Enda vägen framåt är de libyska rebellernas självorganisering

Den all-arabiska revolutionsvågen krisar i Libyen efter att Khadaffi öppnat krig mot revoltörerna och efter att FN/NATO inlett en bombningskampanj som riskerar att knyta upp rebellrörelsen till befintliga makthavare i väst och i arabvärlden. Från att ”bara” ha haft nationella diktatorer emot sig har de arabiska revolutionärerna
nu fått in den imperialistiska världens beväpnade trupper och befälhavare som ”part” på egen mark. Världens knegare har nu att förhålla oss till en situation där revolutionär utveckling ställs i direkt motsättning till de överstatliga organisationernas militära trupper.

Frågan man då måste ställa sig är vad som kan driva på den revolutionära utvecklingen, som ligger i allas vårt intresse, och vad som kan få stopp på dess fiender.

För oss står det helt klart att FN/NATO inte månar om revolutionsrörelsen utan tvärtom gör allt för att frysa ned den och bevara den rådande världsordningen där massorna förtrycks i de oljexeporterande länderna. Knegare har inget gott att vänta från det hållet utan måste ställa sitt hopp till dem som strider på marken för att få bort Khadaffi och alla andra despoter i arabvärlden. Därför behövs det nu en knegarnas internationella anti-krigsrörelse för att få bort FN:s/NATO:s trupper och som driver på för ett stöd till rebellerna. Det räcker inte med att kräva att den pågående militärinsatsen underställs övergångsregeringen i östra Libyen eftersom detta skulle underminera uppbygget av den revolutionära rörelsen i landet. Istället måste de avtvingas eld upphör och köras ut.

Då kommer man till frågan om rebellrörelsens beväpning. USA och Frankrike ställer sig nu positiva till detta men då ska man ha klart för sig att det inte sker utan politiska villkor utan skulle göra rörelsen direkt beroende av just dessa vapenhandlare och deras politiska mål. Istället måste vi kräva att FN:s vapenembargo rivs upp och stödja rebellrörelsens rätt att bygga upp en revolutionsarmé genom vapeninköp varhelst de önskar. Alla avtal med EU och IMF som sätter ekonomisk tvångströja på revolutionärerna genom budget- och lånetak måste sägas upp så att de kan göra allt för att ta över landet och påbörja återuppbyggnaden.

Jamen, rebellerna, vet vi vilka de är?, säger många. Och det är sant att det florerar illavarslande uppgifter om att rebellarmén vid sidan av vanliga ungdomar och arbetare, samlar såväl klanhövdingar, jihadister och fd Khadaffitrogna. Övergångsregeringen består av förtroendeingivande figurer ut det civila samhället och tidigare oppositionella som återvänt från exil, men även fd Khadaffi-ministrar. Men så är det när revolutioner och krig drar igång. Man kan inte vänta sig något annat. Det är de krafter som redan finns på marken som bär dem på sina axlar. Revolutioner är i den bemärkelsen ingen importvara. I den situation som nu uppstått så är det just dessa libyska rebeller som bär hela den all-arabiska revolutionsrörelsen på sina axlar.

Om FN/NATO körs ut ur Libyen och rebellrörelsen beväpnas, så tvingas de själva att ta itu med sina motsättningar istället för att omvärlden leker med dem som marionetter. Det är libyerna själva som måste vaska fram sina ledare och organisera upp sin revolutionsarmé. Det är genom en sådan självorganisering som en verklig motkraft till Khadaffi-fästena och de multinationella oljebolagen kan byggas upp. Detta är uppgiften för en knegarnas internationella anti- krigsrörelse; köra ut FN/NATO ur Libyen och driva på för rebellarméns beväpning.

Nej till FNs bomber! Stöd frihetskämparna!

Efter att den folkliga revolten i arabvärlden svept undan två av västvärldens lydigaste drängar, Ben Alí i Tunisien och Mubarak i Egypten, reste sig libyerna. På bara ett par veckor erövrade rebellerna stora delar av landet och klyvde militären.

Massorna har initiativet

Genom den revolutionära rörelsen i arabvärlden har massorna ryckt åt sig det politiska initiativet. Makthavarna springer runt som skållade råttor och försöker alltmer desperat hålla ihop gamla allianser. Till de libyska rebellerna hade Arabförbundet inget att ge, vare sig vapen eller pengar. Därför kunde Khadaffi fortsätta sin offensiv fram till folkmordets rand och rebellerna hamnade i en situation där vädjanden till väst blev enda utvägen. Plötsligt kunde NATO/EU framställa sig som revolutionens vänner och sy ihop ett paket av flygbombningar i demokratins och humanismens namn.

Revolutionens kris

Den arabiska revolutionsvågen krisar med andra ord i Libyen. Intresset som förenar de arabiska regimer som ännu klamrar sig fast vid makten med EU och NATO, är skräcken för arbetar- och överlevnadsregeringar i oljeländerna vid Medelhavet och Persiska Viken. Libyen är den största oljeleverantören till EU.

Den all-arabiska revoltrörelsen hotar västs intressen och därmed de arabiska diktaturerna på två sätt: dels genom krav på demokratiska friheter och dels genom att den hotar oljeinkomsterna för de multinationella oljebolagen som opererar i området. Om rörelsen når Saudiarabien kommer hela världsekonomin gunga.

Knegarregeringar enda lösningen

Vi som knegare kan inte dra slutsatsen att de arabiska befolkningarna måste fortsätta förtryckas så att inte våra konsumtionsvanor och banklån riskeras. Tvärtom. Den enda vägen ur den strypsnara som oljeindustrin och bankerna lagt på oss är en gemensam kamp för knegarregeringar som kan sätta krisplaner i verket för den mänskliga överlevnaden. Bara ett revolutionärt ledarskap som går framåt på den vägen kan förhindra att kampen antingen krossas av Khadaffi eller underkastas NATO/EU:s krav. Därför måste vi stödja revolterna i Mellanöstern på deras egna villkor. Vi kan inte tillåta att striderna underordnas NATO eller EU.

Beväpna rebellerna

Rebellerna i Libyen behöver solidaritet, inte minst militärt, men så länge NATO, EU och FN har kommandot, kommer det bara leda till en nedfrysning av den revolutionära rörelsen. De kommer inte för att undsätta rebellerna, utan för att få del av bytet när Khadaffis regim faller. Det är också därför som svenska politiker vill skicka JAS-plan till Libyen; man vill säkra Sveriges del av krigsbytet.

Libyerna har rätt till sina oljeresurser och sitt eget land. Det är varje svensk knegares plikt att se till att svenska kapitalister inte får chansen att förtrycka och utsuga dem. Därför måste vi stoppa krigshetsarnas drömmar om att ställa upp med JAS-plan till NATOs projekt. Om någonting ska skickas till Libyen så är det vapen och pengar som rebellerna själva får förfoga över utan några motkrav.

Kommer vi närmre en knegarregering med Juholt som (s)-partiledare?

25-26 mars håller socialdemokraterna extrakongress och väljer Håkan Juholt som partiledare. Vad betyder partiledarskiftet för oss knegare?

Först och främst måste man konstatera att kampanjen som förts från högerfalangen för att extrakongressen skulle klippa banden till arbetarklassen och till LO-kollektiven misslyckades. De öppna attackerna på A-kassan, anslutningen till Reinfeld-regeringens skattepolitik och privatiseringar mm, åkte på stryk bland de socialdemokratiska partidistrikten.

Sosse-elefanterna vann

Istället är det den socialdemokratiska elefantflocken inom landstings-, kommun- och fackföreningsbyråkratin som, av allt att döma, gått segrande ur striden om partiledarposten. Håkan Juholt har stöttats av ett nätverk av fackligt aktiva socialdemokrater, han talar sig varm för ”solidariteten” och han har höjt rösten mot högersossarna. Men man måste se sosse-elefanterna för vad de är. De talar ofta och mycket om solidaritet och jämlikhet men har aldrig på allvar utmanat en enda arbetsgivare eller kapitalägare. De låter all ekonomisk politik reduceras till en fråga om skatter och negligerar totalt sitt politiska ansvar för produktiva nyinvesteringar inom industrin och för social upprustning. De talar sig varma om ”facklig-politisk samverkan” men hatar när arbetslagen tar strid för sina rättigheter och använder hela sin apparat för att blockera arbetarstrider. De har inte heller leverat några svar på problemen med företagsutförsäljningar, med utförsäkringshelvetet, med bemanningsföretagens makt, med maktlösheten i förorterna, med utarmningen av vård, skola, omsorg. Inga stridsinitiativ har tagits, inga motkrafter har mobiliserats. Detta är fakta.

Ett borgerligt arbetarparti på dekis

Genom att mata fram en partiledare som kan hålla ihop (s)- och LO-byråkratierna bevarar man partiets grundläggande karaktär som ett arbetarparti, men ett borgerligt sådant. (s) kommer även efter extrakongressen att vara det parti som finns på plats och som utövar den politiska makten i fackföreningarna och på arbetsplatserna, ett arbetarparti, men med en politik för att hålla igång den internationella kapitalackumulationen, alltså en borgerlig politik. Socialdemokratin kommer att fortsätta ha dessa två ansikten ett tag till. Men inte för evigt.

Dödskampen fortsätter

Det slutliga avgörandet för socialdemokratin, som de arbetandes parti, kommer att fällas av dess förmåga att knyta an till knegarnas dagliga och påträngande behov och ta strid med EU-politiken för att lägga fram politiskt framåtsyftande lösningar. Inget talar för att detta kommer att ske.

För det första, basorganiseringen i arbets- och vardagsliv har monterats ned. Antalet arbetsplatsföreningar inom (s) har fallit drastiskt på senare år och den enda uppgift som de socialdemokratiska basföreningarna ägnar sig åt är att nominera varandra till arvoderade poster i den politiska apparaten. För det andra, man har organisatoriskt och programmatiskt bundit upp sig till totalanpassningen till EU och alla andra överstatliga institutioner som den kraschande kapitalismen stödjer sig på.

Allt talar för att socialdemokratins dödskamp i och med Juholt går in i en ny fas där det blir motsättningarna inom byråkratin om den minskande kakan och pressen från EU-juntan som till slut sliter sönder partiet, om inte knegarna gör upp räkningen med det innan dess.

Behovet av en krispolitik

Knegarna har alltså att förhålla sig till att sosse-elefanterna är kvar på banan i kraft av ärvda positioner men utan en framkomlig politik . Vi kommer inte undan striden med dem på vägen till en knegarregering i det här landet och det är de faktiska behoven som kommer att driva fram striden med sosse-elefanterna i facket, i kommunerna och landstingen. Kriserna staplar upp sig framför oss. Euron är på fallrepet och finanskrasch II kan vara under uppsegling i spåren på höjda oljepriser, energikrisen blir alltmer akut, massarbetslösheten är ett faktum, i FAS 3 flockas den nya tidens slavar utan några som helst rättigheter, läget i industrin är, trots alla lovord från OECD och sifferexercisen från Anders Borg, mycket bräckligt pga beroendet av riskkapitalister, statsskulden är lika stor som statsbudgeten och ”förvaltningen” av denna sker via en mängd obegripliga finansoperationer som undergräver statsfinanserna även i Sverige, förorts”satsningarna” är inget annat än luftslott och många arga ungdomar ser faktiskt ingen framtid, rasistisk och islamofobisk propaganda biter sig fast genom SD:s fästen i kommuner, riksdag och massmedia varifrån de sprider misstänksamhet och splittring låginkomsttagare emellan.

Det är mötet med denna verklighet som till slut kommer att göra slut på den socialdemokratiska byråkratins makt över arbetarrörelsen men den kommer inte att släppa taget med mindre än att en samlad knegarrörelse eller EU-juntan knäcker dess rygg. Så nu är det upp till oss att samla oss kring en politik som utmanar och överflyglar elefantflocken i facken och i kommuner och landsting, för en knegarregering.

Rapport från möte om Akutkirurgin 17/3

Mötet om akutkirurgins bevarande i torsdags blev riktigt bra!

Det inleddes med att Aktionsgruppen från sjukhuset beskrev behoven av kirurgi i Kiruna och hur hela sjukhuset påverkas om man stänger ner den. Landstingets planer på att Kiruna ska bli ett ”närsjukhus” kommer innebära att vi har en utbyggd vårdcentral, får svårt att rekrytera läkare och att patienter tvingas åka till Gällivare eller Sundebyn utan att en läkare har stabiliserat dem, vilket innebär livsfara.

Mötet samlade runt 200 personer och det blev en livlig debatt. Frågan engagerar många och vi fick höra flera personliga historier om hur hemskt det är när inte sjukvården fungerar.

Lokalpatriotismen, att Kiruna ska ha på Kalix bekostnad osv., hade inte fått fäste. Många insåg att ska vi bekämpa den sociala nedrustningen måste vi kämpa tillsammans i hela länet mot regeringens nedrustningspolitik.

Aktionsgruppen från sjukhuset fick mycket stöd för att det är dags att agera och samla alla i kampen. Förslaget på en entimmas regional politisk generalstrejk, för att visa regeringen att det går att stänga pengakranen från norr, följer med Gruvtolvan, som tog på sig att samordna den fortsatta kampen.

Förslagen från de etablerade partierna om att hela frågan ska hanteras genom utredningar och parlamentariska knep gick inte hem. Folk har försökt det förut och sett att det inte lyckas. Nu är det dags att vi tar saken i egna händer och ser till att frågan inte kollras bort i byråkratiska manövrer.

Vänsterpartiet meddelade att deras landstingsgrupp kommer säga nej till nedläggningen av akutkirurgin i Kiruna. Det är bra, för i så fall har vi nått en delseger. Men enigheten på mötet var stor om att kampen ändå måste fortsätta eftersom detta bara är en liten del i det stora nedskärningspaket som planeras för vården i länet.

Sammanfattningsvis var det ett mycket bra möte som visade att det finns en stor kampvilja bland befolkningen och vi hittade en väg framåt genom Gruvtolvans ansvarstagande att driva vidare kampen.

Sätt skyddsstopp mot regeringens nedrustningspolitik!

Politisk feghet ligger bakom landstingets nedrustning av samhällsservicen i Norrbotten. Ingenstans är det så tydligt som i Malmfälten och akutkirurgin på Kiruna sjukhus.

Ursäkten till nedskärningarna är befolkningens minskning, och Kent Ögren vågar inte ta strid för länets framtid. Istället administrerar han förfallet som regeringen är ytterst ansvarigt för.

Alla förstår att något är allvarligt fel, när Malmfälten är en av Europas mest expansiva regioner men flyttlassen ändå rullar söderut, trångboddhet och till och med hemlöshet har blivit ett faktum, och den sociala standarden förstörs.

Problemet sitter i lagstiftningen och regeringens politik för social nedrustning. Varför inte ta strid mot regeringen – istället för att anpassa sig? Vi behöver politiska ledare som tar kamp för en regional kampanj för social upprustning. Fler bostäder, Norrbottniabanans förlängning, energisystemets ombyggnad, lokal vidareförädling av industriprodukterna och alternativa näringar bör finnas med i en regional nödplan. På så sätt kan vi vända utvecklingen.

Men lita inte på att ledningarna i landstinget eller kommunerna ska lösa problemen. Framtidens politiska ledare finns bland dem som bygger aktionsgruppen på Kiruna sjukhus, tillsammans med skyddsombuden på LKAB som nyligen satte skyddsstopp på gruvan i protest mot nedskärningsplanerna. Det är politisk handling – istället för vackra ord och anpassning.

Kirurgin och akutkirurgin måste finnas kvar i Kiruna. Oavsett ägandeform så måste personalen ha rätt att stoppa (vetorätt) alla större förändringar av organisationen och arbetsvillkoren. Aktionsgruppen är den mest ansvarsfulla kraften – inte sossemajoriteten i landstinget, och inte facket på sjukhuset som bakbundit sig själva genom samverkansavtal.

Knegarkampanjen stödjer Aktionsgruppen för Kiruna Sjukhus Bevarande och manar till bildandet av likadana aktionsgrupper över hela länet som på allvar förbereder ett regionalt skyddsstopp på all verksamhet under 1 timma – en regional politisk generalstrejk – bakom kraven på social upprustning, vetorätt på arbetsplatserna och nyval. Politiska strejker är fullt lagliga men ett kraftfullt sätt att visa att man inte accepterar mer försämringar. Sjukhuspersonalen och gruvarbetarna har satt exempel för oss andra att följa!

Tommy Hjertberg