Hållpunkter inför Syriens revolutionära kris

Frihetskampen i Mellanöstern och arabvärlden står inför ytterligare ett avgörande. Allt tyder på att Assads regim i Syrien går mot sitt slut utan att befrielsekämparna konsoliderat ett maktalternativ. Den revolutionära krisen fördjupas ytterligare.  Hur kan arbetaraktivister som ser behovet av en internationalistiskt renoverad arbetarrörelse orientera sig i händelseförloppet, och vilka lärdomar skulle man kunna dra? Inom vänstern intas alltmer oförenliga positioner där några hävdar att Fria Syriska Armén spelar en revolutionär roll, trots att man försörjs av reaktionära krafter med sin bas i det saudiska kungahuset, andra hävdar att hela upproret är en imperialistisk konspiration trots Assads bödelsvälde. Några röster varna för neo-kolonialiseringen av regionen medan andra varnar för att underskatta den revolutionära sprängkraften som finns kvar i basmiljöerna. Knegarkampanjen vill föra fram några grova huvuddrag att fästa sig emot.

• Kampen mot Bathpartiets regim med Assad i spetsen har kunnat pågå under fem kvartal utan att etablera en verklig motmakt. Istället har ett inbördeskrig vecklats ut med högerreaktionära och imperialistiska krafter opererande på oppositionens sida. Detta är resultatet av att den första segerrika, politiska resningen i Tunisien i januari 2011 avlöstes av revolutionära kriser: revolutionära och motrevolutionära krafter korsar och omformar varandra i hela regionen utifrån en väsentligen all-arabisk revolutionär situation. De revolutionära kriserna blandar om de stridande lägren, skärper motsättningarna till det yttersta och framkallar de mest olikartade politiska ledarskap till frontlinjerna. Det enda gemensamma draget i den ojämna och sammansatta samhällssituationen i arabvärldens stater, när befrielsekampen drog igång förra året, var att statsskicken var ruttna och sprickfärdiga. Befolkningsmassorna sökte olika vägar för att störta dem efter de första bataljerna och när de aktiva styrkeförhållandena aktiverades i hela samhällsbilden ledde det in i upprepade revoltförsök, som växte över i ställningskrig och/eller inbördeskrig.

• Om man ser till stridsmönstret, som samtidigt är ojämnt och sammansatt, så finns det stora likheter mellan den all-arabiska revolutionen och resningarna mot kommunistbyråkratin i Östeuropa 1989-91. Den gången, för 20 år sedan, resulterade resningarna i att Östeuropas befolkningar införlivades med den imperialistiska arbetsdelningen, och händelseutvecklingen i Ryssland kom att präglas av sk ”oligarker” som längre fram bildade ett tras-borgerskap omkring råvaru- och vapenexport, istället för segerrika revolutioner.

Befrielsekampen 1989-91 var, jämfört med den pågående kampen i arab-världen, i mindre grad än nu, uppblandad med reaktionära krafter underifrån. Direkt inblandning uppifrån EU och USA förekom nästan inte alls (bara på den diplomatiska och propagandistiska nivån). Kommunistbyråkratin splittrades och knäcktes snabbt. Utdragna och våldsamma strider utgjorde undantag (Rumänien, Moskva, Jugoslavien). I arabvärlden har den rådande styrkebalansen istället sträckt ut striderna i lågintensiva eller fullskaliga inbördeskrig, där statsledande juntor och dess ”konstlade klass” av utnämnda makthavare klamrar sig fast vid makten genom ännu hårdare förtryck och t o m systematisk statsterror. I arabvärlden har omedelbara geopolitiska och ekonomiska villkor engagerat EU och USA till direkta ingripanden.

• I Libyen och Egypten har de uppblandade ytterligheterna renodlats; den oförsonliga libyska oppositionen anlitade imperialistisk intervention för att störta Khadaffiregimen; den egyptiska oförsonliga oppositionen invaderades av krafter (särskilt den egyptiska grenen av Muslimska Brödraskapet) som bromsat upp befrielsesträvandena i en kohandel med juntan och den ”konstlade klassen”. De revolutionära kriserna går med andra ord vidare i dessa två länder, men för närvarande så har de motrevolutionära krafterna en dominerande ställning.

De syriska befolkningsmassornas resning började som återkommande revolter, som varje gång fick över sig skoningslös vapenmakt från polisen, armén eller juntatrogna miliser. Det som för ett år sedan räknades till ”hundratals” mördade och lemlästade aktivister, uppgår i skrivande stund till tusentals eller tiotusentals, med uppemot 500 000 på flykt inom och utom landets gränser.

Mellan störtandet av Khadaffi-regimen i oktober och det syriska Bathpartiets manövrer för att ändra statsledningens utformning (maj-juni), har både oppositionen och EU/USA ökat sina insatser för att driva bort Assad och hans medlöpare från makten.

De syriska aktivisterna, likaväl som eventuella solidaritetsaktioner från omvärldens befolkningar (och då särskilt arbetarrörelsen), har flera utslagsgivande lärdomar att ta till sig från både Östeuropa 1989-91, Latinamerika efter 1989 och de kraftmätningar som faktiskt genomförts i de revolutionära krisernas Egypten, Tunisien och Libyen.

1. Juntaregimerna är fyllda av den ”konstlade klassen”, som inte avser att dela makten med någon. I händelse av att befrielsekampen slutgiltigt avancerar kommer den att utsöndra ”oligarker”, vilka i direkt samarbete med EU/USA kommer att utforma det framtida statsskicket och hushållningen till stöd för klassbildning och utsugning. Arbetarrörelsen måste därför ta sin utgångspunkt i att det inte kan finnas någon seger i sikte, vare sig i samarbete med kvarlevor av Assad-regimen eller med krafter uppknutna till EU/USA.

2. De syriska förkämparnas mest trängande behov är tillgången på vapen men EU/USA och Arabförbundet förser inte aktivistfronten med vapenmakt, annat än fåtaliga ”punktaktioner” med specialförband och därutöver lättare vapen i utbyte mot bindande avtal om efterspelet. I stället avvaktar dessa statsmakter, med en blandning av cynism och nervositet, på att Bathregimen ska kollapsa eller att striderna ska närma sig den kritiska punkten för en spridningsverkan (Turkiet, Libanon, Israel, Irak, Iran) och då slå till med ett anfallskrig som liknar det i Libyen, men den här gången mer koncentrerat och direkt förintande (likartat första veckan av Irakkriget). Ett sådant anfallskrig kommer att slutgiltigt demolera den pågående befrielsekampen och antingen stycka upp landet eller etablera en libysk/egyptisk/tunisiskt motrevolutionär lydregim. Arbetarrörelsen kan med andra ord inte ta stöd mot någon som helst stormaktsintervention i Syrien.

3. De syriska befrielsekämparna har placerat genomförandet av demokratiska uppgifter, särskilt rätten att organisera och bedriva politisk opposition, som en axel för sin kamp. Men detta kan varken vara någon final eller något självändamål. I bästa fall ger det en infart för vidare avancemang. Att det är på det viset har bevisats av resultaten i Tunisien, Egypten och Libyen. I ”oligarkers” regi och under EU/USA:s överinseende fungerar demokratiska statsskick till att avleda och frysa in befrielsekampen i rollen att verka som lojal opposition.

4. Istället ser vi behovet av en klasskampsoppositionell front, för att kunna marschera vidare för upprättandet av befriade zoner och sprida en handlingslinje för att samla alla direkta basorgan, som formats i nöden, till en samhällskongress. Aktionsenheten på markplanet – i stadsdelar och hela provinser – för att vinna inbördeskriget mot Bathregimen militärt, står inte i vägen för den  organisatoriska och politiska uppgiften. Tvärtom. Detta är nödvändigt för att inte befrielsekampen ska kuperas. Alltså; en klasskampsoppositionell kraft formas inte av att satsa allt på införandet av demokratiska fri- och rättigheter utan på att arbetare, massarbetslöshetens fattiga och värdelösa, hantverkare och små butiksägare och de utslagna ungdomskullarna samlas i ett politiskt oberoende som kan staka ut vägen för en social och ekonomisk frigörelse.  Att det är på det viset visar, inte minst, de senaste 30 årens ”växande demokratier” i Latinamerika som inte släppt fram skaparkraften hos arbetarna och massarbetslöshetens fattiga utan tvärtom låst in dem i demokratismens fålla. Exemplen är många, men utvecklingen i Brasilien efter 1984 och dess PT såväl som CUT är historien om hur demokratiska deluppgifter blir lösta, en efter en, vartefter arbetarrörelsen gör sig till en garant för att befrielsekampen inte avancerar närmare sociala och ekonomiska uppgifter. Nu vänder utvecklingen när man upptäcker att man måste ta upp kampen mot demokratiska ledare såsom PT:s ledare och landets president Dilma Roussef i Brasilien och PSUV:s ledare och landets president Hugo Chávez i Venezuela.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s