EUs makthavare och arbetarbyråkraterna släpper fram fascisterna

Igår var det 22 juli. Tvåårsdagen av de fascistiska attentaten på arbetarrörelsens dominerande organisationer i Norge; de arbetarbyråkratiska Arbeiderpartiet och AUF. Högerextremismens handlingsman Anders Behring Breivik bombade regeringshögkvarteret och avrättade närmare 80 ungdomar på sommarläger för ”landsförräderi” och för samarbete med ”fienden”, invandrare och muslimer.

22 juli. Tvåårsdagen. Alla mindes. Socialdemokrater tävlade i att inte glömma. Åsiktsproducenter kommenterade. Liberaler hoppades. Hoppades att fascismen ska försvinna av sig självt. Men som Ali Esbati, vänsterpartisten som överlevde Utöya, skrev i Aftonbladet så har inget förändrats, utan tvärtom så har hatpropagandan fått ökat utrymme efter attentaten. I Sverige har vi dessutom haft rasprofilering i Stockholms tunnelbana, riksdagsledamöter som avslöjats som rasistiska råskinn och nazister som tagit plats i några kommunfullmäktige. Så kallade medborgargarden försökte dessutom ta rygg på förortsrevolten och påbörja sin utrensningspolitik. Sverigedemokraterna har parkerat på ca 10% i opinionsmätningarna. Allt medan statsministrarna i såväl Norge som Sverige tävlar i deklarationer om att ta avstånd och att prata om alla människors lika värde. Allt för att inte det uppenbara ansvaret för samhällsutvecklingen ska klistra sig fast på dem.

Samtidigt i en annan del av Europa.

18 juli. Tysklands finansminister Schäuble besöker Aten. Mötes- och demonstrationsfriheten avskaffas i hela centrala staden, 4000 poliser bevakar, turister som promenerar i grupper större än tre personer skingras, fotografering förbjuds. Ingen kan dokumentera vad som händer.

Det är den så kallade Trojkan; EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden; som har skickat Tysklands finansminister till Grekland för att ”följa upp” hur det går med nedskärningarna och utförsäljningarna.

Nazisterna blir näst största partiet

Trojkan fungerar idag som en överrock till både regeringen och riksdagen i Grekland där man inte ens kan lägga en statsbudget  utan att den ska passera deras tjänstemän. De är den verkliga regeringen i Grekland idag, men som ingen har valt och ingen kan rösta bort och de genomdriver en politik som ödelägger landet. När både borgarna och socialdemokraterna sluter upp kring Trojkan frodas högerextremismen som kliver fram både i riksdagen och regeringen.

Efter besöket utnämnde den grekiska regeringen – där socialdemokratiska PASOK, partikamrater till norska Arbeiderpartiet och AUF, ingår – en ny hälsovårdsminister från det högerextrema partiet LAOS, en antisemit och förintelseförnekare som anser att man ska trakassera invandrare så att de förstår att de inte är välkomna, och den 22 juli, på tvåårsdagen av Utöya, publicerades en opinionsmätning som visar att det nazistiska partiet Gyllene Gryning är det näst största partiet i åldersgruppen 25-44 år.

Den kraftigaste splittringskraften

Fascismen, högerextremismen och de främlingsfientliga utgör ett dubbelt hot mot arbetarrörelsen. När de inte skjuter eller trakasserar oss så tar de sig in i våra led. Gyllene Gryning, ”invandringskritiker”, ”Sverigevänliga”, Breivikare, Sverigedemokrater, alla har de som mål att ta sig in bland maktlösa låginkomsttagare och knegare för att där sprida sitt hat mot andra maktlösa låginkomsttagare och knegare. De är den starkast verkande splittringskraften inom arbetarleden i Europa idag. Från norr till söder. De påstår att vi inte har råd med varandra medan de verkliga plundrarna finns i maktens korridorer.

Det är de etablerade partiernas uppslutning kring den globala arbetslöshets- och plundringspolitiken i spåren på kapitalets kris i hela Europa, som är huvudorsaken till högerextremismens uppsving och det är de som bär ansvaret. Trojkans framfart i Grekland och andra länder i södra Europa är ivrigt påhejad av alla EU-regeringar, inte minst den svenska. Och den svenska socialdemokratiska oppositionen har inte haft några invändningar, tvärtom. De har skickat experthjälp. Inte heller har de socialdemokratiska internationalerna klagat.

Fri- och rättigheter avvecklas med socialdemokraternas goda minne

Att en av den borgerliga demokratins grundpelare; möjligheten att välja och välja bort sin statsledning, och flera av dess friheter, press-, mötes- och demonstrationsfrihet, monteras ned i Grekland ordas det inget om alls från det hållet. För vad sa de etablerade partierna och den internationella arbetarbyråkratins ledning när tunnelbanestationer och caféer i centrala Aten tårgasades och polisvåldet rasade utan urskillning under protesterna mot Trojkan i juni 2011? Vad sa de när public service-TV utan förvarning stängdes för att göra Trojkan på gott humör, när staden stängdes ned och mötesförbud utlystes, när den högerextreme hälsovårdsministern utsågs? Vad säger de egentligen om att ett nazistiskt parti vars medlemmar är beväpnade växer sig starkt och varje natt begår hatbrott på Atens gator? Vad säger de? Var är avståndstagandena, deklarationerna om människovärdet?

Det är det globala kapitalet som ska räddas

De är tysta för de är ju i realiteten överens om Trojkans saneringspolitik som går ut på att hålla kapitalismen och dess ”systemviktiga” finansinstitutioner (1) vid liv. Nödlånen till södra Europa går inte till befolkningarna utan till att upprätthålla värdet på lån och värdepapper i dessa banker och institut. Befolkningarna däremot skickas ut i arbetslöshet och fattigdom och ställs om till att bli jobbtiggare i norra Europa.

De ”systemviktiga” finansinstituten arbetar i symbios med de stora globala kapitalägarna (2) och plundrar samhället på resurser som de genom värdepapperskonster och skuldtrollerier omvandlar till plus i den egna balansräkningen. Att arbetarorganisationer attackeras och att knegarna splittras har de inget alls emot. Fri- och rättighetsinskränkningar är ur deras perspektiv ganska praktiskt.

Bygg upp Europa på knegarvillkor – sätt stopp för splittrarna!

Den 22 juli var det tvåårsdagen för Breivik-attentaten och vi borde ha ägnat den åt att planera upp vad vi ska göra framåt.

För det som behövs är en alleuropeisk enhet för att få stopp på globalkapitalets springpojkar med en politik som överflyglar alla hatare som påstår att knegare med olika bakgrunder inte ska hålla ihop. Europa måste byggas upp igen, arbetslösheten avskaffas genom att dra in alla i arbete för att sätta igång ekonomin genom storskaliga investeringsprogram för social upprustning, energiomställning och produktiva jobb. Trojkan måste köras ut från EU, skulderna avskrivas, en ny enhetsvaluta inrättas på de svagare ekonomiernas villkor och en banksammanslagning genomföras under arbetarrörelsens kontroll så att kreditflödet kan gå till investeringar istället för att stoppas undan i bolagens bokföring.

Detta kräver att vi upprättar våra egna arbetardemokratiska arbets- och kampformer där alla knegare och maktlösa låginkomsttagare släpps in utan etniska eller kulturella barriärer, som inte underordnar sig några borgerliga eller arbetarbyråkratiska partier, parlament eller företagsägare och erövrar verkliga fri- och rättigheter som går över nationsgränserna. Bort med både herrefolksfasonerna och underdånigheten.

Annika Blomberg

(1) Enligt IMFs lista är de systemviktiga finansinstitutionerna 29 st: Bank of America, Bank of China, Bank of New York Mellon, Banque Populaire, Barclays, BNP Paribas, Citigroup, Commerzbank, Crédit Agricole, Credit Suisse, Deutsche Bank, Dexia, Goldman Sachs, HSBC, ING Bank, JPMorgan Chase, Lloyds Banking Group, Mitsubishi UFJ, Mizuho, Morgan Stanley, Nordea, Royal Bank of Scotland, Santander, Société Générale, State Street, Sumitomo Mitsui, UBS, Unicredit Group, Wells Fargo
(2) http://www.forbes.com/global2000/list/

Filmrecension: Assault on Wall Street

En film om en mans våldsamma uppgörelse med den kaptialistiska eliten.

Man blir förbannad. Sedan förvånad, orolig och lättad. På ytan liknar den här filmen The Assassination of Richard Nixon med Sean Penn (2004) och den klassiska Falling Down med Michael Douglas (1993). Men ändå inte.

Det handlar om Jim Baxford, en säkerhetsvakt som knegar sena kvällar efter att hans fru Rosie blivit sjuk. Deras framtid hänger på en skör tråd sedan hon blivit sjukskriven.

Rosie genomgår en dyr behandling och paret får inte ekonomin att gå ihop. Kärleksfullt skyddar Jim sin fru från sanningen. Men deras trygghet i det kalla New York hotas av bankbrev och mäklarsamtal. Det går åt helvete när bolagen på Wall Street offrar småspararna för att rädda sitt eget skinn, och utan något mer att förlora väljer Jim en extrem utväg.

Berättelsen kunde lika gärna – och är säkert mestadels – helt sanningsenlig. Det är tung samhällskritik. Många familjer drevs till ruinens brant när ”finanskrisen” slog till 2008 – de tappade sina hem, jobb och livsbesparingar.

Filmen ställer frågan på sin spets varför ingen gjorde en ”bailout” på dessa tiotusentals oskyldiga människor, när regeringarna gladeligen pumpade in astonomiska ”stimulanspaket” i samma bolag som orsakat krisen.

Den här delen av filmen är gripande. Filmen originaltitel är för övrigt Bailout: The Age of Greed.trailer-assault-on-wall-street-14313

Utan att avslöja hela handlingen så kan man lugnt säga att filmen också reser frågan om våld som politisk metod. Många kommer att tolka Assault on Wall Street som ett förhärligande av våld, kanske till och med som ett försvar av terrorister som Anders Behring Breivik.

Det förstnämnda stämmer: filmen anstränger sig för att bygga förståelse för sitt hämningslösa våld. Men den enda orsaken till att det väcker upprörda känslor är att handlingen ligger lite för nära verkligheten – det skulle faktiskt kunna hända. Det ständiga dödandet i Hollywoods tramsfilmer anses däremot coolt.

Men det går inte att jämföra en Jim Baxford med en fascist som Breivik, inte ens om det vore på riktigt. Deras enda likhet vore att de uppnår sina mål – ”folkets rättvisa” respektive ett ”kulturellt homogent Europa” – precis lika dåligt med individuell terrorism.

I båda fallen rör det sig om politiskt våld riktat mot civila. Men om man utifrån det drar slutsatsen att filmen legitimerar högerextrem terror, så kan samma sak sägas om nästan varenda krigsinsats som USA står för.

Det argumentet framförs faktiskt i filmen. I ett telefonväkteri säger radioprataren att de som farit illa av Wall Streets beteende inte kan lösa saken genom våld. En person som ringt in svarar: ”Varför inte? Är inte våld vår regerings officiella lösning i Irak?” Jim Baxford, visar det sig, har tjänstgjort i Irak…

Sanningen är förstås att våld kan vara politiskt legitimt – men att den ena våldsamma handlingen inte nödvändigtvis legitimerar en annan. Alla politiska handlingar representerar ett intresse och syfte. För att bedömma handlingen måste man ta ställning till dess bakomliggande syfte. Den enes frihetskämpe är den andres terrorist, som det heter.

Kanske är det ändå en kvalitetsstämpel att sätta på Assault on Wall Street? Att den griper in i verkligheten, tränger sig upp i soffan mellan dem som ser på den, provocerar tankar och diskussioner?

Där avslutar åtminstone jag: den retar vårt politiska medvetande, och därför är den värd att se.

 

Vänsterskruven

Egypt; Freedom fighters and freedom executioners

As we have written before, Workers Campaign explores the possibility to establish a ”Freedom Fund” for collecting money for the liberation movements in the Arab world and adjacent countries. At this moment we follow Egypt with great attention. What we see in the shift of regime on July 3 are a few things:

Legitimate struggle, setback and new challenges

The revolutionary liberation struggle throughout the Arabic-speaking world is by no means over. All said about its death is totally divorced from reality. What we see is a chronic revolutionary crisis where freedom fighters and freedom executioners take turns in having the initiative. Nothing is settled. Neither the victory, nor the defeat.

The mass movement to remove the democratically elected president Morsi was legitimate. Morsi hade been elected on a mandate to meet the demands from the struggle against Mubarak but not fulfilled any of them. On the contrary. Many have testified that the dictatorship became more or less re-installed during Morsi. The collection of 22 millions signatures, gigantic million marsches demanding his resign and early elections and a de facto general strike, were the means of the population to make its voice heard and say; you have forfeited the confidence. Any responsible leader faced with such mistrust sets his resignation and announces elections.

The Muslim Brotherhood and the Egyptian military are both factions of the Egyptian subdivision of the bourgeoisie and have common class interests. During Morsi presidency the politics for rent seeking and plundering of the resources have continued and the working class struggle have, according to observers, never been so intense with constant strikes and protests. When the lack of basic good such as gasoline and electricity, ever-growing unemployment and price hikes, coincided with a galloping crisis in public finances and a currency in free fall, it became clear that democracy could not deliver. Whether to the struggling masses of the population, nor to business owners and bureaucrats.

The fact that the Egyptian military, which controls 30-40% of the Egyptian economy, now has acquired all domestic appliance and political power in the country, is a setback. What takeover mainly shows is that the lack of new leadership still dominates politics and that the blind faith in parliamentary democracy, have created a political vacuum in the revolutionary camp. If the workers and slum urban dwellers had been capable of building an option on their own terms, the situation would have been different. Nothing good can come out of the military’s monopoly of power. They are the immediate antagonist to popular relief efforts and the movement must now get equipped to remove them.

Prepare motion for a workers government for survival

To equip the liberation movement in Egypt, it is now important to form a cohesive workplace and neighborhood-based movement that formulates an emergency program for the country and prepare its own workers government for survival. Such a movement can not advance without fighting both the Muslim Brotherhood and the military (SCAF), it needs to organize its self defense and not fear the underground struggle during the military dictatorship. To make sure that the emergency program not leads the movement into the same dead end that democracy has done, it must be extended to meet social needs; investment for the industry and for the food, water, electricity and energy security, jobs for the unemployed in community construction, stop for the circus of debt in banks and so on. This in turn requires that the working class in all major industries of Egypt take the political lead of a counter-power that could pave the way out of the spiral which the country now is spinning around.

Such a reversal in Egypt would become the force that the fight for freedom in the Arab world needs to come together and to strengthen all fighting fronts, to establish a regional workers and poors federation equipped with the necessary strength to expel the agents of global capital and freedom executioners.

Solidarity is our responsibility

In Europe’s labor movement, we should begin by directly taking a stand for the workers- and youth movement in Egypt and the region without, for example, ogle at the risk of increased gasoline prices, shortage of for example oranges or cancelled all-inclusive weeks at the Red Sea.

We can build support committees and freedom funds for the Arab struggle for freedom and start raising demands on our own governments to break with the regimes and denounce the Euro Mediterrainian Free Trade Agreement so we can replace it with joint and solidarity exchanges with the Arab world.

Egypten; Frihetskämpar och frihetsbödlar

fywm

Som vi har skrivit tidigare undersöker Knegarkampanjen möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelserna i arabvärlden och dess randstater och vi följer just nu utvecklingen i Egypten med stor uppmärksamhet. Det vi ser i regimskiftet den 3 juli är några saker:

Legitim kamp, bakslag och nya utmaningar

Den revolutionära frihetskampen i hela den arabisktalande delen av världen är på intet sätt över. Allt tal om dess död är totalt verklighetsfrånvänt. Vad vi ser är en kronisk revolutionär kris där frihetskämpar och frihetsbödlar turas om att ha initiativet. Inget är avgjort. Varken segern eller nederlaget.

Massrörelsen för att få bort den demokratiskt valde presidenten var legitim. Morsi hade valts på ett mandat att fullfölja kraven från kampen mot Mubarak men inte uppfyllt ett enda av dem. Tvärtom. Många har vittnat om att diktaturen mer eller mindre återinstallerades under Morsi. Insamlingen av 22 miljoner namnunderskrifter, gigantiska miljondemonstrationer med kravet på Morsis avgång och nyval och de facto generalstrejk, var befolkningens medel för att göra sin röst hörd och säga; du har förverkat förtroendet. Ansvarsfulla ledare som ställs inför ett sådant misstroende ställer sin plats till förfogande och utlyser val.

Muslimska Brödraskapet och den egyptiska militären är båda två falanger inom den egyptiska underavdelningen till borgerligheten och har gemensamma klassintressen. Under Morsis presidentskap har politiken för räntesökeri och plundring av ekonomiska resurser fortsatt och arbetarklassens kamp har enligt bedömare aldrig varit så intensiv med ständiga strejker och protester. När bristen på bastillgångar som bensin och el, ständigt växande arbetslöshet och prissökningar sammanföll med en galopperande kris för statsfinanserna och en valuta i fritt fall, stod det klart att demokratin inte kunnat leverera. Vare sig till de kämpande befolkningsmassorna eller till företagsägare och byråkrater.

Att den egyptiska militären, som kontrollerar 30-40% av den egyptiska ekonomin, nu lagt under sig hela våldsapparaten och den politiska makten i landet, är ett bakslag. Vad maktövertagandet framförallt visar är att bristen på nya ledarskap fortfarande dominerar politiken och att övertron på vad den parlamentariska demokratin kan uträtta, har skapat ett politiskt vakuum i det revolutionära lägret. Om arbetarna och slumstädernas innevånare kunnat bygga ett eget alternativ på sina villkor hade situationen varit annorlunda. Inget gott kan komma ur militärens monopolisering av makten. De utgör den direkta antagonisten till befolkningens befrielsesträvanden och rörelsen måste nu rustas för att få bort dem.

Rusta rörelsen för en arbetar- och överlevnadsregering

För att rusta frihetskampen i Egypten är det nu viktigt att det formas en sammanhängande arbetsplats- och kvartersbaserad rörelse som formulerar ett nödprogram för landet och förbereder sin egen arbetar- och överlevnadsregering. En sådan rörelse kan inte avancera utan att bekämpa både Muslimska brödraskapet och militären (SCAF), den måste organisera sitt eget försvar och inte rädas den underjordiska kampen under militärdiktaturen. För att nödprogrammet inte ska köra in rörelsen i samma återvändsgränd som demokratin har gjort, måste det fördjupas till att möta de sociala behoven; investeringsplaner för industrin och för livsmedels-, vatten-, el- och energiförsörjningen, arbeten åt arbetslösa inom samhällsuppbyggnaden, stopp för lånecirkusen i bankerna med mera. Detta kräver i sin tur att arbetarklassen i Egyptens alla stora industrier ställer sig i den politiska spetsen för en motmakt som kan bana väg ut ur den spiral som landet nu snurrar runt i.

En sådan vändning i Egypten skulle bli den kraft som frihetskampen i arabvärlden behöver för att samlas och stärka alla kämpande fronter för att inrätta ett regionalt förbund av arbetare och fattiga befolkningsmassor, med den nödvändiga styrkan för att driva ut det globala kapitalets ombud och frihetsbödlarna.

Solidariteten är vårt ansvar

I Europas arbetarrörelse borde vi börja med att direkt ta ställning för arbetare- och ungdomsrörelsen i Egypten och regionen utan att, till exempel, snegla på risken för ökade bensinpriser, brist på apelsiner eller inställda all-inclusiveveckor vid Röda Havet.

Vi kan bygga stödkommitteer och frihetskassor för den arabiska frihetskampen och börja ställa krav på våra egna regeringar att de bryter med regimerna och säger upp det euromediterrena frihandelsområdet så att vi kan ersätta det med solidariskt utbyte med arabvärlden.