Det är bara arbetarrörelsen som kan skapa en positiv framtid för Kiruna.

Insänt av Börje Schellin
Idag är det kanske svårt att förstå när LKAB ångar på för full fart som kräver att stan delvis måste flyttas att det en gång fanns planer på att helt lägga ned gruvdriften. Den kapitalistiska ekonomins konjunktursvängningar med sina ständiga kriser drabbar råvaruproducerande städer som Kiruna hårt. Slutet av 70-talet var s.k. magra år för LKAB med vikande orderingångar. Beslut att bygga ny huvudnivå sköts ideligen upp vilket i praktiken skulle ha inneburit en total nedläggning av driften på lite längre sikt. Personal sades upp och Svappavaaragruvan stängdes. Kiruna med sitt ensidiga beroende av LKAB har alltid fått leva med upp och nedgångar styrt av konjunkturer och dollarkurser.
Nu på 70-talet syntes framtiden som ett svart hål.

När staten en gång på 50-talet tog över LKAB efter påtryckningar från arbetarrörelsen (och att Gränges behövde kapital för en för dem mer lönsam satsning på Lamco i Liberia) så var de orsaker som togs fram två. Dels ett missnöje på den rovdrift som Gränges gjorde. Bara den mest lönsamma Järnmalmen togs om hand resten östes ut på tipparna. Den andra orsaken var att det förmodades att staten skulle ta ett större socialt ansvar för gruvsamhällenas framtid just vid konjunkturnedgångar. Pengar avsattes årligen till en fond att användas för den dag då gruvdriften skulle ta slut. (Detta kapital tog sedan Finansminister Sträng hand om och placerade i Norrlandsfonden!)

När så den kapitalistiska krisen på 70-talet med full kraft likt en tsunami vräktes över Kiruna och gruvdriften så föll det sig naturligt att fackföreningarna och arbetarrörelsens alla partier och organisationer vände sig mot just staten med vädjan om hjälp. Frågan vara bara hur hjälpen skulle se ut. Vad konkret skulle man kräva av denna stat. Det fanns fackliga handlingsprogram för vidareförädling och för en breddning av LKABs utbud men dessa var alltför otillräckliga för att resas i den nu akuta krisen.

Ingen ville att det skulle bli några nedskärningar, nedläggningar, att folk skulle tvingas att flytta söderut. Alla ville se en positiv framtid med ett blomstrande Kiruna med en ökad vidareförädlingsgrad, med utveckling istället för avveckling och framför allt se en breddning av Kirunas näringsliv och bort från det ensidiga beroendet av gruvan allt för att skapa ett långsiktigt stabilt ej så konjunkturkänsligt Kiruna. Viljan hos de många människorna fanns. Alla älskade sitt Kiruna. Frågan var bara vad göra. Vad skulle krävas av staten. Vad skulle man kämpa för mer än att stoppa alla uppsägningar.

Borgare bekymrar sig föga. Småföretagare i Kiruna eller företag knutna till gruvnäringen hamnade naturligtvis även de i chock av krisens flodvåg, men i övrigt bekymrar sig inte borgare i allmänhet för kriser. Det ger dem bara möjligheter till lönsamma uppköp som andra krisdrabbade tvingas att sälja. Arbetslöshet är heller inte för dem ett större problem, det ger dem bara mer användbara arbetskraft att välja ur och en chans att sänka priset på varan arbete.

Med allt detta i bakhuvudet skrev tre, då unga Metallarbetare, ett studieprogram som presenterades för och antogs av ABF som sitt eget. Mängder av cirklar och debatter drogs igång. Skolor och arbetsplatser aktiverades. Totalt deltog 5252 personer i kampanjen som avslutades på våren 1979 i ett ABF-forum på Högalidsskolan där resultaten presenterades inför dåvarande framtidsministern Ingvar Karlsson. Liksom vårexplosionen i Kiruna, när knopparna nästan på ett dygn växer ut till löv, växte de fram, de olika handlingsprogrammen. Inte ett enda litet parti eller organisation, med självaktning, fanns som inte hade sitt egna framtagna program.
Det var som en vacker bukett där kraven ofta vara gemensamma eller i vissa avseenden skiftade beroende på just det partiets inriktning. Borgarna utarbetade inga handlingsprogram, men så saknar de ju både självaktning och framtidstro. Deras drömmar är alltid samma dröm, oavsett tiderna skiftningar, att marknaden alltid skall lösa allt.

För att idag utarbeta framtidsprogrammet för ett ekologiskt, energisnål, miljövänlig framtidsstad. En stad som tar som utgångspunkt att se ut som och fungera som en stad kommer att se ut i framtiden inte kopierar hur en stad ser ut idag. En stad med moderna kollektiva transportmedel som möjliggör en varm och god innemiljö i det arktiska vinterklimatet med mängder av träffpunkter för alla dess innevånare. Så behövs en ny rörelse skapas liknande den som skapades av oss på 70-talet. Alla Kirunas organisationer behöver aktiveras och i bräschen för dessa, arbetarrörelsens alla olika delar och partier.

Det är skandal att inte detta arbetarprogram för en framtida stad redan idag finns.
Det är skandal att det idag skapas tänkta toppstyrda arbetsgrupper, som för den saken skull definitivt inte bojkottas, tvärtom. Och det är att helt glömma historien att tro att Gunnar Selbergs Centerparti, med käcka, självgoda Annie Lööf i spetsen, nu som högsta ansvarige för statsföretag och därmed chef över LKAB skall ens tankemässigt kunna bidra med några framtidsvisioner. Deras drömmar är och förblir drömmen om den självläkande marknaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s