Inför presidentvalet 7 oktober i Venezuela – För en nödkonferens

Av Robert Garcia, fackföreningsledare som här skriver exklusivt för Knegarkampanjens blogg. Originaltexten på spanska publicerades här 4 oktober.

Ända sen den nuvarande bonapartistiska och militaristiska regimen under president Chávez tillträdde för 14 år sedan har arbetarna i landet bedrivit en hård kamp för att deras rättigheter, erövrade genom mångårig kamp, ska respekteras. Detta är en kamp som har bedrivits såväl under IV republiken som under den aktuella regeringen. I och med tillträdet av den nuvarande regeringen för 14 år sedan restes enorma förväntningar på presidenten men under åren som gått har förväntningarna minskat allt mer eftersom Chávez´ löften har visat sig vara falska löften.

Den pågående dagliga arbetarkampen i Venezuela riktar sig lika mycket mot polis och underrättelsetjänst som mot deras paramilitärer vilka konstant utför mord på fackliga ledare i vårt land. Djupet och omfattningen av detta är okänt i resten av världen.

Överstelöjtnant Hugo Chávez Frías regering har lyckats mycket väl, tillsammans med de olika vänstergrupper som stödjer hans personliga projekt, med att gömma undan att det är  tiotals fackliga ledare som har mördats i Venezuela. De har till och med varit så skickliga att de har fått medierna att sprida budskapet att majoriteten av de dödade fackliga ledarna har mördats pga strider om kontrollen av byggarbetsplatser. Detta är grundfalskt. I vårt land upprätthåller Chávez armé en konstant förföljelse av fackliga ledare som har gått så långt som till allianser med gäng som fins på de farligaste fängelserna och som genomför lönnmord.

Och det räcker inte med detta. Det finns fackliga ledare som har sett sig tvungna att överge sina poster som en konsekvens av den oförsonliga förföljelsen från militären och dödshoten från chavismens paramilitärer. En orsak till att regeringen vill lämna inter-amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter inom OAS, är av den enkla orsaken att regimen fruktar att det förr eller senare ska komma fram internationellt, vad som faktiskt sker i Venezuela.

Många fackliga ledare har krävt av ILO att det görs en undersökning av vad som pågår i vårt land. Det enda som majoriteten av de fackliga ledare som dagligen kämpar kräver, är att erövrade rättigheter respekteras. Dessa krav sträcker sig från utbetalning av intjänade löner och ersättningar till rätten att diskutera kollektivavtal och kalla till fackliga val.

En stor del av världen följer händelseutvecklingen i Venezuela, men det verkar som att den polarisering som såväl regeringsvänlig media som andra mediaföretag upprätthåller internationellt, inte tillåter att den dagliga kamp som bedrivs blir känd internationellt.

Allt sedan 1987 är ett lågintensivt inbördeskrig aktiverat i Venezuela. På den tiden var det studentrörelsen som spelade huvudrollen och efter 1992 har det varit arbetarklassen som varit på offensiven. Detta har fördjupats efter 2009 då Chávez-regeringen ryckte av sig masken och lanserade sitt första krispaket där arbetarna och folket fick bära bördorna för en kris som de inte hade något med att göra.

Allt medan regeringen förföljde arbetarna fullföljdes efter det en rad internationella exploateringsavtal i venezolanska olje- och gruvindustrin vilka bröt mot grundlagen och sålde ut landet för en lång följd av kommande år.

Från min horisont är arbetarklassen i vårt land en av de mognaste i världen. Arbetarna har inte bara visat att de har kapaciteten att leda ett företag som PDVSA, vilket de gjorde under händelserna 2002, utan de har också under alla dessa år av kamp varit de som har ställt regeringen inför de oerhörda skador som de statliga företagen har åsamkats. El-sektorn genomgår för närvarande en djup kris pga eftersatt underhåll och försenade nybyggen av anläggningar som skulle minska nationens elbehov för de närmsta åren. De som betalar för regeringens oförmåga att hantera el-krisen är folket genom dagliga elavbrott över hela landet. Och som om det inte vore tillräckligt så är det så att manufaktur-sektorn idag drivs till halva sitt kapacitetsutnyttjande pga elbristen.

När det gäller delstaten Guayana, ett industriellt rikedomshav, går den igenom en av sina djupaste kriser historiskt. Det har gått så långt att Venezuela som varit ett land som överflödar av armeringsjärn, nu via storhamnen i Puerto Cabello utanför Valencia tar emot kinesiskt armeringsjärn i stora kvantiteter och som svämmar över på den nationella marknaden.

Skulden faller tungt på denna regering som sakta men säkert har drivit landet till ruinens brant och för el-krisen. Nu inför valdagen ser vi att de offrar stålverket Sidor pga dess stora elbehov för att inte tvingas elransonera i de stora städerna där massan av röstberättigade finns.

Även för hamnsektorn är situationen djupt allvarlig eftersom Chávez-regeringen, under sin uppdelning av landet, gav hamnarna till militärerna inom marinen och som inte har en aning om hamndrift. Pga dessas brist på erfarenhet gick många ton livsmedel förlorade under 2010 och 2011 motsvarande förluster på mer än 5 mdr dollar. Huvudansvariga för detta är hamnledningarna och även Dios Dado Cabello som var ansvarig minister. Det är dessa herrar tillsammans med Rafael Ramírez (energiminister och ordförande för PDVSA) som bär huvudansvaret för dessa gigantiska förluster.

Samtidigt som Venezuela genomgår denna brutala utveckling tittar skattemyndigheterna och rättväsendet bort eftersom dessa institutioner har tagits som gisslan av Chávez regim. Det enda som dessa institutioner har tjänat till har varit att, tillsammans med militären, förfölja alla de som  bedriver den dagliga kampen i landet.

Venezuela har under IV och V republiken gått tillbaka ca 100 år i utvecklingen. Både tvåpartiregimen ”punto fijo” och Chávez-regimen har ägnat sig åt att plundra landet. Under Adecos-Copeyanos-regeringarna rann det ut mer än 100 miljarder dollar och under Chávez har kapitalflytten uppgått till 125 miljarder dollar. Lejonparten av dessa pengar som regeringen stulit förfogas av den nya chavo-byråkratin, medan tusentals människor i Venezuela varje natt går till sängs utan att ha ätit på hela dagen.

I vårt land är det många kritiskt tänkande som hela tiden frågar sig vad vår nation har gjort för att ha en sådan otur med våra regeringar, med tanke på de resurser som Venezuela besitter samtidigt som många venezolaner gå hungriga och politikerna fortsätter att stjäla landets rikedomar. Många trodde att när den nuvarande regeringen kom till makten skulle landet kunna påbörja en förändring, men tyvärr har det inte blivit så utan istället har orättvisorna ökat dag för dag. Detta kan inte de fackliga ledarna stillatigande låta passera utan vi måste sätta stopp för det fruktansvärda drama som fattigdomen innebär.

Den 7 oktober kommer landet att välja en president och tyvärr kommer detta val inte att lösa problemet med de fruktansvärda orättvisorna. Det lågintensiva inbördeskriget som åter-aktiverades 2009 hålls hela tiden latent och det är inte omöjligt att en öppen krigsutveckling tar vid. De vapenköp som regeringen gör, syftar inte till att konfrontera någon främmande makt. Det är chavo-byråkratin som genomför dessa nu när eliten förbereder sig för att möta arbetarna i det krig som aktiverats.

Jag uppmanar därför alla kvinnor och män som i mitt hemland vaknar varje dag klockan 4 för att gå till jobbet och alla de goda krafter som ägnar sin tankekraft och har visioner för vårt land, att förena vårt hopp och våra drömmar till en verklighet. Det som ska ske den 7 oktober är en fars. De två krafter som ställs emot varann i valet känner vi väl till genom deras plundring av hela landet sen 54 år tillbaka.

Arbetarna och folket i allmänhet har redskapen för att göra slut på det elände som såväl punto-fijo- som chavo-byråkratin har fört oss fram till. Vad det handlar om är inget mer än enighet och uthållighet för att besegra båda dessa dominerande klasser.

Sanningen är att det i Venezuela, efter händelserna 2002, genomfördes ett hemligt möte mellan Chávez, Jimmy Carter och Cisneros och sen den dagen fram tills nu så är det Bilderberg-klubbens manual för världsordningen som i allt högre grad har genomförts. Polariseringen som de två dominerande klasserna spelar upp inför valdagen den 7 oktober är bara en fars. Det som i själva verket pågår är en omförhandling mellan dessa två borgerskap som i grunden är helt överens om planen för landet. Det enda som skiljer dem åt är formen för hur oljeinkomsterna ska delas upp.

Det kan inte var någon hemlighet för någon att under de 14 år som herr Chávez varit vid makten och tagit för sig av landets tillgångar, så har en ny dominerande klass vuxit fram, chavo-borgerskapet. Mellan denna sektor och den andra dominerande klassen som växte fram under punto-fijo-regimen finns inga stora motsättningar. De respekterar åtminstone varandras intressen och efter valet den 7 oktober är det troligt att vi kommer att få se ett avtal mellan dem om fördelningen av oljeintäkterna.

Efter 2009 har arbetarprotesterna multiplicerats. 2011 uppgick de sociala protesterna till 3 000 stycken och 60% av dem leddes av arbetarna. De mest framåtsyftande sektorerna i vårt land kan inte tillåta att historien från 27 och 28 februari 1989, upprepas. Då intog tusentals kamrater gatorna utan att ha någon orientering och militären som idag regerar landet tillsammans med Chávez kom ut och massakrerade ett skyddslöst folk.

Utbrottet som utspelade sig då är känt som El Caracazo och vi får inte låta arbetarrörelsens ledning dra oss in i en sådan händelseutveckling utan måste förbereda oss. Mitt förslag är att vi rustar oss med ett övergångsprogram och omedelbart tar initiativ för att samlas till en kongress dit arbetare, studenter, bönder, hemmafruar, experter och folket bjuds in. Det som skulle behövas från en sådan kongress är igångsättandet av en nödplan för att lösa el-krisen, bristen på bostäder, fattigdomen, offentliga investeringar, återuppbyggnad av jordbruket, rustning av utbildning och hälsovård och en kamp mot otryggheten med en plan för att nedkämpa narkotikan över hela landet.

Översättning Annika Blomberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s