Gafsa, Tunisien

Diskussionen om vad som händer i arabvärlden pågår för fullt – men en ”detalj” som känns särskilt viktig för oss här i Malmfälten måste ändå kommenteras redan nu.

Det sägs att den Tunisiska resningen, som störtat en 55 år gammal diktatur och nu går en osäker framtid till mötes, började med en ung man som tog sitt liv. Hans namn var Mohamed Bouaziz, 27 år och son till en byggnadsarbetare. Han satte eld på sig själv när myndigheterna tog ifrån honom hans enda försörjning – rätten att sälja grönsaker och frukt på gatorna.

Och det är sant att Bouaziz utlöste en resning som sprider sig genom arabvärlden. Folken kräver jobb, politiska friheter, ett slut på utsugning och korruption. Kommande dagar och veckor är kritiska för massrörelsen.

Men hur kunde tunisierna så effektivt och snabbt störta en halvt sekel gammal diktatur? Som jagat, fängslat och torterat oppositionella? Som byggt upp en stor våldsapparat med svenska och amerikanska vapen? Det kan inte Bouaziz tragiska öde förklara.

Men en av förklaringarna finns i distriktet Gafsa. Här breder Sahara-öknen ut sig och små gruvstäder livnär sig på fyndigheterna av fosfat, och här inledde unga arbetslösa tillsammans med änkorna till omkomna gruvarbetare ett uppror i januari 2008.

Dagens massrörelse växte fram bakom samma krav som restes av invånarna i Gafsa. Även sättet att kämpa har stora likheter: folket i Gafsas gruvstäder genomförde blockader, ockupationer och strejker i sju månader innan de kvästes av militär makt.

Tunisiska resningen hade alltså ett generalrep 2008. Invånarna i ökendistriktet satte ett exempel för hela tunisiska folket, som tre år senare vräkte undan diktaturen.

Poängen är att någon måste börja. Så varför skulle inte ”det avlägsna Malmfälten” eller någon annan del av arbetarsverige kunna sätta en snöboll i rullning mot Rosenbad, med siktet inställt på Fredrik Reinfeldts regering?

Jari Söyrinki

Starta knegarkampanjer över hela landet mot Reinfeldts minoritetsregering

Upprop från Knegarkampanjens styrelse, 20 januari 2011

Det är dags att inleda ett grundligt och tålmodigt arbete för att återskapa arbetarrörelsens styrka underifrån. Den borgerliga alliansen må sitta kvar vid regeringsmakten, men i Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner kan det se helt annorlunda ut. Där finns utrymme för självständiga initiativ från de osynliga leden – från fackföreningarnas vanliga medlemmar, från ungdomarna som borgarna rear ut till företagen, från de arbetslösa och sjuka som behandlas som ohyra.

Vi betonar att Reinfeldts minoritetsregering inte är stark – den är svag. Det skulle alla ha sett om det fanns en politisk opposition i landet. Men Sverigedemokraterna springer husses ärenden. Reinfeldts politik skapar en ny underklass av lågbetalda och otrygga arbetare, och medlöparna i Sverigedemokraterna riktar ytterligare slag mot de mest marginaliserade delarna av denna underklass, invandrarna. Demonteringen av välfärdssystemet, omläggningen av skattesystemet och arbetsmarknaden, angreppen på fackföreningarna och de upptrappade krigsinsatserna sker med öppet eller hemligt stöd från Jimmie Åkesson.

Sverigedemokraterna är inte en vän till knegarna – det är en fiende som sökt sig in i våra led.

Vänsterpartiet blir allt mer meningslöst. Partiet med runt 9000 medlemmar och 5,6 procent i riksvalet har gått in i den parlamentariska återvändsgränden, och befattar sig inte med arbetare förutom när det vankas val. Den statssocialistiska inriktningen röjer ett förlegat program och byråkratiskt arv.

Miljöpartiet är rakt igenom opålitligt och kan imorgon stå leende sida vid sida med de borgerliga ministrarna, om Reinfeldt erbjuder en saftig kompromiss på något miljörelaterat område.

Återstår gör socialdemokraterna. Socialdemokratiska partier har fungerat som ett byråkratiskt förkläde åt knegare. Trots att sossarna inte genomfört någon radikalt framåtsyftande reform på 30 år, har man ibland agerat skydd mot högerns värsta attacker. Men inför mars-kongressen samlar sig partibyråkratin för att knipsa av de sista banden till arbetarrörelsen. Sahlin och hennes likar vill omvandla sossarna från ett arbetarparti med borgerlig politik, till ett byråkratiskt borgerligt parti. Då är det medelklassen och tjänstemän som är socialdemokratins uppdragsgivare.

Bollen ligger därför hos oss. Den enda som kan utmana och vinna över högern är vi – som finns i industrikollektivet, fackföreningen, skolklassen eller hyresgästföreningen. Vi är ”starka tillsammans”!

Nu mer än tidigare behöver vi sporra fram politisk aktivitet över hela landet. Vi uppmanar sympatisörer och likasinnade att starta upp lokala knegarkampanjer – för att möta Reinfeldts attacker och fylla ut det växande politiska tomrummet i arbetarrörelsen. Vi föreslår dessa tre utgångspunkter för nybildade knegarkampanjer, som kan växa och med tiden övergå till mer fasta organisationer:

FÖR EN MAJORITET AV YRKESVERKSAMMA LO-MEDLEMMAR BLAND DELEGATERNA PÅ SAP-KONGRESSEN

POLITISERA FACKFÖRENINGARNA – ARBETARRÖRELSENS MEST LIVAKTIGA OCH MINST FÖRSTÖRDA MASSORGANISATIONER

ÖPPNA ARBETARKOMMUNERNA FÖR INTRESSEORGANISATIONER OCH ARBETARRÖRELSENS POLITISKA TENDENSER – SKAPA EN SAMMANHÄNGANDE ARBETARKOMMUNAL FRONT MOT REGERINGEN OCH DESS UPPDRAGSGIVARE I EU-JUNTAN OCH STORFÖRETAGEN

Knegarkampanjen kommer att hålla tre offentliga möten på detta ämne under kommande veckor, i Gällivare/Malmberget, Svappavaara och avslutningsvis Kiruna.

Vem betalar flytten?

Den här artikeln är skriven av Börje Schellin, uppvuxen i Kiruna men boende i Göteborg. Vi publicerar den i sin helhet under kategorin ”Insänt”. Knegarkampanjen tar inte ansvar för allt som skrivs, men det är ett mycket viktigt inlägg om de förändringar som Malmfälten genomgår.

——————————————————————————————————-

VEM BETALAR FLYTTEN?

På Haukkivaara sluttning ned mot sjön Luossajärvi beläget mellan gruvbergen Kirunavaara och Luossavaara ligger staden Kiruna, kanske vi snart får säga låg en gång en stad vid namn Kiruna. En stad som döptes efter stadens förstfödde Kiruna Söderberg. (Kiruna betyder fjällripa, felstavat efter det samiska Giron). LKAB, i sin tur döpt efter de två gruvbergen som omgärdade staden, styr och styrde, med ivrigt understöd av staten, staden.

År efter år drog gruvbolaget in miljardvinster till LKAB och därmed Staten. Sakta men säkert arbetade sig gruvan allt längre ned och längre in mot staden och nu hotade den även Kiruna centrum.

LKAB krävde att staden skulle flytta på sig. Många av dess innevånare skulle få se sina hem skövlade och se sina trädgårdar, som de mot naturens krafter byggts upp, förstörda, alla innevånare skulle dock drabbas genom att få se sina välbekanta kvarter rivas, kyrkan där man döpte sina barn, fiken där den första romansen blommade, skolan där man själv eller barnen gick, det arkitektoniska vackra centrum med utsikt över fjällvärlden och Kebnekaise, allt som stod i vägen för LKAB: s och statens krav skulle rivas, försvinna.

Runt omkring i pressens kablades historien ut om staden som skulle flyttas, staden som stod i vägen för utvecklingen, för vinsten. Personliga sorger och tragedier, minnen som för evig begravs, nedlagt arbetet med uppbygget av staden, byggnader som älskades och som innehöll så många minnen, inget får stå i vägen för utvecklingen.

Vart flyttar då staden? Svar ingenstans! Eller rättare det finns ett område där det går att bygga bostäder, där det går att bygga en stad om det behövs. Frågan är hur den staden skall se ut och framförallt vem skall betala.

LKAB som företag har inget intresse av bostäder, affärer, skolor, idrottsanläggningar eller ens ett fungerande centrum. Deras uppdrag från staten är att bryta malm.

Statens, ägarens, nu med Maud Olofsson i spetsen, enda stora intresse är att gruvbolaget ger maximalt med intäkter till statskassan inga utgifter tolereras mer än nödvändiga för driften av gruvan och även där krävs att utgifterna så lång som möjligt hålls nere. Det är dessa bådas lönsamhetskrav (LKAB och Staten) som hotar staden, inte bristen på järnmalm

Flyttningen, från de eventuellt rivna områdena, är inget som LKAB eller staten lägger sig i, den blir en uppgift för stadens innevånare. Stadens skattebetalare kommer att få stå för en större del av notan och marknaden blir den som kommer få sköta stora delar av servicen. Finns det ett behov av bostäder, affärer, biografer o.s.v. kommer dessa att byggas av marknaden och delvis bekostat av kommuninnevånarna via skatt sedeln. Andra behov som inte marknaden finner sig se tillräckliga vinster i, att bygga eller försörja, får skattebetalarna ordna helt på egen hand. Enkelt.

Och förklaringen till varför det inte blir någon flytt av staden som stad? Vem skall bekosta denna? Marknaden?

När Kiruna en gång byggdes upp i början av förra århundradet så fanns stora visioner. Det fanns visioner från arbetarrörelsen att bygga Kiruna som ett drömsamhälle av och för arbetare och det fanns en gruvledare i disponent Hjalmar Lundbom som också hade en vision om en framtidsstad vid namn av Kiruna.

Framtidsstaden byggdes upp med sin egna speciella arkitektur i boendet där ”eget” hus kombinerades med ett kollektivt boende. Områden där spårvagnar löpte igenom för att enkelt och effektivt ta gruvarbetarna till sina arbeten, där fanns kollektiva matsalar, tvättstugor och stora öppna ytor för barn att leka på. 1950 och 60-talen kom med bilens intrång stegvis att förändra dessa områden, gator breddades, parkeringsplatser byggdes utanför husen och spårvagnarna försvann. Med bilens intåg försvann också delvis drömmen om mönsterstaden ty stadens nya herrar såväl politiskt, fackligt som från gruvhåll hade inte samma dröm. Socialismens, det kollektivas dröm ersattes med den personliga drömmen av eget hus med en egen bil i ett eget garage.

Drömmen om det nya Kiruna borde ansluta till den dröm som Kirunas förfäder en gång hade, nämligen att skapa ett drömsamhälle, en framtidsstad. En framtidsstad skulle inte vare sig den byggs på ett nytt område eller görs som en förnyning av den gamla staden inte utgå från hur en stad ser ut idag, den allmänna normen.

Den skulle utgå från hur en stad kommer att se ut imorgon. En sådan vision skulle ta sin utgångspunkt att skapa ett centrum där bilen inte behövdes. Ett Ekologiskt och Energisnålt samhälle. Ett centrum med många stora kanske överbyggda innetorg med flera mötesplatser för människor i en miljö som stänger ute vinterkylan. Kanske en typ av spårvagn skulle stå för transporterna.

För att skapa denna nya eller ombyggda stad krävs en stadsplanering och framförallt det krävs att allt grundar sig på en vision, på en ideologi. Dagens styrande i företaget LKAB, i Staten, i kommunen, i politiken, i fackföreningsrörelsen saknar denna ideologi. Deras ideologi heter att marknaden eller att LKAB och staten skall bestämma. Vinsten är viktigast!

Så vad erbjuder då LKAB? De erbjuder att alla de bostäder som de köper in kommer att betalas med marknadsvärdet för plus 25%, sen får var och en bygga sig sin nya bostad eller vad det kan vara på någon annan plats som LKAB inte har intresse av.

För villaägare så blir det att börja om. Minnen som träd som planterades av barnen fina välskötta blomrabatter eller graven från en begravd hamster får lämnas. Den invanda drömtomten ersätts med en ny tomt.

För hyresgäster blir det en hyreshöjning med kanske det dubbla. Även här får det invanda trygga hemmet med de välbekanta grannarna och kanske den fina gården skött av generationer lämnas, men värst blir den ökade kostnaden. Att bygga hus idag till kostnaden med den kvaliteten som de som kommer att rivas är omöjligt. Marknaden kommer att ta ut marknadsmässiga hyror. Marken som husen byggs på kan inte inräknas som någon större tillgång som kan ses som en placering för framtiden, varför hyror snabbt måste tas ut för att täcka byggkostnaderna. Annars blir det helt enkelt inte, för marknaden, lönsamt att bygga.

Vad erbjuder Staten? Maud Olofsson säger i denna fråga ingenting. Hon kommer inte säga nåt och hon kommer inte att göra någonting. Pressad kommer hon att säga att staten inte skall gå in och styra, och att hon förlitar sig på de personer som idag är satta att styra. Hon vill, som hon säger i alla situationer, undvika ministerstyre (i övrigt är hon för att marknaden skall lösa allt).

Men hon talar inte sanning. I verkligheten styr hon LKAB i så motto att hon vill ha största möjliga lönsamhet. Och då blir det så. Maximalt till staten med möjliga skattesänkningar för de rika och förlusterna till skattebetalarna i Kiruna.

Vad erbjuder kommunen?

Hittills har det varit ett evigt velande allt efter att försöka ta reda på vad LKAB har för planer. Än har staden, den framtida, legat norrut ibland söderut och ett tag som en delad stad! Att staden måste flyttas har helt varit utgångspunkten. Har LKAB sagt det så blir det så. Basta. De partier som idag styr i Kiruna kommer att fortsätta att styras av LKAB och fortsätta att dras vis näsan av företaget och deras strategiplanerare. Andra partier är medlöpare eller tror på marknadens helande krafter.

Det är endast den lilla Knegarkampanjen som kommer att göra motstånd.

Någon heltäckande stadsplanering kommer vi därför inte att få se. I bästa fall får vi en bild av en flytt till en ny stad och en skiss av en flyttplan som inte kommer att följas. LKAB, och staten via regeringen som ytterst ansvarig, kommer inte att satsa en enda krona extra mer än det som det kommer att kosta att köpa ut hus för hus, fastighet för fastighet. Sakta, sakta och ibland med ett stort ras kommer gropen, gropen som en gång hette Haukkivaara och där Kiruna en gång låg, att breda ut sig om LKAB får hållas ostörda.

Det är sent, mycket sent, men än kanske det finns tid att stoppa LKAB:s planer att börja riva i staden. Det som redan är förstört går att återställa, inte som det en gång var men till bra miljö för stadsborna.

En fullständig plan, med en ordentlig stadsplanering måste presenteras eller arbetas fram, för hur staden skall se ut i framtiden. Den självklara utgångspunkten måste vara att återknyta till det drömsamhälle, för den framtidsstad, som bar upp förfädernas vision. Idag med tilläggen förutom det kollektiva ägandet också en tillbaka gång till det kollektiva åkandet och för en stad som är både ekologisk, energisnål som vänlig att vistas, att bo och verka i.

LKAB och Staten måste avkrävas de medel som behövs för att dels hålla alla kommuninnevånarna skadelösa vid eventuell flytt och de medel som behövs för att ett skapa ett fungerande levande centrum.

Arbetarrörelsen med Metall och Gruvtolvan i spetsen måste vara den självklara ledande kraften att gå i bräschen för en rörelse som arbetar för kollektiva lösningar. De borgerliga under Reinfeldt, Borg och som ansvarig för statsföretag Maud Olofsson, kommer enbart att kräva in maximalt med vinster från LKAB och i övrigt förlita sig till marknadskrafterna.

I denna kamp krävs inte bara ord, ord är bra men räcker inte. Det krävs en mobilisering av arbetarmassorna för att orden skall bäras av en hög och klar röst som bär genom LKAB:s kontor fram till regeringskansliet och vidare för information ut över landet.

Tiden är knapp det är nu, snarast som besked måste ges att arbetarrörelsen tänker tvinga LKAB och Staten att betala de kostnader som krävs för att Kiruna skall kunna vara en fungerande, modern stad.

En framtidsstad!

Börje Schellin
(f.d. Kirunabo, en gång aktiv för ABF cirklarna ”Vem bestämmer vår framtid”,
Regionalt skyddsombud inom Metall och numera anställd Volvo personvagnar)

Ändrade planer för cirkeln

Cirkelmötet imorgon, söndag 8 januari, kommer inte att bli ett vanligt cirkelmöte. Istället blir det självstudier på lokalen.

Om du är intresserad av att vara med på cirkeln men inte varit med från början, eller har missat några gånger, är detta ett bra tillfälle att komma och läsa ikapp.

Lokalen har öppet från 11 så de som vill sitta längre och läsa kan komma tidigare än klockan 15.