Filmrecension: Assault on Wall Street

En film om en mans våldsamma uppgörelse med den kaptialistiska eliten.

Man blir förbannad. Sedan förvånad, orolig och lättad. På ytan liknar den här filmen The Assassination of Richard Nixon med Sean Penn (2004) och den klassiska Falling Down med Michael Douglas (1993). Men ändå inte.

Det handlar om Jim Baxford, en säkerhetsvakt som knegar sena kvällar efter att hans fru Rosie blivit sjuk. Deras framtid hänger på en skör tråd sedan hon blivit sjukskriven.

Rosie genomgår en dyr behandling och paret får inte ekonomin att gå ihop. Kärleksfullt skyddar Jim sin fru från sanningen. Men deras trygghet i det kalla New York hotas av bankbrev och mäklarsamtal. Det går åt helvete när bolagen på Wall Street offrar småspararna för att rädda sitt eget skinn, och utan något mer att förlora väljer Jim en extrem utväg.

Berättelsen kunde lika gärna – och är säkert mestadels – helt sanningsenlig. Det är tung samhällskritik. Många familjer drevs till ruinens brant när ”finanskrisen” slog till 2008 – de tappade sina hem, jobb och livsbesparingar.

Filmen ställer frågan på sin spets varför ingen gjorde en ”bailout” på dessa tiotusentals oskyldiga människor, när regeringarna gladeligen pumpade in astonomiska ”stimulanspaket” i samma bolag som orsakat krisen.

Den här delen av filmen är gripande. Filmen originaltitel är för övrigt Bailout: The Age of Greed.trailer-assault-on-wall-street-14313

Utan att avslöja hela handlingen så kan man lugnt säga att filmen också reser frågan om våld som politisk metod. Många kommer att tolka Assault on Wall Street som ett förhärligande av våld, kanske till och med som ett försvar av terrorister som Anders Behring Breivik.

Det förstnämnda stämmer: filmen anstränger sig för att bygga förståelse för sitt hämningslösa våld. Men den enda orsaken till att det väcker upprörda känslor är att handlingen ligger lite för nära verkligheten – det skulle faktiskt kunna hända. Det ständiga dödandet i Hollywoods tramsfilmer anses däremot coolt.

Men det går inte att jämföra en Jim Baxford med en fascist som Breivik, inte ens om det vore på riktigt. Deras enda likhet vore att de uppnår sina mål – ”folkets rättvisa” respektive ett ”kulturellt homogent Europa” – precis lika dåligt med individuell terrorism.

I båda fallen rör det sig om politiskt våld riktat mot civila. Men om man utifrån det drar slutsatsen att filmen legitimerar högerextrem terror, så kan samma sak sägas om nästan varenda krigsinsats som USA står för.

Det argumentet framförs faktiskt i filmen. I ett telefonväkteri säger radioprataren att de som farit illa av Wall Streets beteende inte kan lösa saken genom våld. En person som ringt in svarar: ”Varför inte? Är inte våld vår regerings officiella lösning i Irak?” Jim Baxford, visar det sig, har tjänstgjort i Irak…

Sanningen är förstås att våld kan vara politiskt legitimt – men att den ena våldsamma handlingen inte nödvändigtvis legitimerar en annan. Alla politiska handlingar representerar ett intresse och syfte. För att bedömma handlingen måste man ta ställning till dess bakomliggande syfte. Den enes frihetskämpe är den andres terrorist, som det heter.

Kanske är det ändå en kvalitetsstämpel att sätta på Assault on Wall Street? Att den griper in i verkligheten, tränger sig upp i soffan mellan dem som ser på den, provocerar tankar och diskussioner?

Där avslutar åtminstone jag: den retar vårt politiska medvetande, och därför är den värd att se.

 

Vänsterskruven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s