Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

(s) genomgår en politisk konkurs som går mycket djupare än tidigare kriser som partiet gått igenom. Orsaken till detta är varken Juholts snedsteg eller den hysteriska mediekampanjen mot honom, utan den här krisen är så förödande för att partiet förlorat sin förmåga att återbildas och orientera sig med hjälp av sin förankring i människors vardagsmiljöer.

Högervridningen av (s) de senaste 25 åren har varit en självförstärkande process. I takt med att arvoderade politiker och statstjänstemän fått större inflytande har den högervridning som dessa stått för vidgat klyftan mellan pamparna som styr partiet respektive facken och de andra intresseföreningarna. När Persson, Sahlin och Juholt har valts till partiledare så har det varit pamparna som nominerat och valt dem.

(s) är idag ingen kraftfull opposition eftersom statsmannasossarna använt sin tid vid makten för att svansa efter den borgerliga politiken och underordnat sig EU (vilket bundit (s) till samma politiska svar som högerregeringen). Det politiska kapitalet är på upphällningen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur (s) besvarar den ekonomiska krisen genom att ansluta sig till EUs krishantering som bara innebär större och större räntesubventioner och räddningsfonder för företag som fortsätter berika sig på värdesopor (derivat och andra destruktiva former av värdeansamling som inte leder till några produktiva investeringar). Detta istället för att resa ett eget alternativ för att lösa krisen genom investeringar som vänder tillbaka värdeflödena i en produktiv riktning, som storskaliga satsningar på infrastruktur, omställning av energiförsörjningen, bostadsbyggande osv.

Därför räcker det inte med några ledarbyten eller reklamkampanjer, oavsett om de riktar sig till vanligt folk. En omställning som ska kunna rädda (s) måste vända sig till vardagsmiljöerna, återanknyta banden till rörelsens bas och tillsammans med dem utarbeta en ny väg framåt som bryter med EU och slutar att underordna sig den borgerliga politiken.

Det första (s) skulle behöva göra är att påbörja en årslång process av att inventera läget, behoven och viljan hos basmedlemmarna i arbetarrörelsen för att därifrån kunna gå vidare med att staka ut en ny väg framåt. Men för att ens kunna påbörja en sådan återupprättelse av socialdemokratin skulle man först behöva slå fast några grundläggande nödåtgärder:

  1. Införandet av en statlig och starkt progressiv inkomstskatt som frigör rejält med resurser för en social upprustning av kommun- och landstingssektorn (vård, skola, omsorg, bostäder etc.).
  2. Ett omedelbart stopp för kapitaliseringen av statsorganisationen, bankrutta bolag och banker ska gå i konkurs och inte ges konstgjord andning genom räntesubventioner. Överslussning av stödmiljarderna till en investeringsfond som är öronmärkt för satsningar på omställning av transportinfrastrukturen, avveckling av oljeberoendet och bostadsbyggande i förorts- och andra eftersatta miljöer.
  3. Införandet av rörlig arbetstid, som med bibehållen 8-timmarslön, på arbetsgivarnas bekostnad, fördelar arbetstiden mellan alla tillgängliga arbetare på ett sätt som administreras av fackföreningarna.

Det skulle sätta igång en verklig förändring, även om det inte skulle innebära några slutgiltiga lösningar.

Efter Juholts avgång har Karin Jämtin blivit ”konkursförvaltare”. Möjligen kan (s)-ledningen förlänga lidandet, på samma sätt som Muller kunde förlänga konkursprocessen för SAAB, men i slutändan kommer resultatet vara detsamma om inte en ny väg tas fram. Men som det ser ut idag skulle det krävas en veritabel partirevolution för att något sådant skulle kunna hända.

Kaoset och ledarskapstomrummet inom (s) skapar utrymme för Moderater och Sverigedemokrater att rycka fram under täckmantlar som ”Nya arbetarpartiet” och ”Socialkonservativa”. Utan egna svar på krisen så kommer (s) inte att lyckas slå tillbaka mot dessa krafter, som för tillfället har helt fritt spelrum.

Därför har arbetarrörelsen inte råd att vänta på någon partirevolution inifrån (s)-leden eller att fästa sitt hopp till nya ”konkursförvaltare”. Det som måste göras nu är att samla landets arbetare till knegarkampanjer, både inom och utanför (s), på alla arbetsplatser och i alla kommuner för att komma samman, göra motstånd och så småningom enas om ett program för ett arbetarstyrt samhälle.

Tillägg: Vi vill förtydliga frågan om skatten i punkt 1. Med statlig skatt menar vi att det bara ska finnas en skattesats för hela landet, det vi syftar är alltså inte bara den del av inkomsten som överskrider brytpunkten för statlig skatt som den ser ut idag. Det vi syftar på är istället att en progressiv skatt som är lika för hela landet ska ersätta både kommunalskatten och den nuvarande statliga skatten.

Sanningen om stadsflytten – en social bomb väntar!

De flesta i Kiruna har nog någon gång sett kartorna över hur sprickbildningen kommer att utveckla sig. Men hur många kommer ihåg vilka datum som faktiskt stod vid gränslinjerna på kartan? De flesta minns dem nog som långt framåt i tiden, tiotals år bort.

Men ljuset har bränts i båda ändar. Tiden går och datumen närmar sig, men dessutom flyttar sig de där linjerna på kartan allt längre fram för varje prognos. Datumen är desamma, men där linjen för 2032 tidigare gick nedanför kyrkan, går den rakt genom sporthallen i de senaste prognoserna.

Det kan vara svårt att se framför sig, att ett helt samhälle ska rivas på 20 år. Men ännu svårare är att se hur detta samhälle ska kunna återuppbyggas på samma tid.

Järnvägsstation stängs redan i år

Kommunalrådet Zakrisson gick ut i media innan jul och påstod att ”nu börjar det!” och företagarna som annonserade inför sin festival nu i januari ansåg sig veta att det nu ska byggas ”tusentals bostäder”. Sanningen är en helt annan.

Järnvägsstationen kommer att stängas under 2012 och en provisorisk järnvägshållplats kommer att användas tills en ny järnvägsstation har kunnat byggas. Preliminärt verkar det som att den provisoriska hållplatsen kommer att placeras bort mot LKABs lokstallar.

Hälften av alla lägenheter i Kiruna rivs

Prognos över markdeformationerna

Prognos över markdeformationerna med antal lägenheter som påverkas. Källa: http://www.kommun.kiruna.se/Stadsomvandlingen/ Markdeformationer/Byggnader-och-ytor-som-paverkas/ 2012-01-20


Enligt de senaste prognoserna kommer 2522 lägenheter samt ett stort antal villor att behöva rivas de närmaste 20 åren och redan 2023 ska 444 lägenheter vara borta. Innan huvudnivån på 1365 meter är slutbruten kommer uppskattningsvis ytterligare 530 lägenheter att behöva rivas. Sammanlagt är det alltså 3052 lägenheter som ska rivas.

För att kunna föreställa sig hur många lägenheter det innebär så måste man tänka på att det i Kiruna kommun finns 6353 lägenheter (källa:SCB Fastighetstaxeringsregistret 2010-01-01). Eftersom det även innefattar alla lägenheter i byarna kan man konstatera att mer än hälften av alla lägenheter i Kirunas tätort kommer rivas.

Dessutom kommer ca 200 000m2 offentliga och kommersiella byggnader som inte är bostadshus att behöva rivas de närmaste 20 åren, och ytterligare 19 000m2 innan huvudnivån på 1365 meter är slutbruten.

Gigantiskt byggprojekt

Att bygga upp infrastruktur, 220 000m2 offentliga och kommersiella byggnader, 3000 lägenheter samt ett stort antal villaområden kommer bli ett gigantiskt byggprojekt. I ungefär motsvarande skala håller man på att bygga den nya tätorten Järvastaden i Solna kommun i Stockholms Län Där beräknas tiden från fördjupad översiktsplan till färdigställande bli 14 år. (Källa: http://www.solna.se/stadsbyggnad-trafik/stadsplanering/utvecklingsomraden/jarvastaden/ 2012-01-20)


Om det ska finnas en chans att de som tvingas flytta på grund av sprickbildningen ska kunna flytta in i nybyggda lägenheter när deras gamla rivs så är det alltså mycket otroligt bråttom att börja bygga bostäder.

Den förväntade nyproduktionen, 25 lägenheter för 2012, täcker inte ens upp behovet hos de som idag är bostadslösa och kommer alltså inte på minsta vis att hjälpa till att överbrygga behovet.

Lagar och regler hindrar

Den svenska lagstiftningen är till för att skydda den privata egendomen och staten. De stora aktörerna i sammanhanget styrs var och en av lagar och regler som står i motsättning till en stadsflytt av den kaliber som vi behöver. Lagkraven på LKAB är att de genererar vinst till statskassan och håller sig framme i världskonkurrensen. Lagkraven på Kiruna Kommun är att man gör 0-resultat eller visar överskott. Lagkraven på fastighetssektorn, även de kommunala bolagen, är att man går med vinst. Lagar och regler innefattar inte några krav på ansvarstagande för samhället från företagens sida eller några rättigheter för de människor som drabbas men som inte äger någon fast egendom. Det gäller inte minst Expropierings- och Minerallagarna. Det finns alltså ingenting som tvingar fram en lösning på situationen i Kiruna, utan lagen garanterar bara en ekonomisk kompensation i efterhand till de som äger fastigheter.

Kiruna Kommun har inte den ekonomiska styrkan, och för närvarande inte heller något intresse av, att klara av sådana här storskaliga projekt.

Kommunledningen försvarar sig med långa handläggningstider hos staten för att köpa loss mark och liknande, och det finns förvisso en sanning i det. Men sanningen är att de själva inte har lyft ett finger för att föra upp frågan på dagordningen eller ställa några krav på regeringen. Deras passivitet stämmer väl överens med deras bristande intresse för människors boendesituation.

Det som kommer hända om kommunledningen och LKAB får fortsätta att driva stadsflytten på det sätt som de gör nu är dels att Kirunas befolkning kommer att minska kraftigt eftersom det inte kommer att finnas bostäder, och dels att det kommer byggas ett betydligt mindre antal lägenheter än de som rivs och dessa kommer att ha höga hyror och lösa bostadssituationen för den mest kapitalstarka delen av de som måste flytta. Det är här HSBs utlovade 800 lägenheter kommer in i bilden. Många, många andra hotas av bostadslöshet, trångboddhet och temporära lösningar i det oändliga som i sin tur undergräver all samhällsservice. Hotet är en väntande social misär.

Nu krävs ett ”stadsråd” för stadsflytten!

Eftersom varken kommunen eller LKAB har kraft eller intresse av att lösa bostadskrisen för vanliga människor i Kiruna, så måste befolkningen nu ta saken i egna händer. Kommunens översiktsplanegrupp och tjänstemannaorganisation måste få konkurrens utmanas av ett ”stadsråd” som utgörs av föreningslivet och som inte är rädd för att ställa krav som går utöver lagstiftningen och bolagens frivilliga åtaganden. Knegarkampanjen har föreslagit att kommunen skulle ta initiativ till detta i en motion som vi skrev, men som vanligt så är behandlingen av den motionen uppskjuten på obestämd framtid, samtidigt som tiden rinner iväg om det ska kunna bli en stadsomvandling som inte leder till en drastisk befolkningsminskning och social misär.

Nu måste det vara slut med kommunens förhalningstaktik; hela Malmfälten måste resa sig mot staten och kommunledningarna som håller på att förstöra levnadsvillkoren och framtidsutsikterna för oss som bor här.

Vi från Knegarkampanjen har genomgående krävt att kommunen ska ta initiativ till att involvera föreningslivet och de boende på de drabbade områdena, på samma sätt som man idag ser det som självklart att involvera LKAB. Men eftersom kommunledningen varit helt kallsinniga till detta så behöver vi nu ta saken i egna händer.

Kommunledningen ser befolkningsminskningen som naturlig och oundviklig. Men vi tycker att den är helt absurd i en region där industrin genomgår ett sådant otroligt uppsving, där det råder brist på arbetskraft och husvagnarna och barackerna blir allt fler. Vi tror att det är möjligt att öka befolkningen och med tanke på den utveckling som sker även i Svappavaara så borde målsättningen för kommunen som helhet vara att bli 30 000 innevånare år 2030 med god boendestandard och ett levande samhälle.

Förkorta arbetstiden utan statligt förmyndarskap

Något oväntat fick Vänsterpartiets kongress igång en bred debatt om arbetstidens förkortning. LO gick snabbt ut och förklarade att en sådan förkortning hotar välfärden och Svenskt Näringsliv fick frossa och motsatte sig med alla möjliga argument. Samtidigt vet alla att fackföreningsrörelsen i bred mening vill se kortare arbetsdagar och livsarbetstid.

Men debatten kan inte föras ideologiskt utan måste förankras i samhällsbehoven – och inte minst arbetarklassens behov på längre sikt.

På nivån för en enskilde, arbetande individen så har akademikernas debatt om arbetstiden bjudit på både humor och tragedi. Arbetare vill ha mer ledigt – så är det. Men inte för att de är lata (som högern påstår) eller för att arbetet är en enda lång själlös plåga (som vänstern påstår), utan för att odla intressen som inte ryms inom arbetsplatsens trånga väggar.

Framför allt måste arbetstiden kunna anpassas till de skiftande behov som en arbetare har i olika perioder i livet: som småbarnsförälder eller 50-plussare vill du jobba mindre, som ung och hungrig kanske du vill jobba mer. Därför är lagstiftning för att genomdriva en allmän sextimmarsdag – som Vänsterpartiet föreslår – inte den bästa lösningen.

Den bästa lösningen är att arbetarna själva bestämmer över arbetstidens förläggning och väger produktion, samhällsbehov och individuella behov mot varandra. I ett land som Sverige kan facket på arbetsplatserna ta detta ansvar ganska omgående. Med andra ord, inte lagstiftning och statliga order utan arbetarstyre på jobbet.

En radikal sänkning av arbetstiden är absolut nödvändig och står inte på något sätt i motsättning till att göra arbetet bättre betalt eller säkrare och mer trivsamt. En sänkning av arbetstiden med bibehållen lön är förstås en lönehöjning även om arbetstakten (effektiviteten) skulle öka något.

Det viktigaste långsiktiga argumentet för en arbetstidsförkortning är dock inte att dela på jobben och få ner arbetslösheten, som Vänsterpartiet menar. Säger vi att den kapitalistiska arbetslösheten ska lösas genom att jobben delas upp så har vi också accepterat en i grunden orättvis samhällsordning. Om arbetarna istället själva kontrollerar investeringarna av överskottet som arbetet skapar, kan också nödvändiga satsningar göras på till exempel energiförsörjning och transporter, och därigenom skapa nya arbetstillfällen.

Det saknas inte områden där fler arbetstimmar skulle behöva läggas ner för att tillfredsställa samhällsbehoven. Problemet är att de som idag kontrollerar investeringsmedlen kräver kortsiktiga vinster på allt. Bara arbetarklassen kan ta ett långsiktigt ansvar för hushållningen med samhällets resurser. I denna hushållning ingår förstås arbetstiden.

Vi förespråkar en radikal arbetstidsförkortning. Men den måste genomföras i den takt som ett effektivt nyttjande av naturkrafterna och teknikens och arbetsmetodernas vidareutveckling tillåter – och den kräver ett lika radikalt maktskifte på arbetsplatserna.

En aktiv, medveten och samhällsengagerad arbetarklass kräver frilagd arbetstid. Men vi behöver inte vänta på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt bildar regering. I själva verket har de flesta, om inte alla, svenska fackförbund redan förkortat arbetstiden genom kollektivavtal. Vägen till kortare arbetsdagar och tidigare pensioner går genom att kollektiven skjuter fram sina positioner mot arbetsgivarna, inte genom vänsterns statliga förmyndarskap.