Debatten avslutad

Knegarkampanjen Kiruna avslutar nu den här veckans debatt och tackar för de många bidragen som kommit in.

Vi hoppas med detta kunna samla oss bakom en närmare förståelse av Brexit och framtiden för europeisk arbetarrörelse, och återkomma till frågan längre fram.

Debatt om Brexit: ”Bygg motmakt i Labour”

 

Insänt av BJ

Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap fick arbetare att huka sig och ställa upp bakom olika flyglar av den brittiska borgerligheten. Nu krävs en motmakt som sätter intressena hos den arbetande befolkningen främst, och myllan för den kan finnas i striden om Labour Partys framtid.

Många kloka saker har konstaterats i veckans debatt om Brexit. Jag ska här sammanfatta tre av dem.

* Europeiska unionen är ingen ”klasslös” historia. Kapitalets rätt och fysiska möjlighet att kommendera arbetskraft, tjänster och varor har alltid varit dess överordnade syfte. Det har krävt en överstatlig form av maktutövning, som pressat medlemsländer till reformer och ändrad lagstiftning, och därmed en urholkning av den (sedan tidigare begränsade) rätten att välja och välja bort makthavare. Kapitalets intressen går före anställningsvillkor och reallöner. Vi har även fått massarbetslöshet och begränsningar av föreningsrätten, strejkrätten och andra arbetardemokratiska friheter. EU är ett maktcentrum för borgerligheten som inte kan ändras inifrån utan måste skrotas (som skribenten Arbetardemokraten slagit fast).

* Folkomröstningar är nästan alltid skadliga för arbetarrörelsen. Av flera skäl: alternativen ges uppifrån, valet ger blanka fullmakter åt makthavarna och leder på sin höjd till förändringar i det borgerliga statsskicket. För arbetaren är det ”samma skit i ny förpackning”. Folkomröstningar tvingar dessutom befolkningen att ställa upp bakom två främmande alternativ, och kampanjerna innehåller alltid lögner och tomma löften. Det visar de två senaste erfarenheterna från Grekland 2015 och Storbritannien 2016. Resultatet blir att arbetarrörelsen demobiliseras, hukar sig och blir röstboskap. Arbetarrörelsen borde inte låta sig utnyttjas på det sättet, utan istället driva en aktiv bojkott och bygga sin egen motmakt (vilket Annika Blomberg föreslagit).

* Den allmänna debatten hittills har präglats av, kan man säga, småborgerliga utgångspunkter. Arbetarrörelsen har svårt att själv sätta agendan och anpassar sig då till frågeställningarna som reses av konservativa, liberala, högerradikala eller för den delen socialdemokratiska ”tänkare”. I det ingår att fokusera på länder istället för zoner där klassintressena hänger intimt samman – till exempel en produktionskedja eller miljö av utanförskap, fattigdom och massarbetslöshet. I det ingår också överdrifter som att Storbritannien efter Brexit flyter iväg från Europa, den monstruösa liknelsen mellan högerradikala UKIP och 30-talets fascistiska massrörelser, eller för den delen argumentet att Brexit vore en stor arbetarseger. Gemensamt för dessa ”idéer” är att de sällan leder till konkreta handlingslinjer. Det blir tyckande, fraser och larm som slutar med att arbetare inte fått någon vägledning. Arbetarna får klara sig själva bäst de kan.

Nu finns vi inte på plats i Storbritannien och ett ”Swexit” verkar mycket avlägset, därför att det svenska kapitalet är mycket mer samlat omkring exportindustrin. Men ändå är hela Europas arbetarrörelse beroende av ett kollektivt exempel på handlingskraft, av klassoberoende i praktiken, en form för att väcka den jättelika kraft som slumrar på arbetsplatserna och som utan vidare skulle kunna vräka undan både Tory-regeringar och EU-regimen.

För oss arbetardemokrater är Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, något så märkligt som en vänsterpopulist som burits fram till makten över ett traditionellt arbetarparti. Labour har precis som alla socialdemokratiska partier i Europa genomgått ett snabbt förborgerligande. Inte minst under Tony Blairs ledarskap då partiet blev medansvarigt för Irakkriget, kapitalisering av statsorganisationen och fria tyglar för konstlade kapital. När Corbyn med en politisk skräll valdes till partiordförande 2015, så var det åtminstone delvis en reaktion från Labours bas i fackföreningarna och de många britter som strömmade in i partiet för att hjälpa fram ett nytt ledarskap.

I efterspelet till Brexit har Corbyn utsatts för ett kuppförsök, där en stor majoritet av partiets parlamentsledamöter kräver hans avgång (172 mot 40). Brittiska tidningar beskriver det som ett ”inbördeskrig i partiet” och, kanske mer träffande, ett ”krig mot partimedlemmarna” inlett av det gamla blairitiska ledarskapet. Labours karaktär är, trots allt, inte historiskt avgjord. Labour har band till arbetarklassen som många andra socialdemokratiska och vänsterorienterade partier för länge sedan har klippt.

I valet mellan EU och Storbritannien vägrar vi välja – vi stödjer ingen av dessa borgerliga regimer. Men den kris som Brexit utlöst inom den politiska borgerligheten måste utnyttjas från arbetarrörelsen, och vi står inte neutrala i frågan om Labours framtid.

Corbyns kamp för blotta överlevnaden kan vara öppningen till arbetarbaserad motmakt. Inte för att han eller den fackliga byråkratin skulle önska det, utan för att klassaktiviteten kan komma att kanaliseras denna väg, så länge det saknas andra organiserade krafter på frammarsch från arbetarleden.

Därför borde arbetardemokrater driva på för:

* Att en extra partikongress inkallas för Labour, med valda delegater från Storbritanniens alla större industriarbetsplatser, som antar ett handlingsprogram med siktet inställt på en arbetar- och överlevnadsregering i oförsonlig opposition till EU-regimen.

* Att handlingsprogrammet innehåller krav på nyval, ett investeringsmonopol, utbyggnad av ett förtroendemannastyre och åtgärder för att trycka tillbaka den patriarkala befälsordning som både Tories och UKIP stödjer sig på.

* Att samtliga parlamentsledamöter ställs inför att stödja detta handlingsprogram eller fråntas sitt medlemskap i Labour och avsäga sig sina uppdrag.

Är det för radikalt? Risken är att det politiska svar som borgerligheten har på lager överträffar detta flera gånger om, som i Grekland när arbetarrörelsen till slut hade utmattats och brutits ned.

Situationen i Europa börjar bli sådan, att samhällsorganisationen måste förändras från grunden i den ena eller andra riktningen. Passivitet och blygsamhet från arbetarrörelsens sida kommer att förvärra krisen och dess konsekvenser.

 

Debatt om Brexit: ”Det svåra är ofta taktiken”

Replik av Börje Schellin

Taktik är svårt: att lyssna in människor, samla ihop, utröna kampberedskap för att ur detta skapa enhet för aktion. Jag skall inte trötta ut er läsare med att räkna upp alla tillfällen då jag själv velat och tvekat, värderat och omvärderat i sökandet av de rätta kraven, manifesterat med rätt kampmetod och riktat krav till rätt adress. Många gånger har man akrobatiskt nästan slagit knut på sig. (Ja, försök själva stå bredbent, med rak rygg och med örat mot backen för att lyssna in allt på gräsrotsnivå!).

Jag måste tillstå att min konkreta kunskap om det allmänna klasskampsläget, stämningarna i basen, kunskap över aktuella ledarskap som finns och deras erfarenheter av upplevd kamp och så vidare, är bristfällig. I mitt förslag till ”åtgärdsplan” utgick jag från två axlar. Strejken som vapen och samlingspunkt och nyval. Vi reser inte krav eller föreslår kampmetoder, som strejk, bara för att det låter ”maffigt” och radikalt. Gjorde vi detta ägnade vi oss enbart åt ren plakatpolitik. I mitt resonemang med kunskaper ur press och TV, så kunde jag skönja ett exploderande missnöje, som skulle kunna fokuseras i aktion. Arbetarna som rister bojorna. Ett startskott för en ny politik. Om den stämningen finns där eller snabbt kan utvecklas, så är en sådan ansamling korrekt och önskvärd. Om inte? Är det bara ytterligare en återvändsgränd där ett tryck kan blåsas upp för att likas snabbt pysa ut.

Många turer kommer virvla runt som ständigt tvingar oss till omprövningar. Dörrar kommer öppnas för att lika hastigt stängas och ett problem för oss, i utformandet av taktiken, är utanförstående, i förhållande till England, litenhet, i förhållande till massorna, och därmed såväl kunskapsbrist som konkreta ingripande möjligheter.

corbyn

Jeremy Corbyn, partiledare Labour. EU-kritiker som stödde Bremain i folkomröstningen.

Som den uppmärksamme läsaren förstår handlar det inte bara om ett val i sig. Krisen i Labour, där högern deserterar, krav ställs på Corbyns avgång ger öppningar för rådslag. I och runt Labour, i fackföreningarna, lokala rådslag, hopsamlade till ett storrådslag för att mejsla fram det program som förmår bjuda hela borgarklassen spetsen. Ett hoparbetat program som kan resas i ett nyval. Jag menar att man skall smida snabbt, när järnet är varmt, ty ränksmidarna är ännu djupt splittrade och förvirrade och kräver tid för sin hopsamling, för att skapa sitt räddningsprogram. Kanske är nyval en realistisk hopsamlare. Kanske kommer det realistiska idag vara framtagning av lokala program, för lokal samling runt den lokala arbetarkärnan med lokala maktorgan för lokala lösningar. Befriade zoner. Kanske, vilket vi hoppas, flyttas rörelsen snabbt upp nivån till det nationella storrådslaget. En samordning, som då möjliggör nyval på en ny programmatisk nivå, det bör också vara vår inriktning.

Slutligen vad gäller själva valet för eller emot Brexit. Finns det en motsättning att rösta för att stanna kvar i EU för att sedan mobilisera i EU-länderna mot EU-byråkratins politik? Annika hävdar detta. Jag vill snarare hävda det omvända, det är en klar motsättning att befinna sig utanför EU för att mobilisera arbetaropposition i EU mot EUs politik. Hur såg den konkreta situationen ut i valögonblicket? Bara stanna kvar i EU eller gå ur? Låt mig ge två bilder (Utan eget direkt ingripande, får det tyvärr bli bara bilder. Bilder från press och TV, som ger oss bakgrund och information. Det som här nedan återges är bilder, inga direkta citat).

En 45 årig arbetare i norra England. Han är förbannad på att människor i hans närhet rösta Brexit. Hur kan dom rösta för ett utträde? Vi behöver dom här. Dom hjälper till att bygga upp vårt land, syftande på sina polska arbetskamrater och vänner. Han sträcker ut sin hand pekande mot dem. Är det lättare att nå honom för en internationell gränsöverskridande kamp, om man nu hårddrar det, än de som vill slänga ut det t.ex. polackerna.

En ung kille, förmodligen student, i London utbrister i besvikelse att han är inte bara britt han är europé. Är det lättare att dra med honom i ett internationellt arbete än den som hävdar att Storbritannien klarar sig utan Europa?

Valresultatet blev en besvikelse för dom, men detta handlar nu konkret vad vi skulle ha sagt till dessa och till alla övriga just i valögonblicket och hur dom skulle ha reagerat på våra råd där i besvikelsen. Utifrån vår olika taktiska utgångspunkter, vilken taktik gör det lättare att komma på talefot med dessa?

Annika skulle ha sagt, bojkotta valet, spelar ingen roll hur ni röstar. Om ni röstar för ett mot Europa öppet England eller ett stängt? Rösta som ni vill och kom sedan hem till mig så startar vi en kommitté för kamp mot Bryssel. Börje skulle ha sagt, stick snabbt iväg och rösta mot invandrarfientliga Ukip och deras lögner. Rösta för ett öppet Europa, ta med er alla kompisar i detta och kom sedan hem till mig för att…

För att organisera kamp mot makten i Bryssel underlättar det mer om man är inom än står utanför EU. Vilket inte betyder att vi tror att vi kan reformera EU. Idag spelar det dock mindre roll vad vi egentligen gör och säger. Väldigt få kommer att märka eller ens bry sig. Ändå, kommer vi tvingas in i förhållanden som kräver att olika taktiska aspekterna beaktas. Nästan alla bojkotter är otaktiska. Otaktiska i vårt politiska umgänge (bilderna ovan) och otaktiska då vi frivilligt avsäger oss en möjlig propagandistisk arena. Otaktiska när vi avhänder oss kunskaper vi bland annat kan förvärva oss. Otaktiska när vi avhänder oss möjliga användbara kontakter. Otaktiska också vid normala val eftersom vi även där frivilligt avsäger oss en propaganda mobiliserande möjlighet inför det valet.

stop ukipEnligt valanalytikerna var den avgörande frågan för och emot invandring. Vilket förmodligen än mer tvingat in oss i en hätsk polemik mot framför allt Ukip. Vi rycker inte bara på axlarna. Vi hade sökt övertyga de engelska arbetarna att arbetarklassen saknar fosterland. Sträckt ut handen till utländska klassbröder och krävt allas utsträckta händer, liksom vår nordengelska arbetare ovan i en inbjudande gest sträckte ut sin. Vi hade manat att man ur huse för att rösta mot Ukip, mot Brexit, för ett kvarstående i EU och samtidigt skissat på hur vi bäst kan organisera den internationella arbetarkampen mot EUs politik.

Ta kontroll löd Brexits budskap. Ta kontrollen från Bryssel till London. Men om kontrollen inte tas av de arbetande så kommer den ”engelska kontrollen” att minska, ty Bryssel kommer ändå i slutändan att kontrollera.

Debatt om Brexit: ”Angående befriade zoner mot EU-regimen med mera”

Replik av Arbetardemokraten

Som arbetardemokrat är det några saker och ting i debatten som jag har svårt att följa. Det gäller först och främst EU-regimen som sådan. I likhet med statsorganisationer är den uppbyggd utifrån borgarlägret och dess behov. Med ett svårt och främmande ord har den, steg för steg, byggt en borgerlig mastodontapparat för genomdrivandet av kapitalglobal korporativism över sina 28 medlemsländer. Det har ingenting med internationalism att göra utan med överflödskapitalets närmast obegränsade rätt att sätta igång verksamheter i vilket EU-land som helst, särskilt i de halv-koloniala öststatsländerna, och sedan låta varor, tjänster och arbetskraft kretsa runt kapitaliserade noder.

Statsorganisationer har ingen klassneutral karaktär, och EU har det ännu mindre. När Maastricthföredraget införde de fyra friheterna – för varors, tjänsters, arbetskraftens och kapitalets rörlighet – innebar det stegvis uppbyggnad av en kapitalglobal korporativism och att borgerskapet började bedriva en politiskt sett kosmopolitisk aktivitet. Kapitalets rörlighet är allt, och varor, tjänster och arbetskraft kommer efter och anpassar sig. Ser man inte det, blir arbetskraften rörlighet eller partiers kritik respektive reformidkande inom EU:s ram pissar i Mississippi i jämförelse med de breda befolkningsmassornas gigantiska läge.

arbetslösheten grekland

Var fjärde person är arbetslös i Grekland

Arbetskraftens EU-rörlighet uppgår till den största uppbyggnadstakten av en övertalig befolkningsmassa – en massarbetslöshetens reservarmé – sedan 2a världskriget.  Att det sedan finns ytterst specialiserade yrkesutövare eller oftast unga arbetsföra utan särskilda kvalifikationer som anställs i andra länders kapitalenheter, hänger oftast ihop med att det ger extra privilegier eller löner som det nästan går att leva på. De stora maktlösa befolkningsmassorna lever vidare i sina hemmiljöer, varav var tionde, var fjärde eller t o m hälften i långtidsarbetslöshet. Vadå rörlighet? Kapitalets rörlighet består av att alla andra faktorer som tillskrivits rörlighet drivs i armarna på kapitalglobala bolagspyramider. På den punkten tycker jag skribenten Industriarbetaren glider bort från de verkliga konsekvenserna.

Bidraget från Schellin har den stora fördelen att den vågar gå hela vägen till konsekvenserna av det han ser och föredrar: man ska verka inifrån EU, många gånger med kritik, andra gånger med stridsaktioner. Han lägger till att det behövs en alleuropeisk arbetarrörelse som bryter upp den juntakåpa som EU-regimen trätt på medlemsländerna. Därtill lägger han en kompromisslös avgränsning från förskönandet och försvaret av nationalstaterna, som vänsterfloran placerat in som ett separat stadium i befrielsekampens närmast förestående uppgifter. Det blir, summa summarum, till viktiga, framåtsyftande led för att utkämpa striden om EU:s vara. Men hans ”kritik” (sedan när har det blivit till någon hjälp att ”kritisera” motståndarlägret inom EU-borgen; varför ska den gamla klassmedvetna inställningen om att arbetsköparna strider vi mot, genom ändamålsenliga metoder, inte diskuterar och överväger vi med?) ersätter inriktningen på handlingslinjer, som mobiliserar, ändrar styrkeförhållanden och pressar fram eftergifter på arbetsvillkorens och levnadsstandardens områden. Ser man det så, måste man också ha i åtanke att varje medlemsland hyser en arbetarklass som är svagare än borgerskapet och dess makthavare, därför att kapitalisterna är samordnade på överstatlig nivå och på toppen av intimt sammanflätade bolagspyramider (jmfr Grekland förra året).

På den punkten tycker jag inlägget från Annika blir missvisande, när hon räknar upp försämringar i de maktlösa låginkomstagarnas liv, utan att samtidigt påtala att så fort blickpunkten höjs och betraktar EU-byggarna och dess kapitalister, så har de försvagats ännu mer pö om pö, stöt för stöt, särskilt sedan 7:e systemchocken 2008. Faktum är att båda de primära klasslägren genomgår en försvagning, och borgarlägret fortast, med inre sammanbrott och yttre sönderfall. Inte för att de blir mer exploaterade och utarmade, utan därför att de försvagas i sin maktutövning och allt tätare drabbas av utbrytartendenser inifrån medlemsländerna. Jag kan också tycka, apropå Annikas inlägg, att kraven som jag introducerade, dvs investeringsmonopol (inklusive likvida medel) och arbete åt alla behöver ingår i plattformen för en anti-EU kampanj. Det är övergångskrav, dvs krav som är svårare att genomföra än det är att avskaffa hela kapitalismen.

I vilket fall som helst, avslutar jag, är alldeles för mycket av mainstream-debatten baserade på länder. Argumenten löper vågrätt, där de skulle behöva resas lodrätt. Bortser man från folkgrupper som gjorts undertryckta av imperialistiska statsmakter i hundratals år – Basker, Katalaner, Skottar och Nordirländare m fl – behöver varje politiskt anslag mot EU välja bort kravet på hela landets utbrytning: ”England ut ur EU”, ”Frankrike ut ur EU”, Sverige ut ur”. Varför? Därför att där arbetarnas hemland även fortsättningsvis skulle lyda under kapitalets herravälde, av inlandsfödda kapitalister, kommer inte resultatet bli något annat än ännu hårdare konkurrensvillkor för den kortsiktiga lönsamhets rovdrift på råmaterial, anläggningar och arbetskraft. Folkomröstningar kan lägga till den ytterligare nackdelen åt alla de övriga: frågan om EU-medlemskap eller ej placeras vågrätt och mellan landet kontra länderna som fortfarande är EU-medlemmar. Det är kapitalisternas alternativ när de hamnat i nödläge.

protest frankrike

Hela våren har arbetarrörelsen i Frankrike slagits mot arbetsrättens nedmontering

Striderna i Grekland 2010-2012, med sin förlängning till Indignados i Spanien, med de intensiva protestyttringarna i Irland, med vårens strejk- och demonstrationsvåg i Frankrike, behöver nå ett fäste som i kraft av bestående mobilisering gör sig till en befriad zon, vilket vore lodrätt och skulle sprida ljus över hela den europeiska arbetarrörelsen. Folkomröstningar, däremot, placerar befolkningsmassorna vågrätt och gör dem till röstboskap för om kapitalets herravälde ska ha sitt maktcentrum inom landet eller i EU-juntan.

Debatt om Brexit: ”Syna resultatet och börja organisera!”

Insänt av Annika Blomberg

Det är en speciell debatt som utspelar sig på knegarbloggen – ingen som yttrat sig hittills har kommenterat vad andra sagt. Börje Schellin som öppnade diskussionen måste undra om någon ens läst vad han skrivit.

Schellin kritiserar nationalisterna i Nej till EU och jag håller verkligen med. Även Industriarbetaren pekar på att arbetarklassen inte har något att vinna på stängda gränser. Men Schellin anser att britterna borde har röstat för att stanna i EU så att vi alla tillsammans kan mobilisera en kamp – mot samma EU. Det är motsägelsefullt och jag håller inte med. Man kan inte bara se EU som ett geografiskt område utan EU är en regim som sätter villkoren för alla underlydande parlament och regeringar, utan kontroll från någon väljarbas. De som pekar ut EU som odemokratiskt har rätt, och i och med EU-fördragen har alla surrat fast sig i samma mast.

EU-regimen är dessutom en av huvudarkitekterna bakom arbetarklassens försvagade position, både när det gäller arbetsrätt och levnadsstandard men också när det gäller förstörelsen av arbetarorganisationerna som slutit upp och omvandlat sig till verkställande utskott för EUs politik, inuti arbetarmiljöerna.

Vad jag däremot håller med Schellin om är att det skulle behövas ett all-europeiskt uppror mot bolagens strypgrepp men någonting sådant kommer inte att ske som ett resultat av EU som system eller ”Bremain”, utan genom att vi börjar tar fajten med de lokala makthavarna och de egna regeringarna, uppknutna och bakbundna av samma EU. Arbetardemokratens inlägg om befriade zoner och investeringsmonopol är väldigt framåtsyftande men svårt att realisera nu, men jag håller med när hen säger att Brexit förbättrat arbetarrörelsens förutsättningar att börja handla.

Men med det sagt så är det inte läge för segerrop eller apeller om all-europiska generalstrejker. Även nyval kräver sammanhållning och en gemensam politisk kravlista som inte finns i dagsläget. I det politiska vakuumet är det istället många arbetare som tittar oroligt på varandra efter Brexit-omröstningen eftersom bolagen och valutorna åker kana på börserna och det talas om recession, jobbslakt, sänkta pensioner, nedskärningar och svårt att få lån. Och blir det någon Brexit? Under vems kommando? Istället för EUs regler talas om WTOs som inte skyddar någon arbetare någonstans.

Alla som utropat Brexit till en arbetarrevolt eller till och med en arbetarseger, måste tugga i sig att det inte finns en enda knegare som har fått ökad makt i och med denna folkomröstning. Att ens gå och rösta i en folkomröstning där de sittande makthavarna får göra som de vill med valresultatet är tveksamt. Brexit-sidans löften har såklart visat sig vara såpbubblor som redan spruckit. De har inte ens majoritet i parlamentet där Brexit-lagarna ska klubbas och valgeneralen Johnson har hoppat av. Industriarbetaren sågar i sitt inlägg folkomröstningar och jag håller med.

Le Pen

Marine Le Pen, ledare för franska Front National, presidentkandidat 2017

Vi kommer nu att få se kampanjer för folkomröstningar i land efter land. Alla högerpopulister vill göra en Brexit och få arbetarrösterna i sin klättring mot makten, efter arbetarrörelsens förtvining. Men vi får inte låta oss luras. Arbetare får inte ett uns makt över resultatet i folkomröstningar, och med nationalister vid makten kommer vi snart se arbetare på kontinenten ställas mot varandra i krigshetsarkampanjer.

Nej, för att kunna orientera sig är det dags att knegare börja att läsa pressens ekonomisidor och pratar ihop sig med kollegorna om vad som förbereds från borgerligheten och bolagsjättarna. På ekonomisidorna kan man nämligen läsa om deras verkliga skäl till att britterna borde stanna i EU, nämligen hotet mot den konstlade kapitalackumulationen när City of London, världens största marknadsplats för banker och finansinstitut kanske klappar ihop och förlorar sina ”aktörer”.

City-of-London-skyline-007

City of London, finanskapitalets globala huvudstad

City of London är en slags kapitalets Vatikanstat mitt i London med egen lagstiftning och egen poliskår – som via EUs regler kan operera kontinentalt inifrån London och betala extremt lite i skatt. City of London är en kvarleva från kapitalismens barndom, en värdepapprens och mäklarnas befriade zon där ingen arbetsrätt existerar. City of London är navet för valutahandeln i euro och omsättningen där motsvarar 11% av Storbritanniens BNP.

Nu hotas 100 000 bankjobb och gigantiska värdekaruseller som andra länder kommer att vilja dra till sig. The race to the bottom har börjat. City of London är redan ett nav för rysk pengatvätt och metoderna för att attrahera kapitalflödena kommer att likna Game of Thrones. Beräkningarna om vad Brexit-kalaset kommer att kosta och hur mycket vinsterna kommer att falla dyker också upp och det är såklart löntagare och maktlösa som ska betala genom höjda skatter och nedskärningar.

EU har varit och är en garant för att överflödet av kapital kan slussas mellan placerare och olika fonder istället för att investeras i samhällsdriften. Men krisen för City of London betyder att ingenting är som förut, vinstutsikterna på finansmarknaderna har osäkrats och de långa knivarna börjar komma fram.

Arbetare måste nu lära sig att syna systemet, bolagen och de överstatliga regimerna, börja snacka ihop sig om vilka försvarslinjer som måste sättas upp, vad en nödplan för en arbetarnas investeringsoffensiv måste innehålla och hur den kan genomföras. Arbetarklassen behöver utveckla sitt klassmedvetande, dvs att man inte har några gemensamma intressen med finanshajar och EU-byråkrater, utan ha dem under luppen för att veta vad de planerar och börja organisera sig därefter.

britsh pubHade knegarkampanjen varit på plats i Storbritannien hade jag argumenterat för en självständig arbetarlinje med valbojkott, upporganisering av kontrollkommittéer över valresultatet och utmejslandet av en nödplan för jobb och investeringar i en nyorganiserad arbetarrörelses händer. Vi skulle ha gått in och ut på pubarna – vare sig för Brexit eller Bremain – utan för att sparka igång nyorganisering, samla arbetarkrav och namn för att kunna kalla till en all-europeisk kongress och utse en arbetarnas mot-regering till Bryssel.

Debatt om Brexit: ”Stängda gränser ger inget skydd”

 

Insänt av Industriarbetaren

Den brittiska folkomröstningen visar än en gång att folkomröstningar inte något verktyg för arbetare och låginkomsttagare för att göra sin röst hörd.

Genom löften om en återgång till gamla tider, med mindre invandring och mer resurser till sjukvården lyckades Brexit-sidan intala människor att rikta sitt missnöje mot brittisk etablissemangspolitik i en nationalistisk och separatistisk riktning.

Det EU-vänliga etablissemanget, som dominerade både regeringen och oppositionen, erbjöd ingenting annat än att allt skulle fortsätta som tidigare. Opinionsundersökningar som gjordes vid vallokalerna visar också tydligt att det är de som är mest missnöjda med samhället och har minst hopp om framtiden som röstade för att lämna.

Det är förståeligt att äldre arbetare och låginkomsttagare röstade som de gjorde (yngre röstade i överväldigande majoritet för att stanna), men det är svårt att se någon väg framåt för arbetarrörelsen på denna isolationistiska grund.

Arbetare och låginkomsttagare kommer aldrig kunna skydda sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard genom att stänga några gränser. Brexit-kampanjen har lyckats lura människor att man ska kunna få fördelarna, men inte nackdelarna, av att avskärma sig. I praktiken lär det bli tvärtom.

Det som hade behövts är en rörelse som förenar oss över gränserna för att skapa en europeisk gemenskap som grundar sig arbetarklassens villkor och inte kapitalets makt.

På kort sikt har nog den möjligheten blivit mindre i och med den här folkomröstningen. Men det är möjligt att en sådan rörelse skapas när besvikelsen över att det inte blev som Brexit-kampanjen lovade tar över, och människor börjar inse att de inhemska politikerna inte är bättre juntan som styr EU. Då kanske en rörelse som inser att nationalisterna också representerar etablissemanget kan göra sig av med fördomarna som nu dominerar.

Om inte annat så visar omröstningen att arbetare och låginkomsttagare längtar efter förändring och att man inte kommer låta sig styras av etablissemanget inklusive de gamla arbetarpartierna.

 

Debatt om Brexit: ”Dragkamp och sönderfall bland borgarna”

 

Insänt av Arbetardemokraten, 27 juni

Den politiska borgerligheten drar i riktning mot en inre huggsexa. Europas arbetarklass ser de första uttrycken för detta i Brexit: traditionella borgarpartier bryter ihop, högerradikalerna sträcker ut sina perspektiv och målsättningar, EU-parlamentet och ministerrådet tvingas släppa på tömmarna vartefter utbrytarkrafterna växer i medlemsländerna. Kort sagt, alla försvagas i det borgerliga klasslägret.

Det är positivt för den europeiska arbetarrörelsen. Det är en utveckling som EU inte längre kan kontrollera.

EU har med euron, skuldfinansiering, investeringskvoter, social nedrustning och flyktingar byggt in krishärdar i sitt maskineri. EU har oavbrutet överfört bördor på maktlösa låginkomsttagare under 25 år: anställningsvillkor, reallöner, massarbetslöshet och restriktioner mot aktivitet som på arbetardemokratisk grund tidigare kunnat hävda sig genom föreningsrätten för demonstrationer, strejkrätt och blockader mot arbetsköparnas omättliga begär.

När allt kommer omkring har Brexit slagit upp en bräsch i den kapitalglobala korporativismen. Kriser kunde upphävas och pareras så länge den överstatliga EU-regimen expanderade, och gick från 6 till 28 länder inom loppet av drygt två årtionden. I och med Brexit vänder den dynamiken inåt och nedåt.

Nu ska Storbritannien hävda sig på egen hand. Men till skillnad från Norge, som i förhandlingarna med EU köpte sig fördelar genom överflödande oljeinkomster, måste England pumpa upp kraft från en hushållning som kretsar runt finanser och kapitalderivat. England har skrotat större delen av sin industriella näring sedan Thatchers tid på 1980-talet, och väckt upp självständighetssträvanden på Nordirland, i Skottland och gryende även i Wales.

England har sitt pund – och nu också sin statsorganiserade avskärmning, med ett samvälde och en inhemsk ekonomi på fallrepet.

Utbrytarna har alltså vunnit en skenbar framgång. Under folkomröstningskampanjen och i efterspelet på sin seger kunde de inte säga bu eller bä om vilka positiva åtgärder och målsättningar som nu går i verkställighet. Det högerradikala partiet UKIP ser förstås hellre engelskfödda kapitalister, drottningen och British Armed Forces vid spakarna, och under det att arbetarna med sina föregivet fria själar och i sann engelsk anda ska uträtta mirakel åt det engelska borgerskapet. Men vad säger det traditionella högerpartiet, Tories, och flygeln av Labourpartiet som satsat på utbrytning?

Högerradikalerna i England och i andra EU-länder jublar nu tillsammans. Men glädjen kommer vid ett verkligt (genomfört) ”exit” att förvandlas till ömsesidig misstro och fientlighet. Nationalism och mellanstatlig rivalitet skulle gå igång på alla cylindrar, och högerradikalerna vända sig mot grannländerna när flyktingar och invandrare inte längre kan göras till syndabockar.

Denna folkomröstning var, precis som i Grekland förra året, djupt arbetarfientlig. Den krisande borgerligheten har fortfarande makten. De breda befolkningsmassorna kallades in för att avgöra en strid mellan politiska makthavare, mellan kapitalisternas biträden och mellan kapitalisterna själva. Men de tillfrågades aldrig om vilken politik som ska föras, de fick aldrig chansen att välja mellan genomförbara krav och handlingslinjer med tydliga mål. Oavsett hur de valde så köpte de grisen i säcken.

Men situationen är så pass invecklad, att där flertalet engelsmän stått inför EU-juntan som maktcentrum, har skottar och nordirländare stått inför den engelska statsorganisationen som sitt överordnade maktcentrum. Människor som ville uttrycka missnöje åt dessa håll gjorde det med värdighet. Man kan vare sig klandra engelsmän som röstade som röstade Brexit, eller skottar och nordirländare som röstade Bremain.

Från en arbetardemokratisk ståndpunkt vore emellertid en röstbojkott – mot de båda alternativen och mot metoden för att enrollera folkmassorna – den aktuella linjen. Detta eftersom vi åtminstone vet att:

* En utbrytning från EU måste ställa upp tydliga, uttalade mål för ett samhällsbygge på annan grund än den som dikteras av kapitalet och dess biträden bland makthavare och byråkratier. Utbrytningen är inte ens värd att försöka om grundvalen förblir densamma (med annan överbyggnad).

* Kampanjen för en sådan utbrytning kräver arbetarklassens och dess allierades bestående självorganisering för klassbehoven inom hemlandet och systerskapet med andra sektioner av Europas arbetarklass.

* Utbrytningen måste sikta på att införa befriade zoner för genomförandet av enkla delfordringar och bättre styrkeförhållanden mot överväldigande maktcentra, och framkalla likartade zoner runt om i Europa – inte nationalistisk avskärmning eller högerradikal inkapsling.

* Utvägen från EU behöver ett eget politiskt centrum, en egen legitimitet, i form av en provisorisk arbetar- och överlevnadsregering, vars första åtgärder skulle vara att införa ett investeringsmonopol (som även täcker in likvida medel) och en offentlig sysselsättningsplan för arbete åt alla bokförda invånare.

Det skulle bli trångt om saligheten för skuldfinansiering och konstgjord kapitalbildning (bolagisering), för bemanningsföretag och tunnsådda anställningsvillkor, för rasism och diskriminering bara med det.