Så röstar man på Knegarkampanjen

Knegarkampanjen ställer upp i Kiruna, Gällivare och Pajala. Det är en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.

Vi har inga listor med kandidater. En röst på oss kräver en aktiv insats av dig som väljare. Du behöver skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel märkt med ”Val till kommunfullmäktige”.

Vill du rösta på någon särskild person måste denna anmäla samtycke senast 7 september. Då skriver du både namn och parti på en blank valsedel. Ta kontakt med oss så hjälper vi till.

Mail: knegarkampanjen@gmail.com

Tel: 073-8255589

Örebropartiets urspårning

Markus Allard var en gång en vänsterpartist som tog ställning för rätten att försvara sig mot nazister, även om det skulle inkludera att slå någon på käften, och som blev utesluten.

Han kritiserade efter det sitt gamla parti för att inte representera dem som mest behövde det – unga, sjuka, marginaliserade – och startade det lokala Örebropartiet 2014. Han tog med sig en massa unga nyvärvade vänsterpartister som ville göra skillnad och inte bara fösas runt som valboskap åt vänsterpartiets ledamöter i nämnder och styrelser i kommunen. Knegarkampanjen stöttade Örebropartiet när det startades upp med ett mindre solidaritetsbidrag eftersom det verkade kunna utvecklas till en självorganiserad kraft inom arbetarrörelsen som förtjänade allt stöd.

Sedan dess har mycket hänt. Enligt Allard själv har i stort alla medlemmar bytts ut och istället för att utgöra en del av arbetarrörelsens nyorientering uppträder Örebropartiet nu väldigt förvirrat. Det senaste nyförvärvet är Peter Springare, polisen som gjorde främlingsfientliga uttalanden offentligt. Allard själv flirtar öppet med högerpopulismen och ”sverigevännerna” som har en illa dold rasistisk dagordning som ställer arbetare mot arbetare efter etniska linjer och som vill ha tillbaka Allians-regeringen. ”Sverigevännerna” menar att de är kritiska mot migrationspolitiken, men bedriver i själva verket en rent arbetarfientlig politik och låter bolagsägarna komma undan med vad som helst.

Allard har i Örebro utsett lokalpolitikerna till sin fiende nr 1, upphöjt dem till ett nytt påhittat klasskikt frikopplat från kampen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, och pekar istället ut politikerna som ”folkets” fiende. Allard påstår också att avskaffade politikerarvoden (som Knegarkampanjen också kräver) kan finansiera mycket stora satsningar inom vård, skola, omsorg vilket är rena drömmerier. Örebropartiet driver också frågan om mer nattöppet på krogen. Allard blandar högt och lågt och har sedan länge tappat karta och kompass.

Allards senaste bidrag på området ”splittra knegare efter etnicitet” är en artikel på web-platsen Ledarsidorna där han hittat på en ytterligare klassbeteckning – transferiatet. Denna klistrar han på nyanlända som inte har ett arbete – och varnar för att den kommande, troliga, ekonomiska krisen kommer att göra dem till ”trasproletärer”. Det är i Allards värld dessa kommande ”trasproletärer” som är det stora hotet mot levnadsstandarden och arbetsvillkoren, inte de globala bolagen och deras förgreningar i politiken.

Allard är självutnämnd ”marxist” men saknar den mest grundläggande marxistiska förståelsen, nämligen att klasser uppstår ur produktionsförhållandena, att arbetarklassens huvudantagonist är kapitalägarna, att arbetarklassen är internationell till sin grundkaraktär, att folkvandringar i grund och botten orsakas av kapitalets behov och inte tvärtom, att den politiska överbyggnaden och partiväsendet uttrycker den underliggande klasskampen om makt och resurser i samhället. Han förstår inte heller att staten är maktens instrument mot de maktlösa.

Allard har tidigare krävt att staten tar på sig att uppfostra nyanlända till ”svenska värderingar” och påstår i artikeln på Ledarsidorna att den svenska migrationspolitiken bara passar ”politikerna”, inte arbetarklassen och inte kapitalet, och antyder att migrationspolitiken skulle vara en politikerattack på ”folket”.

Allard har stängt in sig i ett skåp med ett pyttelitet kikhål från insidan varifrån han enbart kan se svenska partier, parlament och media och verklighetsuppfattningen blir därmed helt förvrängd. De som väser in till honom där han sitter i skåpet och kikar, verkar dessutom vara hatare av olika kulörer, allt medan Allard missar det dagliga slitet på industriarbetsplatserna och vad som sker i spåret på kapitalets globalisering och den permanenta krisen för alla bolag och stater som har värdepapperiserats och pumpats upp med skulder. Han missar också den överstatliga politiken som slaktar arbetsvillkor och levnadsstandard på alla kontinenter, oljeuttömningen som driver fram klimatförändringar, naturkatastrofer, krigsutvecklingen från Marocko i väster till Pakistan i öster, han missar den svenska uppslutningen kring NATO och världens största vapenexport per capita, de svenska storbolagens roll för dumpade arbetsvillkor i olika frihandelszoner världen över, de svenska bolagens och den svenska statens gemensamma strypning av föreningsfrihet och strejkrätt på hemmaplan, kapitalets växande oförmåga att suga upp den industriella reservarmen som istället skjuter ut miljarder människor till en tillvaro där man inte ens kan sälja sin arbetskraft och lever i rättslöshet, ett öde som delas av marginaliserade befolkningsmassor i alla länder numera. Med mera, med mera.

Markus Allard har vid närmare granskning ingenting att komma med när det gäller knegares behov i förhållande till kapitalet och den politiska makten, utan använder sin hemmasnickrade marxism för att skyla över sin egen hemvist som är undersidan av folkhemsideologin och välfärdsromantiken – föraktet för alla som inte ”var här från början” och medlöperiet till kapitalägarna och de borgerliga politiska partierna. Allard verkar tycka att det var bättre förr, han ropar efter ”samhällskontraktet” och handskas lika vårdslös med arvet från Marx som kommunisterna gjorde som snickrade ihop nya beteckningar på löpande band för att skyla över sin egen anslutning till borgarklassen och inpiskandet av arbetarklassens leverans av obetalt arbete och know-how.

Allard spelar på rädslan för framtiden, som alla populister gör, och är rädd för att själv bli  trasproletär. Fattigdom och kaos kan vänta runt hörnet, det är helt sant, men boten mot detta ligger inte i stängda gränser eller en migrationspolitik som både ”kapitalet och arbetarklassen kan tjäna på”, alltså med arbetarklassen klyvd med nyanlända därnere och inhemska ovanför. Risken för arbetslöshet, utslagning och ren fattigdom kommer att vara en realitet för alla knegare så länge bolagsägarna får hållas. För att komma åt detta krävs att arbetarklassen tar upp striden – tillsammans, förenat och gränslöst – om makten över företag, stater och regeringar, genomdriver sin egen investeringspolitik för att återuppbygga samhället på sina egna villkor och drar in alla i samhällsnyttigt arbete.

Annika B

Är farhågorna om stadsflytten på väg att besannas?

  • LKAB går återigen med vinst – och anser stadsflytten för dyr
  • Svenska staten har inte tagit ägaransvaret, vare sig för LKAB eller för flytten av Kiruna, enligt Riksrevisionen
  • LKABs styrelser och regeringarna har mörkat både kostnader och konsekvenser
  • Kostnaderna vältras över på Kiruna-bor och anställda. Är farhågorna om stadsflytten på väg att besannas?

Knegarkampanjen analyserar Riksrevisionens rapport om stadsomvandlingarna i Malmfälten. Klicka på bilden.

Kommer Kiruna stadsflytt att stanna på arkitekternas ritbord?

Innebär #metoo en revolution?

För snart två månader sedan tvingades en Hollywood-mogul bort, snabbt följd av uppburna skådisar, mediaprofiler och politiker, efter att kvinnorna som de utsatt för sexuella trakasserier och våld hade snackat ihop sig, brutit med lydnadskulturen, ställt upp för varandra och sagt som det är. Detta är mycket mycket bra.

Det bästa med #metoo-kampanjerna är just detta, att kvinnor snackar ihop sig, håller ihop, slutar lyda och säger som det är. Det som visar sig då är att alla kvinnor delar erfarenheterna av sexism, att flertalet har utsatts för sextrakasserier av män i hemmet, på jobbet och i det offentliga rummet och att många många utsatts för sexualiserat våld.

Problemet med #metoo-kampanjen är dock, att uppropen och avslöjandena inte resulterat i någon nyorganisering utan att de överlämnat initiativet till de befintliga institutionerna som alla är fästen för den patriarkala befälsordning som också de sexuella trakasserierna är en del av. Den patriarkala befälsordningen skakas om av #metoo, det står utom allt tvivel, men den kommer inte att knäckas med mindre än ett uthålligt, beslutsamt, självständigt och organiserat bekämpande i handling.

Den patriarkala befälsordningen är ungefär lika gammal som civilisationerna och utgör en organisk del av både de befintliga och de historiska klass- och klansamhällena. Det är i själva verket så att alla kända klass- och klansamhällen är och har varit patriarkala och för att genomdriva den lydnadskultur och den maktutövning som håller klasser och exploateringsförhållanden på plats, så har det alltid ingått mer eller mindre kraftigt sexuellt förtryck och våld. Mot kvinnor men också mot sexuella minoriteter och mot barn.

Våldet mot framförallt kvinnorna bottnar i att en arbetsdelning mellan könen – som männen tjänade på – uppstod i historien, plus kampen om det samhälleliga överskottet. Männen som kollektiv hade under årtusendena kapat åt sig såpass mycket rörelsefrihet, kunskaper och positioner att de vid civilisationernas gryning kunde ta ett språng och banka fast en ordning där kvinnorna blev hemslavar för att leverera obetalt hemarbete, gjordes stationära och förlorade kontrollen över sin sexualitet och äganderätten till barnen. Eftersom kvinnorna under samhällenas tusenåriga framväxt hade spelat en oerhört viktig roll – till exempel för att bygga boplatser och för innovationen att bruka jorden – och dessutom hade haft mycket makt på boplatserna, så krävdes det våld för att garantera lydnaden och det nya exploateringsförhållandet med obetalt hemarbete. Detta är ett våld som aldrig upphört sedan dess och som har växt in i könsrollerna och blivit något som många dessutom njuter av och gör pengar på.

Det finns de som säger att dagens sexism är toppen på könsarbetsdelningens isberg men förhållandet är snarare att sexismen både är könsarbetsdelningens resultat men också dess programvara. Utan sexistiska fördomar skulle det, till exempel, inte vara möjligt att hålla kvinnor nere i låglöneyrken även i länder med fria preventivmedel och barnomsorg som är tillgänglig för alla. Ingen, vare sig kvinna eller man går fri från sexistiska fördomar och vi är alla kuggar i en patriarkal befälsordning med manliga vita bolagsdirektörer och generaler i toppen, och färgade låglöneslavar och prostituerade kvinnor i botten.

Därför är inte det viktiga med #metoo att en tystnadskultur bryts, utan att lydnadskulturen utmanas, att det uppstår en rörelse av kvinnor som snackar ihop sig, hålla varann bakom ryggen och säger som det är och därmed bryter objektifieringen och blir subjekt i sina egna liv.

Objektifiering betyder att behandla andra varelser som objekt för sin egen tillfredsställelse. Detta utsätts nästan varje kvinna på hela jordklotet för varje dag, som döttrar, flickvänner, mödrar, partners, yrkesmänniskor, arbeterskor, hushållsslavar. Kvinnlighetens mest grundläggande drag är att finnas till för andra människors skull och den reproduceras såväl i religiösa och konservativa ideologier som i kommersialismens skönhetsindustri men också i arbetslivet. Kvinnor vårdar och täcker upp, får lägre betalt och definieras framförallt utifrån sitt utseende och sexighet. Kvinnor är arbetsledarnas sexobjekt och blir inte bara i filmvärlden våldtagna på jobbet som pris för att ha fått en anställning. Istället är detta vardagen för alla kvinnor som jobbar i de globala företagens frizoner runt jordklotet. Och straffriheten för våldtäkter och kvinnomord är utbredd, minst sagt. Inte helt sällan är ”rättsvårdande myndigheter” inblandade.

Att gå från att vara ett objekt till att bli ett subjekt är något man gör man genom handling. Egen handling. Det räcker inte med att ”rättsväsendet”, ”HR-avdelningen”, ”rekryteringsprocesserna”, ”anmälningsrutinerna” nu #metoo-certifieras eller att be chefer och skyddsombud att ”hålla ögonen öppna”. Det är många gånger dessa figurer som håller på med patriarkala härskartekniker, både sexuella och icke-sexuella. Objektifiering, sexism, könsdiskriminering och rea på kvinnlig arbetskraft är alltför seglivade realiteter för att systemet ska kunna sanera sig självt och makthavarna har inte planerat att släppa ifrån sig kontrollen över hierarkierna. I grund och botten är dessa hierarkier uppbyggda för att säkra den fortsatta utsugningen av den obetalda arbetstid som borgarklassen lever av och det är med andra ord själva det kapitalistiska systemets fundament som hotas om den patriarkala befälsordningen och hierarkierna skulle vändas upp och ned.

Istället är det kraften i den kollektiva handlingen och styrkan i att tala med en enad röst som gjort att #metoo faktiskt skakat om några vrår av det patriarkala brödraskapet. Några av förbrytarna har dragits ut i friska luften och deras nätverk har tunnas ut temporärt.

Men det som behövs för en storskalig och varaktig förändring, för att bryta objektifieringen, behövs ett uthålligt gemensamt agerande i alla konkreta situationer där patriarkala härskartekniker används och förekommer. Det som behövs är #metoo-självförsvars-grupper på arbetsplatser och skolor och sanningskommissioner som ger rött kort till alla översittare och säkrar tjejers och kvinnors rörelsefrihet.

Det behövs också en politisk utbildningskampanj om hur den patriarkala befälsordningen, sexövergreppen och den globala kapitalismen hänger ihop och förstärker varandra. Så att vi kan bygga upp den motmaktsrörelse som på riktigt skulle kunna skaka om. Det är ett faktum att de globala bolagsjättarna tjänar grova pengar på kvinnors slavarbetsvillkor och svältlöner i frizonerna, på skönhets- och underhållningsindustrin som odlar objektifieringen och som i sin undervegetation gör affärer med de karteller som handlar med kvinnors kroppar som råvaror i sexindustrin. I spetsen för en sådan motmaktsrörelse behövs arbetande och exploaterade kvinnor som går hela vägen med sin systemkritik.

Om något sådant börjar växa som ett resultat av #metoo-kampanjerna kan man på riktigt säga att det är en revolution på gång. Annars inte.

Därför behövs nu den 3e vågens feminism. Den 1a handlade om rösträtten, den 2a om sexuell frihet, rätt till jobb, egna pengar, abort och barnomsorg. Båda två skyfflades ut ur arbetarrörelsens huvudfåror alternativt inriktade sig på att förkvinnliga det borgerliga samhället och kapitalackumulationen. Nu behövs en socialistisk kvinnorörelse som reser sig mot exploateringen som sådan, med arbeterskor och soldater, kamrater och sexuella subjekt i ledningen över hela den nya arbetarrörelsen mot det globala kapitalet och som inte stannar vid reformeringen av kapitalet eller nöjer sig med att exploateringen får ett mänskligt ansikte.

#metoo har ställt en dörr på glänt för att börja rensa ut hela den patriarkala skiten.

Annika Blomberg

Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika

LKAB ska inte smita från ansvaret

Knegarkampanjen var inte med när partierna i fullmäktige skrev sitt brev till näringsdepartementet som publicerades i flera medier idag. Men våra krav på LKAB är inte mindre.

Vi tycker det är bra att fullmäktige försöker säga ifrån. Vi tycker också att LKAB är arrogant när de påstår att de redan ersatt den rivna järnvägsstationen. Det finns ingen som har missat att detta är en tillfällig station på fel sidan av staden.

Det här är det senaste utspelet i en lång rad från LKAB:s sida som handlar om att förhala och smita från ansvar.

Samtidigt väntar vi sedan tio år på att kommunledningen ska våga gå i öppen konflikt med LKAB:s ägare, det vill säga regeringen, som ger bolaget direktiv och tar hand om vinsten. På sikt är det Malmfältens överlevnad som står på spel, inte bara en järnvägsstation.