Vårdpolitiken gör patienterna till råvaror

Den häftigaste striden, på mycket länge, för att stoppa nedskärningar inom vården har pågått under hela våren i Kiruna. Det är många som frågar sig varför landstingspolitikerna inte TOG sitt förnuft till fånga och viker sig för protesterna.

Sanningen är den att nedläggningen i Kiruna är del av en överordnad politik som istället för säkra att vårdbehoven kan mötas, undergräver detta. Vi ser det överallt. Media-rapporterna kommer varje dag om överbeläggningar och brist på vårdplatser på sjukhusen, om nekade ambulanser vid hjärtinfarkt, andningssvårigheter och olycksfall, om en växande läkar- och sjuksköterskebrist, om att plånboken styr vilken vård man får och hur de svårast sjuka bortprioriteras. Ansvariga läkare tar ordet lagbrott i sin mun och klinikchefer börja lämna jobbet i protest.

För att förstå vad det är som har hänt med den svenska sjukvården, en gång klassad som världens absolut bästa och till för alla, måste man ta sig an de regler som styr landstingens verksamhet och som är beslutade av riksdagen, och syna maktförhållandena bakom.

Regelverket

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) säger att ”Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.” Lagen säger också att ” Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget”.

Detta betyder att det är vårdbehov och medicinsk säkerhet som ska gå först och att det är landstingens skyldighet att se till detta. Men är det så? Och har landstingen förutsättningarna för att göra detta?

Landstingen är ansvariga för sjukvård och regional kollektivtrafik i länen. De finansieras till 70% av landstingsskatt, 20% av statsbidrag och 10% av avgifter. De styrs av landstingsfullmäktige som väljs vart fjärde år i allmänna val och måste följa regelverk och lagstiftning. Skatteintäkerna till landstingen har minskat under den borgerliga regeringen men samtidigt har landstingens skatteutgifter också minskat i och med att de betalar lägre arbetsgivaravgift till staten. Skattesänkarpolitiken har helt enkelt krympt landstingens omsättning.

De regler som har instiftats av socialdemokratiskt dominerade riksdagar sedan Sveriges EU-inträde och för att genomföra krav från EU är dels budgetbalanskravet i Kommunallagen och dels reglerna för upphandling av privata aktörer.

Budgetbalanskravet innebär att ett landsting inte får gå med underskott och om det gör det och lånar upp pengar till driften så måste man reglera detta inom tre år och få en ”budget i balans”. Underskotten orsakas i regel av att man får in för lite skattekronor tex vid lågkonjunktur och ekonomisk kris och då måste man låna pengar för att gå runt. Vårdbehoven minskar ju inte bara för att arbetslösheten ökar.

I tex Norrbottens Läns Landsting leder budgetbalanskravet till att man räknar med att behöva gå med överskott varje år för att klara kommande underskott. Så fast landstinget gick med överskott 2010, har ett eget kapital på 2 mdr och finansiella intäkter på 34 milj kr, kr så krävs verksamheterna på nedskärningar på 75 miljoner kr för 2011 och lika mycket nästa år för att klara målet på 130 miljoner i överskott årligen. Dessa överskott placeras i värdepapper och på bankkonton och berikar kapitalägare och ökar landstingets finansiella soliditet.

Nedskärningar och omstruktureringar drivs fram och presenteras som ”ökad effektivisering” men handlar inte ett enda dugg om vårdbehov och medicinsk säkerhet utan bara om budgetbalans, kassaflöden och soliditet.

Reglerna för upphandlingar och utförsäljningar finns i Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och säger att den dagen en skattefinansierad verksamhet ska läggas ut på entreprenad så måste det ske ”konkurrensneutralt” och ”kostnadseffektivt”. Det betyder i realiteten att lägst anbud vinner och att stora vårdkoncerner gynnas. Dessutom är det olagligt att tex kräva att en firma har kollektivavtal för personalen, det strider mot EU:reglerna.

Båda dessa lagar har fått till effekt att landstingens verksamhet alltmer kommit att handla om att jaga kostnader och ställa verksamheter mot varandra istället för att koncentrera sig på befolkningens vårdbehov och personalens kompetens och arbetsmiljö.

”Reformer”

Som om det inte vore nog så har den borgerliga regeringen och riksdagen vridit åt tumskruvarna ytterligare med flera så kallade ”valfrihets- och tillgänglighetsreformer”.

Dels handlar det om rena utförsäljningar. De senaste 10 åren har privatiseringspolitiken öppnat för skapandet av stora vårdkoncerner som agerar på hela den europeiska kontinenten, ofta med riskkapitalister i spetsen. Dessa köper sjukhus, öppnar vårdcentraler och privatkliniker som sätter ytterligare press på den offentliga sjukvården att stå sig på den nya vårdmarknaden i den händelse men skulle bli konkurrensutsatt eller utsatt till försäljning. I media kan man nu läsa om hur vårdkoncerner som Capio och Attendo gjort skatteflykt till en av sina bärande affärsidéer, allt för att berika ägarna.

Dels så handlar det om ”valfriheten” att välja vårdcentral och sjukhus. Lagen om Vårdval (LOV) tvingar landstingen att betala ersättningar till vilken privat aktör som helst (som inte är känd eko-brottsling) som driver tex vårdcentraler. Om Capio eller ett försäkringsbolag öppnar en vårdcentral i en stadsdel så får de automatisk rätt till ersättning från landstingen för varje patient som de tar emot.

På samma vis används ”vårdgarantin” som ger rätt till vård inom tre månader. Patienten kan välja själv var man vill ha sin vård och landstinget måste betala ut ersättning dit. Prioriteringen av ”tillgänglighet” faller inom samma mönster. Sjukhus som betar av köer får extra pengar av staten och därför prioriteras patienter som hamnat i en kö och inte de svårast sjuka.

Effekten

Patienterna omvandlas i detta system från människor med vårdbehov, utrustade med rättigheter, till råvaror som körs runt i systemet för att generera ersättningar.

Personalen omvandlas från hjälpare och läkande till utgiftsposter och nästintill slavar som ska följa direktiv, hålla käft och springa fort.

Landstingen omvandlas från organisatörer av hälso- och sjukvård till behövande, till storkoncerner på en vårdmarknad där vårdbehov och medicinsk säkerhet blivit en bisyssla för den utmattade personal. Makten har hamnat hos landstingens finansavdelningar och politikerna som springer de privata vårdkoncernernas ärenden.

Knegarpolitik ett måste

Denna genomgång visar att det är en politisk omvandling som krävs för att vårdkrisen ska kunna vändas till att en situation där sjukvård vid behov garanteras alla samhällsinnevånare. Finansjepparna, EU-direktiven och vårdbolagen måste köras ut och arbetslag och brukare måste få makten över regerings- och landstingspolitiken. Hur når vi dit?

Det som fattas i kampen om sjukvården är politiska visioner och program för en sjukvård för alla. En sådan vision skulle kunna vara landstingens övertagande genom sam-organiserade brukar- och vårdproducentföreningar vars första uppgift blir att lösa upp elitväldet, lägga beslag på kassaflöden och skriva om avtalen med staten och olika utövare samtidigt som man kartlägger folkhälsan och vårdbehoven. För att nå dit krävs att en knegarnas motmakt till den borgerliga allianspolitiken etableras och att regeringen Reinfeldt får gå.

Annika Blomberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s