Egypten; Frihetskämpar och frihetsbödlar

fywm

Som vi har skrivit tidigare undersöker Knegarkampanjen möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelserna i arabvärlden och dess randstater och vi följer just nu utvecklingen i Egypten med stor uppmärksamhet. Det vi ser i regimskiftet den 3 juli är några saker:

Legitim kamp, bakslag och nya utmaningar

Den revolutionära frihetskampen i hela den arabisktalande delen av världen är på intet sätt över. Allt tal om dess död är totalt verklighetsfrånvänt. Vad vi ser är en kronisk revolutionär kris där frihetskämpar och frihetsbödlar turas om att ha initiativet. Inget är avgjort. Varken segern eller nederlaget.

Massrörelsen för att få bort den demokratiskt valde presidenten var legitim. Morsi hade valts på ett mandat att fullfölja kraven från kampen mot Mubarak men inte uppfyllt ett enda av dem. Tvärtom. Många har vittnat om att diktaturen mer eller mindre återinstallerades under Morsi. Insamlingen av 22 miljoner namnunderskrifter, gigantiska miljondemonstrationer med kravet på Morsis avgång och nyval och de facto generalstrejk, var befolkningens medel för att göra sin röst hörd och säga; du har förverkat förtroendet. Ansvarsfulla ledare som ställs inför ett sådant misstroende ställer sin plats till förfogande och utlyser val.

Muslimska Brödraskapet och den egyptiska militären är båda två falanger inom den egyptiska underavdelningen till borgerligheten och har gemensamma klassintressen. Under Morsis presidentskap har politiken för räntesökeri och plundring av ekonomiska resurser fortsatt och arbetarklassens kamp har enligt bedömare aldrig varit så intensiv med ständiga strejker och protester. När bristen på bastillgångar som bensin och el, ständigt växande arbetslöshet och prissökningar sammanföll med en galopperande kris för statsfinanserna och en valuta i fritt fall, stod det klart att demokratin inte kunnat leverera. Vare sig till de kämpande befolkningsmassorna eller till företagsägare och byråkrater.

Att den egyptiska militären, som kontrollerar 30-40% av den egyptiska ekonomin, nu lagt under sig hela våldsapparaten och den politiska makten i landet, är ett bakslag. Vad maktövertagandet framförallt visar är att bristen på nya ledarskap fortfarande dominerar politiken och att övertron på vad den parlamentariska demokratin kan uträtta, har skapat ett politiskt vakuum i det revolutionära lägret. Om arbetarna och slumstädernas innevånare kunnat bygga ett eget alternativ på sina villkor hade situationen varit annorlunda. Inget gott kan komma ur militärens monopolisering av makten. De utgör den direkta antagonisten till befolkningens befrielsesträvanden och rörelsen måste nu rustas för att få bort dem.

Rusta rörelsen för en arbetar- och överlevnadsregering

För att rusta frihetskampen i Egypten är det nu viktigt att det formas en sammanhängande arbetsplats- och kvartersbaserad rörelse som formulerar ett nödprogram för landet och förbereder sin egen arbetar- och överlevnadsregering. En sådan rörelse kan inte avancera utan att bekämpa både Muslimska brödraskapet och militären (SCAF), den måste organisera sitt eget försvar och inte rädas den underjordiska kampen under militärdiktaturen. För att nödprogrammet inte ska köra in rörelsen i samma återvändsgränd som demokratin har gjort, måste det fördjupas till att möta de sociala behoven; investeringsplaner för industrin och för livsmedels-, vatten-, el- och energiförsörjningen, arbeten åt arbetslösa inom samhällsuppbyggnaden, stopp för lånecirkusen i bankerna med mera. Detta kräver i sin tur att arbetarklassen i Egyptens alla stora industrier ställer sig i den politiska spetsen för en motmakt som kan bana väg ut ur den spiral som landet nu snurrar runt i.

En sådan vändning i Egypten skulle bli den kraft som frihetskampen i arabvärlden behöver för att samlas och stärka alla kämpande fronter för att inrätta ett regionalt förbund av arbetare och fattiga befolkningsmassor, med den nödvändiga styrkan för att driva ut det globala kapitalets ombud och frihetsbödlarna.

Solidariteten är vårt ansvar

I Europas arbetarrörelse borde vi börja med att direkt ta ställning för arbetare- och ungdomsrörelsen i Egypten och regionen utan att, till exempel, snegla på risken för ökade bensinpriser, brist på apelsiner eller inställda all-inclusiveveckor vid Röda Havet.

Vi kan bygga stödkommitteer och frihetskassor för den arabiska frihetskampen och börja ställa krav på våra egna regeringar att de bryter med regimerna och säger upp det euromediterrena frihandelsområdet så att vi kan ersätta det med solidariskt utbyte med arabvärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s