Kommer vi närmre en knegarregering med Juholt som (s)-partiledare?

25-26 mars håller socialdemokraterna extrakongress och väljer Håkan Juholt som partiledare. Vad betyder partiledarskiftet för oss knegare?

Först och främst måste man konstatera att kampanjen som förts från högerfalangen för att extrakongressen skulle klippa banden till arbetarklassen och till LO-kollektiven misslyckades. De öppna attackerna på A-kassan, anslutningen till Reinfeld-regeringens skattepolitik och privatiseringar mm, åkte på stryk bland de socialdemokratiska partidistrikten.

Sosse-elefanterna vann

Istället är det den socialdemokratiska elefantflocken inom landstings-, kommun- och fackföreningsbyråkratin som, av allt att döma, gått segrande ur striden om partiledarposten. Håkan Juholt har stöttats av ett nätverk av fackligt aktiva socialdemokrater, han talar sig varm för ”solidariteten” och han har höjt rösten mot högersossarna. Men man måste se sosse-elefanterna för vad de är. De talar ofta och mycket om solidaritet och jämlikhet men har aldrig på allvar utmanat en enda arbetsgivare eller kapitalägare. De låter all ekonomisk politik reduceras till en fråga om skatter och negligerar totalt sitt politiska ansvar för produktiva nyinvesteringar inom industrin och för social upprustning. De talar sig varma om ”facklig-politisk samverkan” men hatar när arbetslagen tar strid för sina rättigheter och använder hela sin apparat för att blockera arbetarstrider. De har inte heller leverat några svar på problemen med företagsutförsäljningar, med utförsäkringshelvetet, med bemanningsföretagens makt, med maktlösheten i förorterna, med utarmningen av vård, skola, omsorg. Inga stridsinitiativ har tagits, inga motkrafter har mobiliserats. Detta är fakta.

Ett borgerligt arbetarparti på dekis

Genom att mata fram en partiledare som kan hålla ihop (s)- och LO-byråkratierna bevarar man partiets grundläggande karaktär som ett arbetarparti, men ett borgerligt sådant. (s) kommer även efter extrakongressen att vara det parti som finns på plats och som utövar den politiska makten i fackföreningarna och på arbetsplatserna, ett arbetarparti, men med en politik för att hålla igång den internationella kapitalackumulationen, alltså en borgerlig politik. Socialdemokratin kommer att fortsätta ha dessa två ansikten ett tag till. Men inte för evigt.

Dödskampen fortsätter

Det slutliga avgörandet för socialdemokratin, som de arbetandes parti, kommer att fällas av dess förmåga att knyta an till knegarnas dagliga och påträngande behov och ta strid med EU-politiken för att lägga fram politiskt framåtsyftande lösningar. Inget talar för att detta kommer att ske.

För det första, basorganiseringen i arbets- och vardagsliv har monterats ned. Antalet arbetsplatsföreningar inom (s) har fallit drastiskt på senare år och den enda uppgift som de socialdemokratiska basföreningarna ägnar sig åt är att nominera varandra till arvoderade poster i den politiska apparaten. För det andra, man har organisatoriskt och programmatiskt bundit upp sig till totalanpassningen till EU och alla andra överstatliga institutioner som den kraschande kapitalismen stödjer sig på.

Allt talar för att socialdemokratins dödskamp i och med Juholt går in i en ny fas där det blir motsättningarna inom byråkratin om den minskande kakan och pressen från EU-juntan som till slut sliter sönder partiet, om inte knegarna gör upp räkningen med det innan dess.

Behovet av en krispolitik

Knegarna har alltså att förhålla sig till att sosse-elefanterna är kvar på banan i kraft av ärvda positioner men utan en framkomlig politik . Vi kommer inte undan striden med dem på vägen till en knegarregering i det här landet och det är de faktiska behoven som kommer att driva fram striden med sosse-elefanterna i facket, i kommunerna och landstingen. Kriserna staplar upp sig framför oss. Euron är på fallrepet och finanskrasch II kan vara under uppsegling i spåren på höjda oljepriser, energikrisen blir alltmer akut, massarbetslösheten är ett faktum, i FAS 3 flockas den nya tidens slavar utan några som helst rättigheter, läget i industrin är, trots alla lovord från OECD och sifferexercisen från Anders Borg, mycket bräckligt pga beroendet av riskkapitalister, statsskulden är lika stor som statsbudgeten och ”förvaltningen” av denna sker via en mängd obegripliga finansoperationer som undergräver statsfinanserna även i Sverige, förorts”satsningarna” är inget annat än luftslott och många arga ungdomar ser faktiskt ingen framtid, rasistisk och islamofobisk propaganda biter sig fast genom SD:s fästen i kommuner, riksdag och massmedia varifrån de sprider misstänksamhet och splittring låginkomsttagare emellan.

Det är mötet med denna verklighet som till slut kommer att göra slut på den socialdemokratiska byråkratins makt över arbetarrörelsen men den kommer inte att släppa taget med mindre än att en samlad knegarrörelse eller EU-juntan knäcker dess rygg. Så nu är det upp till oss att samla oss kring en politik som utmanar och överflyglar elefantflocken i facken och i kommuner och landsting, för en knegarregering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s