Efter Tahrir och Taksim – nu är det arbetarklassens tur!

Det började med 50 miljöaktivister mot byggandet av ett köpcenter i Istanbul. Två veckor senare växer en proteströrelse med tiotusentals inblandade. I morgon har den fackliga landorganisationen Kesk kallat till generalstrejk mot regeringen. Det kan i ett enda slag förändra protesterna och den revolutionära processen i arabvärlden och dess randstater.

I början av varje revolution demonstrerar man mot allt möjligt. Premiärministern Erdogan har styrt landet med hård hand och protesterna spred sig snabbt från Istanbul med stora och små krav. Men en sak kräver de gemensamt: det måste finnas utrymme att andas i Turkiet. Denna strävan har förenat ”unga tatuerade män” med ”älde slöjbärande kvinnor”, som en stor tidning beskrev det.

Facket tar upp stafettpinnen

Två av Turkiets fackliga landsorganisationer var snabbt ute på barrikaderna. Kesk, de offentliganställdas fack, har länge varit ansatta av Erdogan. Deras medlemmar har utsatts för massarresteringar och razzior, och pinsamt nog (för Erdogan) publicerade Wikileaks för några år sedan regeringens plan för att kväva Kesk.

Kesk har gjort samma erfarenhet som ungdomarna och kvinnorna: det går inte att andas i Turkiet, och tårgasen har inte gjort det lättare.

Att Kesk kallar till en generalstrejk som sannolikt vinner gehör bland stora arbetargrupper kan stå för en avgörande förändring. Hittills har protesterna haft Taksim-torget som sin mittpunkt och liknat ockupationen av det egyptiska Tahrir-torget, som gav det definitiva genombrottet för den all-arabiska revolutionen 2011.

Revolutionär kris efter Tahrir

Men från Tahrir till Taksim skiljer inte bara två och ett halvt år utan också många dyrköpta lärdomar. Över hela arabvärlden har en revolutionär kris brett ut sig. Diktatorer har sparkats ut men inga avgörande problem har lösts.

Det spelar stor roll hur och av vilka en diktatur störtas – därför att det färgar samhället ”dagen efter”. Arbetarklassen är den enda kraft som kan gå hela vägen med frihetskampen i arabvärlden. Men arbetarna i Egypten hann aldrig formera sig och revolutionen i Libyen omvandlades snabbt till ett militärt anfallskrig av USA och EU. I båda fallen slutade revolutionen med en tung baksmälla: förväntningar som kommit på skam och kanske viss ånger.

Men nu kan den all-arabiska revolutionära krisen vara på väg att lösas upp. Att det syriska inbördeskriget blivit striddsscen för motstridiga intressen från hela världen, ett värlskrig i miniatyr, spränger revolutionens ramar. Att de turkiska arbetarna i samma moment anmäler sin tunga närvaro och vill leda rörelsen mot Erdogan får inte underskattas.

Arbetarklassen bryter ny mark

Erdogan skiljer sig inte från en Mubarak, Ghadaffi eller Assad – det enda han duger till är att kastas ut. Om generalstrejken i morgon får stor uppslutning borde de två stridbara landsorganisationerna Kesk och Disk förbereda en motståndskommitté omkring ett revolutionärt handlingsprogram, där solidariteten med den syriska revolutionen får en stark ställning.

Vad vi från Sverige kan göra, är att på alla tänkbara sätt visa stöd för de turkiska arbetarna, som äntligen har chansen att bli kvitt sin plågoande Erdogan. Det här kan också vara nyckeln som låser upp den all-arabiska revolutionära krisen, som gör det möjligt att inte bara att störta diktaturer utan också att bygga upp en ny, frigörande ordning under arbetarklassens ledning.

 

Knegarkampanjen ska undersöka möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelerna i arabvärlden och dess randstater.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s