Syrien står naket när arbetarrörelsen svassar för stormakterna


Sex månader efter anfallskrigets seger över Khaddafi-regimen, och nio månader in på stridigheterna som pekar vidare mot inbördeskrig i Syrien, ställer sig den svenska arbetarrörelsen, tillsammans med sina svansar från den allmännare vänstern, återigen inkonsekvent och ansvarslös.
Utrikesminister Carl Bildt däremot meddelar världen, i lördagens morgon-TV, att ”vi, det internationella samfundet” förbereder en stor konferens om Syrien och kommer att ta frågan till FN:s generalförsamling. Arbetarrörelsens avsaknad av en självständig internationell solidaritetspolitik gör att Alliansregeringen och EU kan framstå som handlingskraftiga.

Men. Vad åstadkommer ”det internationella samfundet”? Av ”revolutionen” i Libyen blev det ett fullskaligt makttomrum, där den självutsedda regeringen inte har vare sig en fungerande myndighetsmakt eller ordningsmakt. Uppemot hundratals miliser strider mot varann i den fullständiga anarki som föddes fram av den (s) och (v)-uppbackade NATO-insatsen, med svenska JAS-flygplan insatta i centrala spaningsfunktioner. I Syrien har enligt FN-uppgifter uppemot 6 000 människor dödats av Assad-regimen. Men, bortsett från Juholts militaristiska uttalande i försomras, så ställer sig den svenska arbetarrörelsen avvaktande i förhållande till Syrien trots att kampen inte bara inräknar ”Syriens Fria Armé” utan också arbetarstrejker och studentprotester.

Detta visar två saker:

(1) Det är när NATO och västbaserade imperialiststater väljer ”intervention”, som också arbetarrörelsen och ”vänstern” sluter upp. I avsaknad av en självständig internationell politik springer man imperialistmakternas ärenden.
(2) Det är när stormakter pressar dessa regimer och/eller anfaller dem, som den stora våldsutgjutelsen sätter igång. Trots det groteska våldet från såväl Assad som Khadaffi och Saddam Hussein mot befolkningarna, så måste man påminna sig om hur våldet eskalerade efter stormaktsintervention och -ockupation. I fallet Syrien är det dessutom så att en NATO-intervention, eventuellt via ombud från Arabförbundet eller Gulfstaterna, riskerar att dra in såväl Ryssland som Iran som krigförande parter och ett storkrig alternativt ett socialt inbördeskrig kan bli ett faktum i hela regionen.

En upporganiserad, självständig och internationell arbetarrörelse med en egen internationell politik för solidaritet skulle ha kunnat göra verklig skillnad för de kämpande i Syrien, liksom i Libyen. Det samma gäller Egypten. En internationell handlingslinje för att tillföra arbetare och studenter livsmedel och vapen, hade möjliggjort att de kunnat staka ut en mer långsiktig befrielsestrategi: oberoende av stormakter i mönstringsfasen och även efter en eventuell makterövring.

Men tyvärr: det fanns inget och det finns fortfarande inget aktivt och riktat solidaritetsarbete från de befintliga arbetarpartierna och fackföreningarna. Det finns inte ens en ansats. Därför ställs den syriska oppositionen idag naken och beroende av framtida segrare i striden, Assad eller Arabförbundet/EU/USA/Israel. Svensk arbetarrörelse tiger, i väntan på klarsignaler från EU-NATO….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s