Knegarnas Filmklubb

Tisdag 29 maj klockan 18.00-20.30 ser vi ”Che-Argentinaren”. Benicio del Toro spelar Che Guevara under kriget och revolutionen på Kuba.

Knegarnas Filmklubb

Tisdag 22 maj klockan 18.00-20.30 ser vi ”The fighter”

En film om vägarbetaren och boxaren Mickey ”Irish” Ward och hans kamp för självrespekt i en amerikansk arbetarfamilj och -stad.

Knegarnas Filmklubb

Tisdag 15 maj klockan 18.00-20.30 ser vi ”Bordertown”


Jennifer Lopez spelar en journalist som tar sig till Mexiko för att rapportera om den brutala vågen av olösta mord på kvinnor, i zonen där USA lagt sina utlokaliserad sammansättningsfabriker, maquiladoras. Antonio Banderas spelar den mexikanska journalisten på plats som lever under permanent hot från polisen.

Sedan filmen kom ut 2006 har vågen av mord och försvinnanden av kvinnor spridit sig över hela Mexiko och filmen är med andra ord högaktuell.

Gör frihetskampen i arabvärlden till vår och inte makthavarnas sak – tre skäl

Befolkningarna reser sig! Borgerskapets världsherravälde svarar med att söndra, passivisera och göra befolkningsmassorna underdåniga.

Ovan sagda täcker mycket kortfattat in det dryga år som gått av infernaliska frihetsstrider från arabvärldens maktlösa befolkningslager. Det som ännu inte tagit form är arbetardemokratiska frontpartier, rörelser och motmaktsorgan i dessa länder. Och utan det kan inte striderna avancera till befriade zoner, förenade resningar och gemensamma ansträngningar från den statsuppstyckade arabiska befolkningsmassan. Palestinieras tvångsuppdelning, med en del på Västbanken och den andra på Gazaremsan, infördes av kolonialstaten Israel efter mönster från hela arabvärldens sönderdelning efter 2:a världskriget.

EU:s befolkningsmassor, liksom Nordamerikas och Japans, har åtminstone tre brännande skäl för att skapa egna solidaritetskanaler med arabvärldens maktlösa;

-Deras strid, med majoriteten av befolkningsmassorna på hungerns, slummens, soptipparnas och dagsverkenas botten, riktar sig mot villkoren som trojkan (IMF, ECB och EU:s politikjunta*) planerar för Europas befolkningsmajoritet. Segrar för arabvärldens maktlösa vore lika med storartade framgångar för Europas arbetare och maktlösa låginkomsttagare.
-I nästan alla (18 av 22) Arabförbundets medlemsstater finns oljan och naturgasen som både smörjer och driver klassamhället i Europa. Arabfolkens olje/gasfält både är och används som pipelines för EU:s förtryckarmaskineri, men energi ska inte användas för exploatering och krigföring. Den ska användas för samhällsbygge.
-Krigsorganisationerna skulle stanna tvärt om oljeleveranserna upphörde, det vill säga om konflikterna leder till att de nyrika underleverantörerna och deras royaltie-byråkrati störtas. Och EU:s egen allt mer tillspetsade inre kris, söker efter syndabockar och yttre fiender, så att man kan vrida bort missnöjet från bolagspyramidernas kalhyggen av allmännyttiga verksamheter och deras blockad mot om-industrialisering för ett annat resursflöde i Europa. Det är i ljuset av detta man kan se att, såväl regeringarnas militära ingripande i Libyen och handelsrelationerna med Saudiarabien, som nationalisternas islamofobiska piskande mot invandrare från Arabvärlden och från Afrika, båda är uttryck för EUs galopperande kris och suget efter olja. Mobiliseringen för krig pågår för fullt.

Den breda och allt intensivare motståndskampen mot social nedrustning och av-industrialisering (grundkällan till massarbetslösheten om 37 miljoner) inom EUs medlemsländer, behöver därför sträcka ut sig till arabvärldens stridande massor. Inte en truppinsats, inte en omstruktureringsplan och inte en bolagisering till!

Ja till målrelaterade – inte tidsbegränsade – strejker och blockader för att förlama trojkan och deras vasallkabinett i EU:s 27 medlemsländer! För en solidaritetsarmada av båtar till arabfolken, med Ship to Gaza som föredömligt exempel.

* Trojkan kallas de tre överstatliga juntor som samkör sig för att EU-ländernas befolkningar ska bära bördorna efter kapitalistklassens och byråkratins jetset-kalas från 1989 och framåt.

Teddy Nordström

Knegarnas filmklubb


Under tre tisdagkvällar i maj månad, den 15e, 22a och 29e, träffas vi klockan 18.00 på lokalen och tittar på filmer som kan tänkas bilda, informera eller inspirerar vanliga knegare och ungdomar. Man blir medlem i filmklubben genom att betala en låg avgift. Filmkvällarna kommer att dyka upp lite då och då även under hösten.
Vi börjar den 15e maj med ”Bordertown” där Jennifer Lopez spelar en journalist som tar sig till Mexiko för att rapportera om den brutala vågen av olösta mord på kvinnor, i zonen där USA lagt sina utlokaliserad sammansättningsfabriker, maquiladoras. Sedan filmen kom ut 2006 har vågen av mord och försvinnanden av kvinnor spridit sig över hela Mexiko och filmen är med andra ord högaktuell.

Återta 1 maj!

1 maj kan återtas som en arbetarnas internationella kampdag. Trots att det på de flesta håll i landet liknar en friluftsdag för parti- och fackbyråkratin, är det ett viktigt tillfälle att visa på att arbetarrörelsen är en stark, gemensam kraft över hela världen.

I storstäderna samlar 1 maj-firandet ännu stora grupper människor. I Stockholm drog Vänsterpartiet enligt egna uppgifter 10 000 till sin demonstration och 20 000 till sin avslutning i Kungsträdgården. Stefan Löfvéns tal i Göteborg hade 15 000 åhörare. I Malmö samlade vänstern 3000 och Socialdemokraternas tåg var betydligt större än föregående år.

En undersökning av Göteborgs universitet visar att 1 maj är den viktigaste dagen för demonstrationer i Sverige. 5,2 procent av de tillfrågade svarade att de under året deltagit i någon slags demonstration under förra året, och för 3,2 procent var detta just 1 maj-firandet.

Även högern försöker slå mynt av detta faktum. I Eskilstuna marscherade det nazistiska Svenskarnas parti och på flera håll i landet organiserade Nationaldemokraterna, en radikal utbrytning från Sverigedemokraterna, sitt ”nationalistiskt 1 maj”. Det är en provokation mot hela arbetarrörelsen, särskilt med det färska minnet av Breiviks terrorattentat på norska Utöya förra sommaren. Inte lika provocerande men lika dumt är Kristdemokraternas försök att göra 1 maj till ett icke-politiskt familjemys.

1 maj är och måste börja leva upp arbetarnas dag. I det sammanhanget är årets firande i Kiruna inte helt obetydligt. Kirunapartiet – en gång en socialdemokratisk utbrytning, men numera ett uttalat högerparti – samlade som vanligt sina anhängare till en separat manifestation, dit man lyckades dra privatiseringsivrare, lokalpatrioter och samehatare. De vägrade ansluta till arbetarrörelsens 1 maj-firande och stod blängande bredvid när demonstrationståget passerade.

Sammanlagt gick 220 personer i Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och LO:s demonstration. Det är förstås en mycket liten siffra, ungefär en procent av kommunens invånare. Men det som skilde årets firande från tidigare år var att Gruvtolvan marscherade som eget block – och bakom sina banderoller lyckades samla två tredjedelar av tåget. Det är föredömligt att en lokal fackklubb, på initiativ av skyddsombuden på LKAB, mobiliserar till arbetarnas internationella kampdag och vågar ställa krav som är oppositionella till både Socialdemokraternas och vänsterns sjukvårdspolitik i landstinget.

Låt det bli en ny tradition att fotfolket invaderar 1 maj-firandet, vågar resa sina egna krav och om det är nödvändigt marscherar i egna block. Låt det bli en ny tradition för hela Sverige. Kanske skulle 1 maj-talen bli mindre tråkiga, kanske skulle firandet inspirera fler.

En snabb genomgång av årets viktigare 1 maj-tal är nedslående. Minst imponerande är kanske Stefan Löfvén som talade om jobben. Både talet och partiets vårbudget ligger i linje med den debattartikeln i Dagens Nyheter som undertecknades av Löfvén 17 april, där han skriver att ”vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället ska skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar.” Det är en anpassning till högerns retorik – inga krav ställs på företagen som har makt och pengar, utan den enskilde individen ska ta mer ansvar. Socialdemokraterna fortsätter sin vändning mot höger.

Men det kanske värsta är att ingenstans verkar talarna ha förstått att tala klartext om högerextremismen. Att arbetarrörelsen bara månader efter attentatet på Utöya verkar ha glömt att den moderna fascisten Breivik har hundra- eller tusentals likasinnade runt landet, att de har en röst i riksdagen genom Sverigedemokraterna, att vi som en följd av det måste börja tänka på hur vi skyddar våra medlemmar och förtroendevalda – det är ingenting mindre än en skandal.

Även den saken skulle förändras om fotfolket invaderade 1 maj-firandet. Så låt det bilda riktpunkt för nästa år: gör 1 maj till en levande kampdag!