Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

(s) genomgår en politisk konkurs som går mycket djupare än tidigare kriser som partiet gått igenom. Orsaken till detta är varken Juholts snedsteg eller den hysteriska mediekampanjen mot honom, utan den här krisen är så förödande för att partiet förlorat sin förmåga att återbildas och orientera sig med hjälp av sin förankring i människors vardagsmiljöer.

Högervridningen av (s) de senaste 25 åren har varit en självförstärkande process. I takt med att arvoderade politiker och statstjänstemän fått större inflytande har den högervridning som dessa stått för vidgat klyftan mellan pamparna som styr partiet respektive facken och de andra intresseföreningarna. När Persson, Sahlin och Juholt har valts till partiledare så har det varit pamparna som nominerat och valt dem.

(s) är idag ingen kraftfull opposition eftersom statsmannasossarna använt sin tid vid makten för att svansa efter den borgerliga politiken och underordnat sig EU (vilket bundit (s) till samma politiska svar som högerregeringen). Det politiska kapitalet är på upphällningen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur (s) besvarar den ekonomiska krisen genom att ansluta sig till EUs krishantering som bara innebär större och större räntesubventioner och räddningsfonder för företag som fortsätter berika sig på värdesopor (derivat och andra destruktiva former av värdeansamling som inte leder till några produktiva investeringar). Detta istället för att resa ett eget alternativ för att lösa krisen genom investeringar som vänder tillbaka värdeflödena i en produktiv riktning, som storskaliga satsningar på infrastruktur, omställning av energiförsörjningen, bostadsbyggande osv.

Därför räcker det inte med några ledarbyten eller reklamkampanjer, oavsett om de riktar sig till vanligt folk. En omställning som ska kunna rädda (s) måste vända sig till vardagsmiljöerna, återanknyta banden till rörelsens bas och tillsammans med dem utarbeta en ny väg framåt som bryter med EU och slutar att underordna sig den borgerliga politiken.

Det första (s) skulle behöva göra är att påbörja en årslång process av att inventera läget, behoven och viljan hos basmedlemmarna i arbetarrörelsen för att därifrån kunna gå vidare med att staka ut en ny väg framåt. Men för att ens kunna påbörja en sådan återupprättelse av socialdemokratin skulle man först behöva slå fast några grundläggande nödåtgärder:

  1. Införandet av en statlig och starkt progressiv inkomstskatt som frigör rejält med resurser för en social upprustning av kommun- och landstingssektorn (vård, skola, omsorg, bostäder etc.).
  2. Ett omedelbart stopp för kapitaliseringen av statsorganisationen, bankrutta bolag och banker ska gå i konkurs och inte ges konstgjord andning genom räntesubventioner. Överslussning av stödmiljarderna till en investeringsfond som är öronmärkt för satsningar på omställning av transportinfrastrukturen, avveckling av oljeberoendet och bostadsbyggande i förorts- och andra eftersatta miljöer.
  3. Införandet av rörlig arbetstid, som med bibehållen 8-timmarslön, på arbetsgivarnas bekostnad, fördelar arbetstiden mellan alla tillgängliga arbetare på ett sätt som administreras av fackföreningarna.

Det skulle sätta igång en verklig förändring, även om det inte skulle innebära några slutgiltiga lösningar.

Efter Juholts avgång har Karin Jämtin blivit ”konkursförvaltare”. Möjligen kan (s)-ledningen förlänga lidandet, på samma sätt som Muller kunde förlänga konkursprocessen för SAAB, men i slutändan kommer resultatet vara detsamma om inte en ny väg tas fram. Men som det ser ut idag skulle det krävas en veritabel partirevolution för att något sådant skulle kunna hända.

Kaoset och ledarskapstomrummet inom (s) skapar utrymme för Moderater och Sverigedemokrater att rycka fram under täckmantlar som ”Nya arbetarpartiet” och ”Socialkonservativa”. Utan egna svar på krisen så kommer (s) inte att lyckas slå tillbaka mot dessa krafter, som för tillfället har helt fritt spelrum.

Därför har arbetarrörelsen inte råd att vänta på någon partirevolution inifrån (s)-leden eller att fästa sitt hopp till nya ”konkursförvaltare”. Det som måste göras nu är att samla landets arbetare till knegarkampanjer, både inom och utanför (s), på alla arbetsplatser och i alla kommuner för att komma samman, göra motstånd och så småningom enas om ett program för ett arbetarstyrt samhälle.

Tillägg: Vi vill förtydliga frågan om skatten i punkt 1. Med statlig skatt menar vi att det bara ska finnas en skattesats för hela landet, det vi syftar är alltså inte bara den del av inkomsten som överskrider brytpunkten för statlig skatt som den ser ut idag. Det vi syftar på är istället att en progressiv skatt som är lika för hela landet ska ersätta både kommunalskatten och den nuvarande statliga skatten.

3 thoughts on “Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

  1. Någonting som jag upplevt sen Juholts avgång är en slags ”lättnad”, dels från medierna men också från väljarna, man pustar äntligen ut efter månader av mediedrev som till slut tvingade fram Juholts fall. Som jag ser det finns det två alternativ, antingen så splittras SAP till ett större antal mindre lokala partier då man måste komma ihåg att SAP fortfarande är väldigt starka lokalt i kommun och landsting det är just Rikspolitiken som har gått åt pipan, antingen detta eller så lär SAP bli ett mer eller mindre högervridet parti som anmanar den borgerliga retoriken full ut, man kan titta på exempelvis Mikael Damberg som i princip skulle kunna vara med i Moderaternas mest liberala flygel.

  2. I ett av sina många svar, på journalisters frågor, sa partisekreterare Jämtin att ”VU och partistyrelsen” nu måste ta över huvudansvaret för att hitta lösningar. Varför en så liten samling och så högt i hierarkin? Är det inte just dessa organ som ingalunda klarat av att lösa den enklaste frågan, från Person över Sahlin till Juholt: vem ska vara ordförande och statsminister kandidat? – En mycket lättare uppgift än att ta fram ett program i kontrast och oförenlighet med Reinfeldts ”nya arbetarparti!?

    Nej, Juholtkrisen är toppen på isberget: hela arbetarrörelsens är krisfylld. Varför inte bjuda in till riksmöte, dit alla sorters arbetarorganisationer kan skicka direktvalda delegater? Varför inte ventilera och dela erfarenheter, för att sedan välja en utredningsgrupp, med ett enda uppdrag: 2012 ska det verkliga läget på arbetsplatser, inom bostadsområden och i stadsfysikens träffpunkter på bordet! Om det skulle innebära en parti- och verksamhetsrevolution i hela arbetarrörelsen, kan inte avgöras på förhand. Däremot skulle en information samlas ihop underifrån och en vetskap spridas på bredden och i organiserade former: så här är det verkliga läget i landet och lösningen av ordförandeuppdraget är det allra lättaste.

    Det behövs extra-ordinära åtgärder. VU tillgrep metoden för ett ”maratonmöte” i den lättaste frågan. Arbetarrörelsen behöver en maratonrörelse i de avsevärt svårare frågorna. Låt inte partitoppen att ännu en gång maktfullkomligt utse en styvfarsa eller styvmorsa, som får Reinfeldt att framstå som landsfader. Nu måste arbetarrörelsens basaktiva ta över huvudansvaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s