Busstrejken: ”Samma problem då som nu”

Insänt av en före detta bussförare som deltog i bussförarstrejken 1999.
Våren 1999 var jag anställd av Swebus som opererade inom SL, Storstockholms Lokaltrafik. SL var själva slaget i spillror genom att alla SL-garage var utsatta för upphandling. Således drevs nästan alla SL-bussgarage av andra bussföretag.
Swebus hade på 80-talet bildats av att Sveriges två största bussåkerier, statliga SJ-Buss och Postens Diligenstrafik gått samman. Nu hade statliga Swebus sålts till ett engelskt bussbolag som sålt det vidare till ett franskt bussbolag.
Alla ville ha en del av kakan och priserna dumpades över hela Sverige. Swebus m.fl hade tjänat bra med pengar i början bl.a för att de ”böter” de fick av SL för en inställd tur var lägre än kostnaden att köra turen. Ganska många turer kunde bli inställda som alla kan förstå.
Den alltid hungriga statskassan ville dock ha in penningar och den nya högre skatten på diesel samt den kraftigt höjda vägskatten för tunga fordon fick hela åkeribranchen att börja gå på knäna. Många mindre åkerier gick omkull.
Lönerna inom transport och då främst bussavtalet var släpande. Arbetsgivarna ansåg sig ej ha råd med lönelyft i den rådande situationen och konflikten var ett faktum för bussförare i bl.a Stockholm.
Det rörde inte enbart lönerna utan även rasttider och möjlighet att kunna ta en ”kisspaus” eller en bensträckare samt hur långt ett arbetsskift kunde vara.
Jag brukade köra ett skift eller tjänst på busspråk som innebar att jag skulle komma in på bussdepån i Väsby, ringa till trafikledaren i Märsta och få ett vagnsnummer, gå ut till ”vagnen” och göra en säkerhetskontroll,starta upp och korsa E4an för att köra 3 km ner till Väsby station, plocka upp passagerarna på hållplatsen och komma iväg rätt avgångstid.
Allt detta ovan skulle jag hinna göra med en ”påtid” på 8 minuter! Kan tillägga att allt detta tog minst 25 min och att jag fick antingen köra ”uppstart” på min fritid eller komma till ordentligt försenad till avgång…
Många sa upp sig och andra blev sjukskrivna. Det gick inte att få ledigt för det fanns inte förare till alla avgångar! SL hade höjt böterna så det lönade sig inte att ställa in turen längre…
Jag gick strejkvakt i Väsby och där var det lugnt men i Märsta t.ex var det hetare! Strejkbrytare ville in på bussgaraget och spikmattor lades ut, så lagens långa arm fick skilja organiserade och”gulingar” åt.
Nu är det busskonflikt igen! Många av problemen från 1999 finns kvar men det som belyses mest är anställningstryggheten. Rätten att ha kvar sitt arbete även efter en upphandling är lika obefintlig som på 1900-talet.
Inte så kul att sitta med hus och lån om man från en månad till en annan kan vara uppsagd för att arbetsgivaren inte vet om han har körningen kvar om ett halvår.
Detta är även en tanke från mig om vad som kan ske då man säljer ut ett välfungerande och välmående statligt bolag…oavsett bransch!
En lite kul detalj var att medans storstadens människor led av konflikten så hade vi en fin strejklön. Avgiften till strejkkassan var betald med av medlemmarna skattade pengar så vi fick ut motsvarande lönen skattefritt!
Occor

Samordna gruvorna under arbetarnas överinseende

Northlands gruva i Pajala överlevde en kris till. Ett konsortium köpte obligationer från Northland som därmed kunde fortsätta sin verksamhet. Men betyder det att gruvan är räddad? Kan Tornedalen andas ut?

Det går knappt att överdriva gruvnäringens betydelse i Malmfälten. Några som verkligen förstår det är pajalaborna. Med Northlands etablering i kommunen väcktes optimismen. Enskilda hushåll stödköpte aktier och snackisen på byn var hela tiden läget för ”meän kruuva” (”vår gruva” på meänkieli). Men snart började problemen.

Affärer och ansvar

”Likvididet” låter inget vidare att ha, men i Northlands fall var det en överlevnadsfråga. Man behövde pengar. Att starta gruvor är dyrt och det tar lång tid innan investerat kapital kommit tillbaka. Northlands muskler räckte inte.

Sedan dess har ”räddningsaktionerna” avlöst varandra och här blir historien smutsig. Banker, byggjättar, föräkringsbolag, konkurrerande gruvbolag – många vill ha en bit av kakan. När andra kapital skyndar till och köper ägarandelar i Northland så är det inte av välgörenhet.

Pajalaborna som stödköpte aktier visade sin goda vilja men affärer är en annan sak. Inte ens den egna styrelsen behöll tron på projektet. Aftonbladet avslöjade att ledningen hade plockat ut 45 miljoner kronor ur bolaget mellan 2009-11. Men nu är den styrelsen borta och verksamheten kan börja om. Eller hur var det nu?

karlaxel-reinfeldt5webb

Karl-Axel Waplan, tidigare vd, med klasskompis Fredrik ReinfeldtÄr

Är gruvan räddad?

Bakom den senaste ”räddningen” står Peab, Metso, Folksam och riskkapitalbolaget Norrskenet. Norrskenet ägs tillsammans av LKAB och Expandum/Gällivare och Progressum/Kiruna. Man kan diskutera det lämpliga i att ”folkrörelsebolag” och bolag dit stat och kommun pytsar pengar bedriver den här sortens affärer, men det är en annan sak.

LKAB:s verkställande direktör Lars-Eric Aaro har varit öppen med vad det rör sig om. ”Det här är en finansiell investering”, citeras han i Norrländska Socialdemokraten. Men det är som att ingen förstår vad han säger. LKAB har inte investerat i produktion. LKAB har inte räddat några hundra arbetares jobb eller säkrat Pajalas framtid. Det Aaro säger är att han vill se ränta på de 25 miljoner US-dollar som LKAB har köpt en skuld för.

För att inbringa den räntan har konsortiet skaffat sig både hängslen och livrem. Man fick ordförandeposten och majoriteten i styrelsen, plus att extrastämman 28 juni förlades till Luxemburg på tryggt avstånd från småspararna. Konsortiet, denna ”räddande ängel”, skulle inte tveka en sekund från att mjölka bolaget eller sätta det i konkurs för att förränta sitt kapital.

Minska kostnaderna

Det räntesökande kapitalets inflytande är ett av problemen. Ett annat är Northlands kostnadskalkyl. Järnhalten är relativt låg och logistikkostnaderna enorma. Man transporterar produkten med lastbil till Svappavaara, cirka 14 mil enkel väg, där den lastas om till tågvagnar som rullar mot Narvik. I hamnen som man anlagt intill LKAB:s sker båtlastning i liten skala. Allt detta innebär stora kostnader.

Knegarkampanjen menar att man borde samordna gruvnäringen. Northlands produkt skulle kunna förädlas och lastas till båt i LKAB:s anläggningar. På sikt behöver en järnväg byggas till Pajala men tills dess kan transporterna samordnas bättre. Det skulle minska kostnaderna avsevärt och liknande rationaliseringar kan säkert uppnås mellan LKAB och Boliden.

Att samordna gruvnäringen vore bra för arbetarna och befolkningen. Det skapar stabilitet, långsiktighet och förutsättningar att utveckla ytterligare andra delar av verksamheten. Men det går emot både det räntesökande kapitalet som begär snabb avkastning, och privata aktörer likt Northland som vill forcera gruvdriften så länge priserna är höga för att sedan överge Malmfälten och Tornedalen. Därför kan samordningen bara ske under arbetarnas överinseende.

NorthlandFå pajalagruvan på fötter

De tre stora gruvbolagen i Norr- och Västerbotten har förbrukat mycket av sitt förtroende. Borta är dagarna då ”bruket” tog hand om invånarna. Samhällena andas med gruvorna – men inte nödvändigtvis med bolagen som bryter dem.

Ändå förespråkar inte Knegarkampanjen förstatligande av Northlands och Bolidens gruvor. Det viktiga är istället att arbetarna erövrar ett större inflytande i bolagen, slår undan kortsiktiga vinstintressen och börjar samordna driften. Till att börja med när det gäller Northlands förädling och logistik.

Vi vill att Northland och LKAB tillsammans med IF Metall Malmfälten som tredje part inleder ett projekt för att samordna förädling och transport. Vi vill att fackliga representanter får vetorätt gällande gruvbolagens investeringar och att vinstmedel löpande avsätts för samhällsnyttiga projekt – i Svappavaara till att börja med. Missbruk och stöld av gemensamma medel, utnyttjande av maktställning, arrogant bemötande av de anställda och invånarna på orten straffas med aktioner från golvet. Fackliga representanter som missköter sig ska kunna avsättas direkt.

Att få pajalagruvan på fötter ligger i arbetarnas och norrbottningarnas gemensamma intresse. Men det går inte utan samordning och långsiktighet. Vi har en politik för detta, även om den smakar beskt i munnen på vissa.

Efter Tahrir och Taksim – nu är det arbetarklassens tur!

Det började med 50 miljöaktivister mot byggandet av ett köpcenter i Istanbul. Två veckor senare växer en proteströrelse med tiotusentals inblandade. I morgon har den fackliga landorganisationen Kesk kallat till generalstrejk mot regeringen. Det kan i ett enda slag förändra protesterna och den revolutionära processen i arabvärlden och dess randstater.

I början av varje revolution demonstrerar man mot allt möjligt. Premiärministern Erdogan har styrt landet med hård hand och protesterna spred sig snabbt från Istanbul med stora och små krav. Men en sak kräver de gemensamt: det måste finnas utrymme att andas i Turkiet. Denna strävan har förenat ”unga tatuerade män” med ”älde slöjbärande kvinnor”, som en stor tidning beskrev det.

Facket tar upp stafettpinnen

Två av Turkiets fackliga landsorganisationer var snabbt ute på barrikaderna. Kesk, de offentliganställdas fack, har länge varit ansatta av Erdogan. Deras medlemmar har utsatts för massarresteringar och razzior, och pinsamt nog (för Erdogan) publicerade Wikileaks för några år sedan regeringens plan för att kväva Kesk.

Kesk har gjort samma erfarenhet som ungdomarna och kvinnorna: det går inte att andas i Turkiet, och tårgasen har inte gjort det lättare.

Att Kesk kallar till en generalstrejk som sannolikt vinner gehör bland stora arbetargrupper kan stå för en avgörande förändring. Hittills har protesterna haft Taksim-torget som sin mittpunkt och liknat ockupationen av det egyptiska Tahrir-torget, som gav det definitiva genombrottet för den all-arabiska revolutionen 2011.

Revolutionär kris efter Tahrir

Men från Tahrir till Taksim skiljer inte bara två och ett halvt år utan också många dyrköpta lärdomar. Över hela arabvärlden har en revolutionär kris brett ut sig. Diktatorer har sparkats ut men inga avgörande problem har lösts.

Det spelar stor roll hur och av vilka en diktatur störtas – därför att det färgar samhället ”dagen efter”. Arbetarklassen är den enda kraft som kan gå hela vägen med frihetskampen i arabvärlden. Men arbetarna i Egypten hann aldrig formera sig och revolutionen i Libyen omvandlades snabbt till ett militärt anfallskrig av USA och EU. I båda fallen slutade revolutionen med en tung baksmälla: förväntningar som kommit på skam och kanske viss ånger.

Men nu kan den all-arabiska revolutionära krisen vara på väg att lösas upp. Att det syriska inbördeskriget blivit striddsscen för motstridiga intressen från hela världen, ett värlskrig i miniatyr, spränger revolutionens ramar. Att de turkiska arbetarna i samma moment anmäler sin tunga närvaro och vill leda rörelsen mot Erdogan får inte underskattas.

Arbetarklassen bryter ny mark

Erdogan skiljer sig inte från en Mubarak, Ghadaffi eller Assad – det enda han duger till är att kastas ut. Om generalstrejken i morgon får stor uppslutning borde de två stridbara landsorganisationerna Kesk och Disk förbereda en motståndskommitté omkring ett revolutionärt handlingsprogram, där solidariteten med den syriska revolutionen får en stark ställning.

Vad vi från Sverige kan göra, är att på alla tänkbara sätt visa stöd för de turkiska arbetarna, som äntligen har chansen att bli kvitt sin plågoande Erdogan. Det här kan också vara nyckeln som låser upp den all-arabiska revolutionära krisen, som gör det möjligt att inte bara att störta diktaturer utan också att bygga upp en ny, frigörande ordning under arbetarklassens ledning.

 

Knegarkampanjen ska undersöka möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelerna i arabvärlden och dess randstater.

Knegaren nr 6 ute nu!

Nu finns ett rykande färskt nummer av Knegaren ute som tar upp frågan om facket. Vad ska vi ha det till och vad ska vi göra med det? Intervju med Jari Söyrinki, förtroendevald i Gruvtolvan och Lena Rova, barnskötare och aktiv i Kommunal plus en blänkare från gruvarbetarkampen i Sydafrika. På insändarplats riktar sjukhuspersonal krav mot både Gruvtolvan och Kiruna Kommun. Ladda ned och läs här eller haffa våra försäljningsombud på arbetsplatserna eller på stan. Vill du läsa tidigare nummer så hoppa till sidan för Knegaren.