Libyen – en ny lydstat?

Händelseutvecklingen i Libyen är en del av den all-arabiska upprorsaktivitet som pågått under hela 2011. Revolter och resningar mot självhärskardömen har skakat staterna som rymmer mer än 300 miljoner invånare. Gamla styrkebalanser och system är i gungning. I detta makttomrum kan befrielsekampen organiseras, för en anti-imperialistisk enhet och ett effektivt förtroendemannastyre.

Men varaktiga lösningar på samhälleligt sönderfall mot ökade klyftor, begär ett arbetarkollektivistiskt samvälde i all-arabisk skala och i en statsform som motsvarar en federation av republiker. De förtryckta befolkningslagren närmar sig tröskeln för ett genombrott åt det hållet. Men motrevolutionär aktivitet trycker tillbaka, avleder och söndrar. Under striderna mot Khadaffis regim har detta blivit särskilt tydligt: rebellrörelsen under ledning av det så kallade Övergångsrådet, har vunnit sympatier från betydande delar av befolkningsbasen för varje batalj som brutit upp Khadaffis regim. Samtidigt har löften om frihet och jämlikhet spridits. Men i praktiken slog Övergångsrådet redan i mars månad in på en kurs av organiserat samarbete med EU och USA.

Khadaffis regim besegrades av denna pakt, militärt och ekonomiskt. I likhet med Egypten och Tunisien har detta medfört ett makttomrum och öppningar för en självorganiserad befolkningsaktivitet. Men till skillnad från båda dessa länder har ett avgörande nåtts i Libyen, med EU/USA och en borgerligt inriktad elit som segrare. Det pekar vidare mot Libyen som en lydstat, likartat Irak. Det hotar att stänga igen den all-arabiska revolutionen, allra närmast genom att en likartad pakt tar befäl över förkämparna mot Syriens envälde.

För Knegarkampanjen leder det till följande ställningstagande:

• Den utländska, NATO-ledda, militära inblandningen måste fördömas.

• Det libyska Övergångsrådet ska inte stödjas; det ska avslöjas och snarast möjligt fråntas den politiska makten.

• Arbetarrörelsen i EU och där den hunnit formera sig i arabvärlden står inför den brådskande uppgiften att med riktad solidaritet främja framväxten av en libysk arbetarledd motmakt mot den härskande pakten.

2 thoughts on “Libyen – en ny lydstat?

  1. I praktiken betydder det att Libyens oljetillgångar istället för att gå tíll en diktator nu går till en annan…Vilket är bäst?

    Om jag inte helt missminner mig så var ni på rebellernas sida i början av kriget.

    • Hej!

      Jag sympatiserar med Knegarkampanjens inriktning. Jag tog till orda under upptakten av stridigheterna i Libyen. Som jag såg det, och det efter Övergångsrådets programdeklaration offentliggjorts i London (mars), skulle genuina frihetskämpar mot Khadaffi akta sig för att driva befrielsekampen under rådets militära disciplin, därför att detta råd ingått en pakt med EUSA-ländernas NATO och deras uppdrag för att säkra ett militär-politiskt brohuvud i Nordafrika och lägga beslag på oljan, dvs inte bara köpa den (vilket Khaddafi redan ordnat) utan själva utvinna den. I linje med hur inbördesstrider drivits på andra håll under sen 1900-talshistoria (Angola, Afghanistan, Nicaragua, Colombia t ex), förespråkade jag att frihetskämpar i Libyen som stred utanför Övergångsrådets befäl, ändå skulle skjuta åt samma håll som dem: mot Khadaffiregimen. Detta utgångsvillkor ändrades från grunden när NATO-kommandot övertog ledningen och körde in de mest slagkraftiga stridsmedlen i framfronten, särskilt de mer än 50 000 bomber som fälldes INNAN striderna om Tripoli. Fanns det självständiga frihetskämpar i Libyen när krigsscenen ställdes om så radikalt, och det utrymmet var nog minimalt (med tanke på andra fronten från öster), upplöstes nog alla förutsättningar för en oberoende stridsfront. Återstående frihetskämpar, som ville fullfölja striden ända fram till segern (oavsett de nya villkoren och fjärrstyrda disciplinen), påfördes en ny befälsordning och shanghajades. Kort sagt: ställningstagandet som bl a förespråkades av mig, hade ingen motsvarighet i en verklig rörelse bland befolkningsmassorna. Men p g a vadå? Jag kan inte se annat, än att pakten NATO-Övergångsrådet omintetgjorde minsta lilla kraftyttring åt det hållet. De som sedan mars månad gjort sig märkvärdiga över sina egna applåder åt denna ”irakisering” av Libyen, har i den allmänna propaganda- och mediahysterin farit fram en utstrålning som liknar pissar i mississippi.
      Det fanns en gång en svensk Folkpartiledare, Per Ahlmark, som också skrev en bok: ”Vänstern och Tyranniet”. Det visade sig, vid närmare granskning, att det inte fanns ETT ENDA argument eller bevekelsegrund i hans framställning som inte var rena avskrifter från alster utarbetade på DoD (amerikanska utrikesdepartementet). Röster från vänster, som tagit ensidigt parti för NATO-Övergångspakten, har på motsvarande sätt lånat alla sina argument och fakta från versionerna, som plöjts fram av arabvärldens mest högborgerliga organ, Al Jazeera, och därtill de militära kommunikéer som bl a svenska krigsmakten matat opinionsbildningen med. Så, svaret på din fråga är enligt min uppfattning: det vart omöjligt att stödja rebeller som själva förvandlats till kontingenter för en imperialistisk intervention/boa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s