Alliansen med ändan bar i Kiruna!

Den 5 september kom Allians-regeringen på blixtbesök till LKAB-gruvan och visade upp sin nakna ända inför Kirunaborna. Besöket var menat som ett reklam-jippo för höstbudgeten där man avsätter några miljarden för att ytterligare säkra vinstmaximeringen i gruvindustrin; forskningsanslag, förbättrad malmbana och vägförstärkning till Pajala. Järnvägen till Kaunisvaara däremot begravs, och statsministerns svar på den direkta frågan om vilket ansvar de var beredda att ta för stadsomvandlingen var mycket konkret; inget alls!

Kommentarerna var inte nådiga på arbetsplatser och vid köksbord; ”De skickar pengar till den enda verksamhet som inget behöver”, ”ett hån mot Kiruna-borna”, ”att subventionera den egna vinstdrivande verksamheten går tydligen bra men inte bostäder åt dem som drabbas”, ”de tror att de kan köpa våra röster med kaffe-pengar från de vinster som vi levererat till dem”, etc.

Samma dag publicerade ett av Allians-partierna, (c) i Kiruna, tre helsidor i Annonsbladet och inbjöd till möte dagen efter. Annonsen innehöll ett öppet brev från Gunnar Selberg (c) till samma statsminister som nyss avsagt sig allt ansvar, med en vädjan om nya ägardirektiv till LKAB att ersätta bostäder i Kiruna. Att situationen i Kiruna var känd hos hans egen partiledare Annie Lööf, regeringskollega med statsministern, när partiledarna befann sig i Kiruna förnekade Gunnar Selberg dock inte på mötet. Han berättade dessutom att han personligen träffar (c)-företrädare innan de träffas i den mystiska pampklubben ”Malmfältsgruppen”. Trots det så var budskapet till mötesdeltagarna samma kväll från Centerpartiet i Kiruna, att vi nu måste invänta ytterligare besked från Allians-regeringen.

Helsidesannonserna och mötet visade sig med andra ord bara vara svammel, försök att knipa lokala popularitetspoäng och dubbelspel. För detta begär Gunnar Selberg Kiruna-bornas förtroende i nästa val. Fram till dess väntar utspel och dubbelspel.

Alliansföreträdare i Kiruna Kommun, Hans Swedell (m) och Gunnar Selberg (c)

Moderaternas lokale man, Hans Swedell, valde en annan väg för att skydda sin partiledning och Allians-regeringen. Han tyckte att frågan om stadsflytten inte hörde hemma på regeringsbesöket i gruvan; ”Om man är hos tandläkaren tar man inte upp sin onda lilltå”, sa han till NSD och visade upp hela sitt förakt för de Kiruna-bor som inte kan köpa sig loss ur bostadsbristen.

Situationen börjar nu klarna kring ansvaret för den uteblivna stadsflytten; kommunledningen är handlingsförlamad, borgar-oppositionen i kommunen spelar antingen öppet eller dubbelt med Alliansen och med Kiruna-borna som insats, LKAB visar alltmer sitt rätta rovdrifts-ansikte, staten tvår sina händer och sopar igen spåren av sin ansvarslöshet med billiga reklam-jippon.

Det man kan sätta sitt hopp till nu är de tendenser som tyder på att föreningslivet börjar röra på sig. Det behövs om kraften ska kunna börja byggas som kan desarmera den sociala bomb som annars kommer att smälla i Kiruna, med barackboenden och socialt förfall.

Inför presidentvalet 7 oktober i Venezuela – För en nödkonferens

Av Robert Garcia, fackföreningsledare som här skriver exklusivt för Knegarkampanjens blogg. Originaltexten på spanska publicerades här 4 oktober.

Ända sen den nuvarande bonapartistiska och militaristiska regimen under president Chávez tillträdde för 14 år sedan har arbetarna i landet bedrivit en hård kamp för att deras rättigheter, erövrade genom mångårig kamp, ska respekteras. Detta är en kamp som har bedrivits såväl under IV republiken som under den aktuella regeringen. I och med tillträdet av den nuvarande regeringen för 14 år sedan restes enorma förväntningar på presidenten men under åren som gått har förväntningarna minskat allt mer eftersom Chávez´ löften har visat sig vara falska löften.

Den pågående dagliga arbetarkampen i Venezuela riktar sig lika mycket mot polis och underrättelsetjänst som mot deras paramilitärer vilka konstant utför mord på fackliga ledare i vårt land. Djupet och omfattningen av detta är okänt i resten av världen.

Överstelöjtnant Hugo Chávez Frías regering har lyckats mycket väl, tillsammans med de olika vänstergrupper som stödjer hans personliga projekt, med att gömma undan att det är  tiotals fackliga ledare som har mördats i Venezuela. De har till och med varit så skickliga att de har fått medierna att sprida budskapet att majoriteten av de dödade fackliga ledarna har mördats pga strider om kontrollen av byggarbetsplatser. Detta är grundfalskt. I vårt land upprätthåller Chávez armé en konstant förföljelse av fackliga ledare som har gått så långt som till allianser med gäng som fins på de farligaste fängelserna och som genomför lönnmord.

Och det räcker inte med detta. Det finns fackliga ledare som har sett sig tvungna att överge sina poster som en konsekvens av den oförsonliga förföljelsen från militären och dödshoten från chavismens paramilitärer. En orsak till att regeringen vill lämna inter-amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter inom OAS, är av den enkla orsaken att regimen fruktar att det förr eller senare ska komma fram internationellt, vad som faktiskt sker i Venezuela.

Många fackliga ledare har krävt av ILO att det görs en undersökning av vad som pågår i vårt land. Det enda som majoriteten av de fackliga ledare som dagligen kämpar kräver, är att erövrade rättigheter respekteras. Dessa krav sträcker sig från utbetalning av intjänade löner och ersättningar till rätten att diskutera kollektivavtal och kalla till fackliga val.

En stor del av världen följer händelseutvecklingen i Venezuela, men det verkar som att den polarisering som såväl regeringsvänlig media som andra mediaföretag upprätthåller internationellt, inte tillåter att den dagliga kamp som bedrivs blir känd internationellt.

Allt sedan 1987 är ett lågintensivt inbördeskrig aktiverat i Venezuela. På den tiden var det studentrörelsen som spelade huvudrollen och efter 1992 har det varit arbetarklassen som varit på offensiven. Detta har fördjupats efter 2009 då Chávez-regeringen ryckte av sig masken och lanserade sitt första krispaket där arbetarna och folket fick bära bördorna för en kris som de inte hade något med att göra.

Allt medan regeringen förföljde arbetarna fullföljdes efter det en rad internationella exploateringsavtal i venezolanska olje- och gruvindustrin vilka bröt mot grundlagen och sålde ut landet för en lång följd av kommande år.

Från min horisont är arbetarklassen i vårt land en av de mognaste i världen. Arbetarna har inte bara visat att de har kapaciteten att leda ett företag som PDVSA, vilket de gjorde under händelserna 2002, utan de har också under alla dessa år av kamp varit de som har ställt regeringen inför de oerhörda skador som de statliga företagen har åsamkats. El-sektorn genomgår för närvarande en djup kris pga eftersatt underhåll och försenade nybyggen av anläggningar som skulle minska nationens elbehov för de närmsta åren. De som betalar för regeringens oförmåga att hantera el-krisen är folket genom dagliga elavbrott över hela landet. Och som om det inte vore tillräckligt så är det så att manufaktur-sektorn idag drivs till halva sitt kapacitetsutnyttjande pga elbristen.

När det gäller delstaten Guayana, ett industriellt rikedomshav, går den igenom en av sina djupaste kriser historiskt. Det har gått så långt att Venezuela som varit ett land som överflödar av armeringsjärn, nu via storhamnen i Puerto Cabello utanför Valencia tar emot kinesiskt armeringsjärn i stora kvantiteter och som svämmar över på den nationella marknaden.

Skulden faller tungt på denna regering som sakta men säkert har drivit landet till ruinens brant och för el-krisen. Nu inför valdagen ser vi att de offrar stålverket Sidor pga dess stora elbehov för att inte tvingas elransonera i de stora städerna där massan av röstberättigade finns.

Även för hamnsektorn är situationen djupt allvarlig eftersom Chávez-regeringen, under sin uppdelning av landet, gav hamnarna till militärerna inom marinen och som inte har en aning om hamndrift. Pga dessas brist på erfarenhet gick många ton livsmedel förlorade under 2010 och 2011 motsvarande förluster på mer än 5 mdr dollar. Huvudansvariga för detta är hamnledningarna och även Dios Dado Cabello som var ansvarig minister. Det är dessa herrar tillsammans med Rafael Ramírez (energiminister och ordförande för PDVSA) som bär huvudansvaret för dessa gigantiska förluster.

Samtidigt som Venezuela genomgår denna brutala utveckling tittar skattemyndigheterna och rättväsendet bort eftersom dessa institutioner har tagits som gisslan av Chávez regim. Det enda som dessa institutioner har tjänat till har varit att, tillsammans med militären, förfölja alla de som  bedriver den dagliga kampen i landet.

Venezuela har under IV och V republiken gått tillbaka ca 100 år i utvecklingen. Både tvåpartiregimen ”punto fijo” och Chávez-regimen har ägnat sig åt att plundra landet. Under Adecos-Copeyanos-regeringarna rann det ut mer än 100 miljarder dollar och under Chávez har kapitalflytten uppgått till 125 miljarder dollar. Lejonparten av dessa pengar som regeringen stulit förfogas av den nya chavo-byråkratin, medan tusentals människor i Venezuela varje natt går till sängs utan att ha ätit på hela dagen.

I vårt land är det många kritiskt tänkande som hela tiden frågar sig vad vår nation har gjort för att ha en sådan otur med våra regeringar, med tanke på de resurser som Venezuela besitter samtidigt som många venezolaner gå hungriga och politikerna fortsätter att stjäla landets rikedomar. Många trodde att när den nuvarande regeringen kom till makten skulle landet kunna påbörja en förändring, men tyvärr har det inte blivit så utan istället har orättvisorna ökat dag för dag. Detta kan inte de fackliga ledarna stillatigande låta passera utan vi måste sätta stopp för det fruktansvärda drama som fattigdomen innebär.

Den 7 oktober kommer landet att välja en president och tyvärr kommer detta val inte att lösa problemet med de fruktansvärda orättvisorna. Det lågintensiva inbördeskriget som åter-aktiverades 2009 hålls hela tiden latent och det är inte omöjligt att en öppen krigsutveckling tar vid. De vapenköp som regeringen gör, syftar inte till att konfrontera någon främmande makt. Det är chavo-byråkratin som genomför dessa nu när eliten förbereder sig för att möta arbetarna i det krig som aktiverats.

Jag uppmanar därför alla kvinnor och män som i mitt hemland vaknar varje dag klockan 4 för att gå till jobbet och alla de goda krafter som ägnar sin tankekraft och har visioner för vårt land, att förena vårt hopp och våra drömmar till en verklighet. Det som ska ske den 7 oktober är en fars. De två krafter som ställs emot varann i valet känner vi väl till genom deras plundring av hela landet sen 54 år tillbaka.

Arbetarna och folket i allmänhet har redskapen för att göra slut på det elände som såväl punto-fijo- som chavo-byråkratin har fört oss fram till. Vad det handlar om är inget mer än enighet och uthållighet för att besegra båda dessa dominerande klasser.

Sanningen är att det i Venezuela, efter händelserna 2002, genomfördes ett hemligt möte mellan Chávez, Jimmy Carter och Cisneros och sen den dagen fram tills nu så är det Bilderberg-klubbens manual för världsordningen som i allt högre grad har genomförts. Polariseringen som de två dominerande klasserna spelar upp inför valdagen den 7 oktober är bara en fars. Det som i själva verket pågår är en omförhandling mellan dessa två borgerskap som i grunden är helt överens om planen för landet. Det enda som skiljer dem åt är formen för hur oljeinkomsterna ska delas upp.

Det kan inte var någon hemlighet för någon att under de 14 år som herr Chávez varit vid makten och tagit för sig av landets tillgångar, så har en ny dominerande klass vuxit fram, chavo-borgerskapet. Mellan denna sektor och den andra dominerande klassen som växte fram under punto-fijo-regimen finns inga stora motsättningar. De respekterar åtminstone varandras intressen och efter valet den 7 oktober är det troligt att vi kommer att få se ett avtal mellan dem om fördelningen av oljeintäkterna.

Efter 2009 har arbetarprotesterna multiplicerats. 2011 uppgick de sociala protesterna till 3 000 stycken och 60% av dem leddes av arbetarna. De mest framåtsyftande sektorerna i vårt land kan inte tillåta att historien från 27 och 28 februari 1989, upprepas. Då intog tusentals kamrater gatorna utan att ha någon orientering och militären som idag regerar landet tillsammans med Chávez kom ut och massakrerade ett skyddslöst folk.

Utbrottet som utspelade sig då är känt som El Caracazo och vi får inte låta arbetarrörelsens ledning dra oss in i en sådan händelseutveckling utan måste förbereda oss. Mitt förslag är att vi rustar oss med ett övergångsprogram och omedelbart tar initiativ för att samlas till en kongress dit arbetare, studenter, bönder, hemmafruar, experter och folket bjuds in. Det som skulle behövas från en sådan kongress är igångsättandet av en nödplan för att lösa el-krisen, bristen på bostäder, fattigdomen, offentliga investeringar, återuppbyggnad av jordbruket, rustning av utbildning och hälsovård och en kamp mot otryggheten med en plan för att nedkämpa narkotikan över hela landet.

Översättning Annika Blomberg

Ante las elecciones presidentiales en Venezuela – para un Congreso de emergencia

por Roberto Garcia

En Venezuela, desde la llegada del régimen bonapartista y militarista que dirige el señor Chávez, los trabajadores vienen liberando una dura batalla para que se respeten sus conquistas que han logrado durante muchos años, una lucha que se han liberado tanto bajo los gobiernos de la IV republica como el actual gobierno que dirige el país desde hace 14 años.

Desde la llegada del actual gobierno al poder fueron muchos los trabajadores que se crearon una enorme expectactativa con el actual presidente, pero con el transcurso de los años todas estas expectativas se han venido diluyendo porque las promesas que prometió Chávez se han convertido en falsas promesas.

Bandas de paramilitares y sicariatos

Actualmente en Venezuela los trabajadores liberan una batalla a diario no tanto solo contra la inteligencia policial del gobierno sino también contra su banda de paramilitares que constantemente vienen asesinando a dirigentes sindicales en nuestro país. El mundo entero no conoce en profundidad esta realidad.

Teniente Coronel Hugo Chávez Frías, presidente de Venezuela

El gobierno del Teniente Coronel Hugo Chávez Frías, ha manejado muy bien, junto con diferentes grupos de la supuesta izquierda que apoyan su proyecto personal, esconder las decenas de dirigentes sindicales que han asesinado en Venezuela. Incluso son tan hábiles que han desplegado una matriz de opinión a nivel de los medios de que la gran mayoría de los sindicalistas asesinados son por peleas por el control de los puestos de trabajo en la construcción, pero en verdad esto es totalmente falso ya que en nuestro país el ejercito que maneja Hugo Chávez Frías a su antojo mantiene una persecución constante contra los dirigentes sindicales. Incluso han llegado hasta hacer alianzas con algunos pranes de las cárceles más peligrosas del país para que estos hagan el trabajo de sicariato.

Pero esto no queda aquí. Hay dirigentes sindicales que se han visto en la necesidad de renunciar a sus puestos como consecuencia de la implacable persecución que mantiene el ejército y las amenazas de muerte por parte de las bandas de paramilitares del chavismo. Unas de las razones porque este régimen se quiere retirar del la comisión interamericana de los derechos humanos de la OEA es por la sencilla razón que el régimen teme que tarde o temprano el mundo se va a enterar de lo que está ocurriendo en Venezuela.

Son muchos los dirigentes sindicales que le han pedido a la organización internacional del trabajo (OIT) y organizaciones internacionales a que se habrá en Venezuela una investigación por lo que está pasando en nuestro país. La gran mayoría de los dirigentes que luchan a diario lo único que exigen es que se le respeten sus conquistas que han logrado durante muchos años. Estas exigencias van desde la solicitud de pagos de pasivos laborales hasta la solicitud de la discusión de su convenio colectivo y las convocatorias de elecciones en algunos casos.

Una gran parte del mundo ha estado pendiente de lo que está ocurriendo en Venezuela, pero pareciera que por la gran polarización que mantienen tanto de los medios aliados del gobierno a nivel internacional como las otras empresas de comunicación que no lo están estas impiden que las luchas que se liberan a diario, muchas de estos combates la comunidad internacional no los conoce.

Guerra civil de baja intensidad

Desde el año 1987 en Venezuela se había activado una guerra civil de baja intensidad y para ese entonces el movimiento estudiantil tuvo un papel muy protagónico desde ese año hasta el año 1992. Fue a partir de este año cuando los trabajadores pasaron a la ofensiva y esta se ha profundizado desde el año 2009 cuando el gobierno chavista se terminó de quitar la máscara con la implementación del primer paquete anti crisis donde los trabajadores y el pueblo eran los que terminaron asumiendo todo el peso de una crisis que la clase obrera no tenía nada que ver con esta.

Mientras el gobierno siguió en su persecución contra los trabajadores, por otro lado el régimen vino firmando convenios en materia petrolera y minera que violentaba la constitución y comprometía el futuro de nuestro país para los próximos años que estaban por venir.

Clase obrera más madura del mundo

Desde mi punto de vista yo creo que la clase obrera de nuestro país es una de las más maduras del mundo. Los trabajadores no tan solo demostrarón durante los acontecimientos del 2002 que están en capacidad de dirigir a una empresa como PDVSA sino que también durante todos estos años de lucha le han precisado al gobierno los terribles daños que han sufrido las principales empresas del estado. El sector eléctrico pasa actualmente por una terrible crisis por falta de mantenimiento y construcción a tiempo de nuevas plantas generadoras de electricidad para reducir los 6000 megavatios que necesita la nación para los próximos años. Toda esta incapacidad de este gobierno la está pagando el pueblo con apagones que se suscitan a diario en todo el país. Y no tan solo esto. El sector de la manufacturas de todo el país está a menos del 50 por ciento de su capacidad productiva por falta de electricidad.

Apagones diarias

Crisis industrial

En lo que respecta al sector de Guayana este importante emporio industrial está pasando por una de sus principales crisis de toda su historia. Tan es así que Venezuela que era un país que se abastecía de cabillas en la actualidad, por el puerto de Pto Cabello han estado llegando desde el China grandes cantidades de toneladas de cabillas para abastecer el mercado nacional.

Por culpa de un gobierno que lentamente ha venido llevando al país a la quiebra total y por otro lado por la crisis eléctrica, ya que los hornos de la siderúrgica consumen un promedio de más de 200 megavatios por días y el gobierno como sabia de que las elecciones estaban cerca, prefirió sacrificar a Sidor para no racionalizar la electricidad en las ciudades con mayor concentración de electores del país.

Sobre el sector portuario la situación en esta área es de suma gravedad ya que el gobierno de Chávez en su reparto del país le entregó este lomito a oficiales de la marina que no tienen ningún tipo de conocimiento sobre manejos de puerto. Debido a falta de experiencias se perdieron durante el 2010 y 2011 miles de toneladas de comida y se calculan las pérdidas en más de cinco mil millones de dólares. Los principales responsables de este desastre fueron los gerentes de este puerto y también Dios Dado Cabello que para ese entonces era el Ministro del ramo. Para ese momento estos señores junto con Rafael Ramírez eran los Principales responsables de está descomposición de comida, que le causó al estado pérdidas muy cuantiosas.

Pero mientras todas estas barbaridades en Venezuela suceden, los órganos como la fiscalía y el poder judicial miran hacia los lados, porque actualmente estas instituciones que las tienen secuestrada el régimen chavista. Para lo único que sirven estas instituciones es para perseguir junto con los militares a los trabajadores que todos los días vienen liberando una dura batalla en nuestro país.

En Venezuela durante los gobiernos de la IV república y la V república nuestra nación ha retrocedido unos cien años hacia atrás ya que estos dos regímenes lo que han hecho durante los cuarenta años del pacto de punto fijo y los 14 años del régimen chavista es saquear al país. Durante los gobiernos Adecos Copeyanos fugaron del país más de cien mil millones de dólares y en lo que va del régimen corrupto que dirige el señor Chávez la fuga de capitales están por encima de los ciento veinte mil millones de dólares. La mayor parte de este dinero que se han robado los chavista lo tiene la nueva Chavo burguesía. Mientras en Venezuela miles de personas se acuestan sin comer durante todo el día.

En nuestro país mucha gente crítica siempre se pregunta qué ha hecho nuestra nación para tener tanta mala suerte con nuestros gobernantes, porque con tantos recursos que tiene nuestro país muchos venezolanos están pasando hambre y los políticos siguen robándose los recursos de toda la nación. Muchas personas creían que con la llegada de este gobierno el país podría empezar a cambiar, pero lamentablemente esto no ha sido así ya que las desigualdades han aumentado cada día que pasa. Mientras esto siga sucediendo los dirigentes sindicales que trabajamos todos los días del mundo no podemos seguir permitiendo este terrible drama que es la pobreza y la inseguridad con 150 asesinatos mensuales del país.

Las elecciones no van a resolver nada

Para el 7 de octubre el país va a elegir un nuevo presidente y lamentablemente estas elecciones no van a resolver estas terribles desigualdades que aquejan a nuestro país. La guerra civil de baja intensidad que se activó en el 2009 en Venezuela se mantendrá latente y es posible que pase a una guerra civil total. Las compras que viene haciendo el gobierno en armamentos militares nos son para enfrentar a ningún poder extranjero. Estas adquisiciones la viene haciendo la Chavo burguesía porque esta élite se está preparando para enfrentar a los trabajadores en la guerra popular que ya se activó de nuevo.

Yo les hago un llamado a los hombres y mujeres de mi patria que todos los días se paran a las cuatro de la mañana para ir al trabajo y a muchas otras personas buenas de nuestro país que tienen en sus mentes pensamientos y visualización de cómo debe ser nuestra nación, a que unifiquemos estas esperanzas y sueños y lo hagamos realidad. Lo que está montado el 7 de octubre es una nueva farsa contra nuestro país ya que los dos sectores que pugna por el poder ya los conocemos durante estos 54 años que tienen saqueando a toda una nación entera.

Los trabajadores y el pueblo en general tenemos las herramientas para acabar con este desastre a los que no ha llevado tanto el pacto de punto fijo como la Chavo burguesía y esto no es más que la unidad y perseverancia para derrotar a estas dos clases dominantes.

En Venezuela después de los sucesos de abril del 2002 se realizo una reunión secreta entre Chávez, Jimmy Carter y Gustavo Cisneros y desde esta fecha para acá se comenzó a aplicar en nuestro país el manual del club de los Bilderberg que forma parte del programa del nuevo orden mundial. La polarización que mantienen las dos clases dominantes en esta farsa que son las elecciones del 7 de octubre, no es más que un nuevo reacomodo de los dos burguesías que tienen plena coincidencia sobre este plan y lo único que las divide es la forma de aplicación para el reparto de la renta petrolera

Para nadie debe ser un secreto que desde la llegada del señor Chávez al poder dentro de sus 14 años que tiene entregando los intereses del país, durante todo este periodo emergió una nueva clase dominante que es la Chavo burguesía. Entre este sector dominante y la otra clase que emergió durante el periodo del pacto de punto fijo no hay muchas contradicciones entre ambas. Por lo menos existe entre estas dos clases el respecto de sus intereses y después de las elecciones del 7 de octubre debería de haber un acuerdo entre ambas para el reparto mutuo de la renta petrolera. Desde el 2009 en Venezuela se han multiplicado las protestas de los trabajadores incluso durante el 2011 hubieron más de 3000 movilizaciones en todo el país y el 60 por ciento de estas fueron dirigidas por los trabajadores. Los sectores de avanzada de nuestro país no podemos permitir que se repita la historia del 27 y 28 de febrero de 1989, donde miles de compatriotas salieron a la calle sin ninguna orientación y el ejercito que está gobernando junto con Chávez salió a masacrar a un pueblo indefenso.

Un congreso de emergencia en vez del nuevo Caracazo

El astillero de Dianca- trabajadores en lucha

Este tipo de estallido como el que ocurrió en este mes y que se conoció como El Caracazo en esta oportunidad a los sectores de dirección del movimiento obrero no nos puede agarrar desprevenido. Mi propuesta es a que nos nutramos de un programa de transición y de una vez impulsemos la convocatoria de un congreso donde participen trabajadores, estudiantes, campesino, amas de casa, profesionales y pueblo. En general en este Congreso será necesario impulsar de inmediato un plan de emergencia para resolver las crisis eléctrica, déficit de viviendas, reducción de la pobreza, implementación de un plan de obras públicas, impulso de la reactivación de la agricultura, combate a la inseguridad y elaboración de un plan para combatir las drogas en todo el país, mejoramiento de la educación y la salud.