swedens foreign minister Carl Bildt expresses his sorrow, but does not extend himself to any concrete measurs. Instead he falls in behind the US, who pretends to protest their own puppets by cancelling a joint military exercise – while at the same time continuing it´s arms shipments and financial support. If the Swedish government really opposes the killing, it must demand that the US ends it aid to the Egyptian military and cancel Obama’s planned visit to Stockholm on September  4th.
Social Democracy in Egypt, together with the liberal parties, has worked as quislings and lent themselves to participate in the junta´s sham government. Now that the junta is acting just as a junta they withdraw, acting like vultures circling the bodies on the streets of Egypt, waiting for the situation to become beneficial for them to settle down and rejoin the same junta. It is a shame for Swedish Social Democracy that they have not denounced these killers, just as they did not denounce the old dictator Mubarak (who was a member of their Socialist International) until it was clear that he would lose power.
Social Democracy, the liberals and the junta, certainly has nothing to offer the Egyptian masses, but neither has the Muslim Brotherhood. Even if it´s the brotherhood´s supporters being slaughtered right now, they are not in opposition to the imperialists financial and military exploitation of Egypt. On the contrary, many of their leaders belong to the richest families of Egypt and the oppression against the labour movement was heavy handed under their rule.  Nor do they have any solutions to the survivalist issues that face the people of Egypt, such as water and energy supply, unemployment and price increases.
The Arabic struggle for freedom now in the hands of the workers
What is needed in Egypt is a third alternative based on the labour movement, not including the Social Democratic collaborators. The workers who fight on a daily basis for their economic demands in the factories of Egypt must politicise their struggle.
The junta and the Muslim Brotherhood has set the terms for all further political struggle. A challenging worker´s opposition will henceforth have to organise their self defence meanwhile advancing to complete the Arabic revolution and establish a workers government for survival in alliance with other low-income earners, and in particular the working and poor women who are being oppressed and discriminated by all sides. If the counter-revolutionaries manage to consolidate their state-terrorist junta in Egypt it will have repercussions for the struggle for freedom in the entire region and the Arabic revolution will be trampled down.

Isolera juntan i Egypten – Nej till Obamas Sverigebesök!

Över 600 demonstranter har mördats av militären i Egypten. Militärjuntan som finansieras och beväpnas av USA har visat sitt rätta ansikte.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttrycker sin sorg, men några konkreta åtgärder sträcker han sig inte till. Istället faller man in bakom USA som låtsas fördöma sina egna marionetter genom att symboliskt ställa in en militärövning – samtidigt som man fortsätter vapenleveranserna och det ekonomiska biståndet. Om den svenska regeringen verkligen tar avstånd från mördandet, så måste man kräva att USA upphör med sitt bistånd till den egyptiska militären och ställa in Obamas planerade besök i Stockholm den 4 september.

Den egyptiska socialdemokratin tillsammans med de liberala partierna, som sedan militärkuppen har verkat som quislingar och sänkt sig till att delta i militärens skenregering, drar sig nu tillbaka när militärjuntan agerar precis som en militärjunta. De agerar som gamar som kretsar kring liken på Egyptens gator i väntan på att det återigen ska bli gynnsamt för dem själva att återansluta till juntan. Det är en skam för den svenska socialdemokratin att man inte tagit avstånd från dessa mördare, precis som man inte tog avstånd den gamla diktatorn Mubarak, ansluten till Socialistinternationalen, förrän det stod klart att han skulle förlora makten.

Socialdemokratin, liberalerna och juntan har definitivt inget att erbjuda de egyptiska massorna, men det har inte heller Muslimska Brödraskapet. Även om det är Muslimska Brödraskapets anhängare som slaktas just nu, så är även de en borgerlig organisation och inte i opposition mot imperialismens ekonomiska utsugning eller militära utnyttjande av Egypten. Tvärtom hör många av dem till Egyptens rikaste familjer och förtrycket mot arbetarrörelsen har varit hårdhänt under deras regeringsinnehav. Inte heller har de några lösningar på egyptiernas överlevnadsfrågor såsom vatten- och energiförsörjning samt arbetslösheten och prisstegringarna.

Arabiska befrielsekampen läggs i arbetarnas händer
Det som behövs i Egypten är ett tredje alternativ som baserar sig på arbetarrörelsen, och då inte de socialdemokratiska kollaboratörerna. Arbetarna som dagligen strider för ekonomiska krav på Egyptens fabriker måste politisera sin kamp.

Juntan och Muslimska brödraskapet har satt villkoren för all fortsatt politisk kamp och en utmanande arbetaropposition tvingas hädanefter organisera sitt självförsvar i framåtrörelsen. För att fullborda den arabiska revolutionen och upprätta en arbetar- och överlevnadsregering i allians med Egyptens övriga låginkomsttagare, krävs  i synnerhet att man mobiliserar arbetar- och låginkomsttagarkvinnorna som idag förtrycks och diskrimineras från alla håll. Om kontrarevolutionärerna lyckas konsolidera sin statsterroristiska junta i Egypten får det konsekvenser för befrielsekampen i hela regionen och den arabiska revolutionen trampas ned.

Stöd det turkiska facket på Bedas!

20130805_120426

Polisen griper fackliga ledare

För en dryg vecka sedan sparkades 500 arbetare av företaget Bedas som levererar elektricitet till Istanbuls befolkning. Efter att Bedas privatiserades har företagets ton hårdnat. De senaste avskeden är ett drag för att rensa ut facket en gång för alla.

Bedas avskedade en fjärdedel av alla anställda men har inte förklarat varför. Det är inte på grund av arbetsbrist eftersom man nu som bäst anställer ersättare. Däremot är majoriteten av de avskedade medlemmar och förtroendevalda i facket Enerji-sen.

Enerji-sen organiserade 5 augusti en protest utanför Bedas huvudkontor i Istanbul. Företaget vägrade träffa de fackliga representanterna och skickade istället kravallpolisen att ”tala” med arbetarna. Protesten besvarades med tårgas, som så ofta i Turkiet. Ordföranden och före detta ordföranden för Enerji-sen arresterades.

Vi måste förbereda en internationell protest mot Bedas oförsvarliga och skamliga agerande. Föreningsrätten måste försvaras i Turkiet! Ge arbetarna jobbet tillbaka! Allt stöd åt Enerji-sen! Släpp alla arresterade!

Det här är en viktigt strid för den turkiska arbetarrörelsen. Någonstans måste man dra en gräns för hur makhtavare och företagsledare kan bete sig. Om inte Bedas ger med sig måste en internationell kampanj förberedas till försvar av den turkiska arbetarrörelsens rättigheter.