Innebär #metoo en revolution?

För snart två månader sedan tvingades en Hollywood-mogul bort, snabbt följd av uppburna skådisar, mediaprofiler och politiker, efter att kvinnorna som de utsatt för sexuella trakasserier och våld hade snackat ihop sig, brutit med lydnadskulturen, ställt upp för varandra och sagt som det är. Detta är mycket mycket bra.

Det bästa med #metoo-kampanjerna är just detta, att kvinnor snackar ihop sig, håller ihop, slutar lyda och säger som det är. Det som visar sig då är att alla kvinnor delar erfarenheterna av sexism, att flertalet har utsatts för sextrakasserier av män i hemmet, på jobbet och i det offentliga rummet och att många många utsatts för sexualiserat våld.

Problemet med #metoo-kampanjen är dock, att uppropen och avslöjandena inte resulterat i någon nyorganisering utan att de överlämnat initiativet till de befintliga institutionerna som alla är fästen för den patriarkala befälsordning som också de sexuella trakasserierna är en del av. Den patriarkala befälsordningen skakas om av #metoo, det står utom allt tvivel, men den kommer inte att knäckas med mindre än ett uthålligt, beslutsamt, självständigt och organiserat bekämpande i handling.

Den patriarkala befälsordningen är ungefär lika gammal som civilisationerna och utgör en organisk del av både de befintliga och de historiska klass- och klansamhällena. Det är i själva verket så att alla kända klass- och klansamhällen är och har varit patriarkala och för att genomdriva den lydnadskultur och den maktutövning som håller klasser och exploateringsförhållanden på plats, så har det alltid ingått mer eller mindre kraftigt sexuellt förtryck och våld. Mot kvinnor men också mot sexuella minoriteter och mot barn.

Våldet mot framförallt kvinnorna bottnar i att en arbetsdelning mellan könen – som männen tjänade på – uppstod i historien, plus kampen om det samhälleliga överskottet. Männen som kollektiv hade under årtusendena kapat åt sig såpass mycket rörelsefrihet, kunskaper och positioner att de vid civilisationernas gryning kunde ta ett språng och banka fast en ordning där kvinnorna blev hemslavar för att leverera obetalt hemarbete, gjordes stationära och förlorade kontrollen över sin sexualitet och äganderätten till barnen. Eftersom kvinnorna under samhällenas tusenåriga framväxt hade spelat en oerhört viktig roll – till exempel för att bygga boplatser och för innovationen att bruka jorden – och dessutom hade haft mycket makt på boplatserna, så krävdes det våld för att garantera lydnaden och det nya exploateringsförhållandet med obetalt hemarbete. Detta är ett våld som aldrig upphört sedan dess och som har växt in i könsrollerna och blivit något som många dessutom njuter av och gör pengar på.

Det finns de som säger att dagens sexism är toppen på könsarbetsdelningens isberg men förhållandet är snarare att sexismen både är könsarbetsdelningens resultat men också dess programvara. Utan sexistiska fördomar skulle det, till exempel, inte vara möjligt att hålla kvinnor nere i låglöneyrken även i länder med fria preventivmedel och barnomsorg som är tillgänglig för alla. Ingen, vare sig kvinna eller man går fri från sexistiska fördomar och vi är alla kuggar i en patriarkal befälsordning med manliga vita bolagsdirektörer och generaler i toppen, och färgade låglöneslavar och prostituerade kvinnor i botten.

Därför är inte det viktiga med #metoo att en tystnadskultur bryts, utan att lydnadskulturen utmanas, att det uppstår en rörelse av kvinnor som snackar ihop sig, hålla varann bakom ryggen och säger som det är och därmed bryter objektifieringen och blir subjekt i sina egna liv.

Objektifiering betyder att behandla andra varelser som objekt för sin egen tillfredsställelse. Detta utsätts nästan varje kvinna på hela jordklotet för varje dag, som döttrar, flickvänner, mödrar, partners, yrkesmänniskor, arbeterskor, hushållsslavar. Kvinnlighetens mest grundläggande drag är att finnas till för andra människors skull och den reproduceras såväl i religiösa och konservativa ideologier som i kommersialismens skönhetsindustri men också i arbetslivet. Kvinnor vårdar och täcker upp, får lägre betalt och definieras framförallt utifrån sitt utseende och sexighet. Kvinnor är arbetsledarnas sexobjekt och blir inte bara i filmvärlden våldtagna på jobbet som pris för att ha fått en anställning. Istället är detta vardagen för alla kvinnor som jobbar i de globala företagens frizoner runt jordklotet. Och straffriheten för våldtäkter och kvinnomord är utbredd, minst sagt. Inte helt sällan är ”rättsvårdande myndigheter” inblandade.

Att gå från att vara ett objekt till att bli ett subjekt är något man gör man genom handling. Egen handling. Det räcker inte med att ”rättsväsendet”, ”HR-avdelningen”, ”rekryteringsprocesserna”, ”anmälningsrutinerna” nu #metoo-certifieras eller att be chefer och skyddsombud att ”hålla ögonen öppna”. Det är många gånger dessa figurer som håller på med patriarkala härskartekniker, både sexuella och icke-sexuella. Objektifiering, sexism, könsdiskriminering och rea på kvinnlig arbetskraft är alltför seglivade realiteter för att systemet ska kunna sanera sig självt och makthavarna har inte planerat att släppa ifrån sig kontrollen över hierarkierna. I grund och botten är dessa hierarkier uppbyggda för att säkra den fortsatta utsugningen av den obetalda arbetstid som borgarklassen lever av och det är med andra ord själva det kapitalistiska systemets fundament som hotas om den patriarkala befälsordningen och hierarkierna skulle vändas upp och ned.

Istället är det kraften i den kollektiva handlingen och styrkan i att tala med en enad röst som gjort att #metoo faktiskt skakat om några vrår av det patriarkala brödraskapet. Några av förbrytarna har dragits ut i friska luften och deras nätverk har tunnas ut temporärt.

Men det som behövs för en storskalig och varaktig förändring, för att bryta objektifieringen, behövs ett uthålligt gemensamt agerande i alla konkreta situationer där patriarkala härskartekniker används och förekommer. Det som behövs är #metoo-självförsvars-grupper på arbetsplatser och skolor och sanningskommissioner som ger rött kort till alla översittare och säkrar tjejers och kvinnors rörelsefrihet.

Det behövs också en politisk utbildningskampanj om hur den patriarkala befälsordningen, sexövergreppen och den globala kapitalismen hänger ihop och förstärker varandra. Så att vi kan bygga upp den motmaktsrörelse som på riktigt skulle kunna skaka om. Det är ett faktum att de globala bolagsjättarna tjänar grova pengar på kvinnors slavarbetsvillkor och svältlöner i frizonerna, på skönhets- och underhållningsindustrin som odlar objektifieringen och som i sin undervegetation gör affärer med de karteller som handlar med kvinnors kroppar som råvaror i sexindustrin. I spetsen för en sådan motmaktsrörelse behövs arbetande och exploaterade kvinnor som går hela vägen med sin systemkritik.

Om något sådant börjar växa som ett resultat av #metoo-kampanjerna kan man på riktigt säga att det är en revolution på gång. Annars inte.

Därför behövs nu den 3e vågens feminism. Den 1a handlade om rösträtten, den 2a om sexuell frihet, rätt till jobb, egna pengar, abort och barnomsorg. Båda två skyfflades ut ur arbetarrörelsens huvudfåror alternativt inriktade sig på att förkvinnliga det borgerliga samhället och kapitalackumulationen. Nu behövs en socialistisk kvinnorörelse som reser sig mot exploateringen som sådan, med arbeterskor och soldater, kamrater och sexuella subjekt i ledningen över hela den nya arbetarrörelsen mot det globala kapitalet och som inte stannar vid reformeringen av kapitalet eller nöjer sig med att exploateringen får ett mänskligt ansikte.

#metoo har ställt en dörr på glänt för att börja rensa ut hela den patriarkala skiten.

Annika Blomberg

Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika

LKAB ska inte smita från ansvaret

Knegarkampanjen var inte med när partierna i fullmäktige skrev sitt brev till näringsdepartementet som publicerades i flera medier idag. Men våra krav på LKAB är inte mindre.

Vi tycker det är bra att fullmäktige försöker säga ifrån. Vi tycker också att LKAB är arrogant när de påstår att de redan ersatt den rivna järnvägsstationen. Det finns ingen som har missat att detta är en tillfällig station på fel sidan av staden.

Det här är det senaste utspelet i en lång rad från LKAB:s sida som handlar om att förhala och smita från ansvar.

Samtidigt väntar vi sedan tio år på att kommunledningen ska våga gå i öppen konflikt med LKAB:s ägare, det vill säga regeringen, som ger bolaget direktiv och tar hand om vinsten. På sikt är det Malmfältens överlevnad som står på spel, inte bara en järnvägsstation.

Arbetarklassen i Barcelona kan kämpa sig till initiativet i Katalonien

Sedan några veckor frågar sig många vad som händer i Spanien där polisen den 1 oktober brutalt misshandlade folk i vallokaler som ville lägga sin röst på att upprätta en ny stat – Katalonien – fri från den spanska monarkin och resterna från Francos diktatur som finns inbäddade i den spanska konstitutionen och i regeringspartiet PP.

Hela styrsättet i Spanien skakas nu om och globalkapitalets kroniska kris sedan 2008 driver fram konflikter mellan olika falanger av borgerligheten som öppet slåss om en krympande kaka. I borgarnas konflikt om Katalonien har arbetarklassen ännu inte valt sida. Det beror på att det på båda sidor finns korrupta politiker – både señor Puigdemont och señor Rajoy är högerpolitiker – som förstör levnadsstandarden och arbetsvillkoren, skickar polisen på strejkkedjor och använder den statliga militärpolisen Guardia Civil mot sociala protester. Allt medan de spottar ur sig fraser om demokrati och rättsstat.

Majoriteten av Kataloniens industriarbetare jobbar i industribältet runt Barcelona där det finns stora spanska och internationella företag – framförallt inom energisektorn och bilindustrin men också inom livsmedelsproduktionen. Tillsammans med byggjobbare och serviceanställda utgör de maktlösa långinkomsttagarna omkring 90% av dem som jobbar i regionen. Katalonien är sedan länge en av Spaniens mest industrialiserade och urbaniserade regioner. De största företagen är bland annat Seat, Nissan, Volkswagen, Endesa, Gas Natural och Nestle. Servicejobbarna finns till stor del inom turismen eftersom Barcelona är en av världens viktigaste turistmetropoler. Sedan 40-talet har Katalonien varit en invandringsregion och arbetarklassen i Barcelona är dessutom multikulturell och talar många språk vid sidan av spanska och katalanska.

Krisen från år 2008 och framåt har varit brutal för alla som är beroende av en lön för att leva. Arbetslöshet och hemlöshet har skjutit i taket. Nya partier har bildats, gamla har skott sig i gigantiska korruptionshärvor. Det finns ett utbrett hat mot de ansvariga. Protester och strejker utsätts för hård repression och för två år sen instiftades en ”munkavlelag” som straffbelade protester med höga böter. Även strejkvakter dras inför rätta. Allt detta har katalanska nationalister har dragit nytta av. De har riktat populistiska svingar mot centralregeringen i Madrid som i sin tur svarat med åtal och polis och betett sig som katolska kyrkans sändebud, som fortfarande verkar anse att den spanska enhetsstaten är helig mark. Bland de nya partierna finns det flera vänsterpopulister och ett av dem är såpass nationalistiskt att de har lierat sig med högern för att få loss Katalonien från Spanien.

Arbetarklassen med sina arbetskamrater inom samhällsservice har allt att vinna på att centralregeringen i Madrid och EU-trojkan drivs bort från Katalonien. Men separatisterna kommer inte och vill inte bryta med Bryssel och arbetarklassen behöver kämpa till sig initiativet för att krisen ska få en lösning som håller. Det som behövs är en politik för säkra och fasta jobb, bostäder och investeringar – med garantier för friheten att organisera sig kring rättigheter och vardagsbehov, för att bekämpa politiska parasiter och utsugande bolag. Detta skulle mycket väl kunna genomföras med Barcelonas arbetarklass vid rodret men då krävs en långt gången självorganisering som kan driva ut Guardia Civil från Katalonien, hålla regionalpolisen stången, och sedan en inriktning på att själva ta makten i regionen.

Barcelonas arbetarklass är mångmiljonhövdad, välutbildad och multikulturell, den har mycket konfliktvana och allt större insikter om att de traditionella facken går bolagens och regeringens ärenden. Den 3 oktober strejkade många arbetare i protest mot polisbrutaliteten den 1 oktober.

Barcelonas hamnarbetare. I somras vann de en nationell strejk mot avskedanden och försämrade arbetsvillkor. Hamnarbetarna bojkottade  militärpolisen Guardia Civils fartyg i deras hamn inför den 1 oktober. HAmnarbetarna deltog i strejken 3 oktober.

En väg att gå för att bygga upp ett arbetarinitiativ i Katalonien-krisen vore att bygga en självorganisering på industriarbetsplatserna för att ta itu med frågan om hur Guardia Civil kan drivas ut, hur regionalpolisens och frankisternas handlingsutrymme kan spärras och vilka kampmetoder som behöver användas

En sak är säker. Sätter Barcelonas arbetare sig i rörelse för att driva igenom sina behov och krav kommer de inte att stå ensamma. Arbetarsolidariteten i Europa kommer att väckas omgående.

Annika

INSÄNT: Ett möjlighetens fönster öppnar sig

Medan försommaren sprider sig över landet, arbetslagen räknar ned till en efterlängtad sommarledighet, skolungdomarna övar sånger inför skolavslutningen, så detonerade det senaste terrordådet i Manchester. 5000 militärpoliser kommenderades genast ut. Kameraövervakningen på allmänna platser intensifierades överallt. I de gråtande människohoparna är det numera prästerna som representerar samhället. Arbetarrörelsen är helt tyst och sluter upp kring myndigheterna.

En fredag för nån månad sen small det på Drottninggatan i Stockholm. Polisen lyftes snabbt fram som de nya nationalhjältarna. Ropen skallade efter polisrazzior på arbetsplatserna för att jaga underbetalda arbetare, med socialdemokratiska ministrar som talkörsledare. Myndigheterna återupptog kampanjen för att bunkra konserver, kontanter och färskvattendunkar i hemmen.

I takten med Daesh´ (IS) förluster i Syrien och Irak har skiljelinjen mellan ”de där borta” och ”vi här hemma” blivit alltmer ihålig. Jihadister spränger sig här som där. Cyberattacker från servrar i Moldavien eller Nordkorea stänger ned svenska kommuners datatrafik samtidigt som offren för terrordåd, inbördeskrig och imperialistiska ockupationer blivit en del av våra bekantskapskretsar och vardagsmiljöer. Detta sker parallellt som valen i USA och EU-länderna rapporteras av media som om de vore inrikesval i Sverige. Gränsen mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” håller i själva verket på att helt lösas upp som en följd av de globaliserade kapitalrörelserna, produktions- och distributionskedjorna och de överstatliga regimerna. Och överallt är arbetarrörelsen lika svarslös och underdånig. Nästan.

När jag försöker syna nutiden och det epokskifte vi helt uppenbart befinner oss i, springer jag på låten ”Fred” av Mikael Wiehe och som Thåström gjorde så bra. Wiehe ifrågasätter här hela den sanning som terrordåden banar väg för – att vi ska lita på myndigheterna och underdåna oss nationalstaten och lagen – och han säger det som så länge var en självklarhet inom arbetarrörelsen, att varje fred byggs på klassvillkor.

”Med lag ska landet byggas upp. Och lagen kräver fred så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer. Men om folket kräver mer betalt för smöret som dom sålt, då är det brott mot fred och lag och det kallas för revolt”.

Jag tänker att den förkrigstid som vi helt uppenbart befinner oss i – oavsett vad vi tycker om det – faktiskt bär på möjligheten att nu bryta underdånigheten och att arbetarrörelsen måste börja formulera svar som kan lösa samhällskriserna.

Men för att kunna göra det måste karta, kompass och GPS uppgraderas och kalibreras och en realistisk lägesbestämning göras för arbetarklassen. Till en sådan analys borde alla oberoende krafter nu börja bidra för ett ”window of opportunity” håller på att öppnas för arbetarklassen, det är min absoluta övertygelse.

Det jag själv ser som hållpunkter och vill bidra med är följande:

• Jihadisternas krigföring och terror – därborta och här hemma – för att kasta mänskligheten tillbaks till medeltiden och avskaffa alla fri- och rättigheter får inte förblinda oss så till den grad att vi sluter upp bakom militärpoliser och regeringar – som i nästa vända kommer att rikta all sin kraft mot en oberoende arbetarrörelse. Hur vidriga Daesh än är och hur rädda vi än blir, måste vi hålla huvudet kallt och se att jihadisterna inte till närmelsevis utgör samma hot mot en framväxande arbetarrörelse som USAs och EUs militärpolitiska övermakt, med poliskårerna som spjutspetsar mot alla tendenser till oberoende och klassmässiga aktioner. Att få skydd från dem är lika pålitligt som maffians ”beskyddarverksamhet”. Går man sin egen väg är man dödens.

Det är dessutom så att ansvaret för att Daesh överhuvudtaget kommit till och blivit en masskraft för utskjutna befolkningsmassor och en inspirationskälla för diskriminerade invandrare och muslimskt sökande, måste läggas där det hör hemma – hos USA och deras allierade. De invaderade Irak och Afghanistan med påföljande makttomrum, och ströp därefter den all-arabiska revolutionsvågen 2011-12 för att bevara återstående kungadömen, despotregimer och staten Israels strypgrepp. För att göra slut på Daesh behöver vi slå åt två håll – både strida mot USAs och EUs Mellanösternpolitik – med Sveriges benägna bistånd – och främja att de kurdiska frihetskämparna i området, YPG, som konfronterar Daesh dagligen och konkret får vapen, utan att de åläggs politiska villkor eller band.

• Spektaklet i världspolitiken med klanen Donald Trump i Vita Huset förebådar stora omvälvningar. Att denna Caligula-liknande arbetarhatare tagit kontrollen i supermakten USA, delvis med stöd av amerikanska arbetare som vänt sig högerut efter att Obamas ”Change” inte levererat, är ett tecken på att det politiska systemet är på väg att byta kostym. Donald Trumps regering är en politisk kentaur (sagodjur som är till hälften människa, till hälften häst) som inte kommer att kunna ge någon av sina påhejare eller väljare vad just de har begärt. Problemen syns mest i löftena om att ta ”hem” tillverkningsindustrin. Direkt efter att han installerats som president kallade Trump in 28 storföretags ledare och AFL-CIOs ordförande (motsvarande LO-ordföranden i Sverige) och lovade stora skatteavdrag för de företag som flyttar ”hem” fabriker. Han hyllades av flera höga bolagschefer och fackpampar men kruxen är flera. De globala bolagen är sedan decennier tillbaka internationella pyramider med bl a ”kostnadseffektivitet” och ”riskspridning” som ledande principer, och att flytta arbetstillfällen från låglönezonerna i Asien och Latinamerika till USA, innebär att liknande zoner i så fall måste öppnas i USA i stor skala. Frågan är om de arbetare som hoppats på Trumps företagaranda som jobbmotor kommer att vara lika nöjda när det visar sig att det handlar om att flytta ”hem” även kinesiska och bangladeshiska arbets- och levnadsvillkor? Frågan är också om de globala USA-ledda bolagen kommer tycka att detta är mödan värt för att få del av Trumps skatteavdrag eller om de pengarna kan dras in genom t ex värdepappersplaceringar, och att de kan stå sig i den globala konkurrensen utan Trumpens bistånd? För att genomföra ”hemtagning av jobb” och öppna zoner för superexploatering i Midwest kommer det helt enkelt att krävas en annan typ av regim. En regim som kan slå direkt mot arbetarsträvandena och även kommendera kapitalrörelserna på ett mer direkt sätt.

• Trumps makttillträde förebådar i mina ögon en kommande politisk kris som öppnar upp klasskonflikten från sitt dvalaliknande tillstånd. När knivarna börjar slipas från Washington kommer inte arbetarklassen att kunna förbigå det med tystnad för den kommer att vara direkt berörd. Den amerikanska arbetarklassen var en gång i tiden världens mest stridbara och så sent som på 60talet klev sociala – till och med revolutionära – organisationer inom den svarta amerikanska befolkningen fram, och hela landet stod och vägde. Banden till den ”vita arbetarklassen” var på väg att knytas när initiativtagarna mördades av FBI. Men snart består  den amerikanska arbetarklassen till sin majoritet av svarta och de  befinner sig redan idag på stridsfot mot polisbrutalitet och rasförtryck. De utgör i mina ögon plantan i fröet till den motmaktsrörelse som förr eller senare kommer att ge sig till känna i USAs arbetarklass.

• Även i Europa arbetar tiden för arbetarklassen när högerpopulisterna nu alltmer visar sig impotenta och svarslösa. Både Marine Le Pen och Jimmie Åkesson tillhör idag etablissemanget, de verkar inom EUs ramar och förlorar snabbt sin trovärdighet i arbetarleden när de inte kan leverera den utlovade tryggheten och återställarpolitiken. UKIP i England har redan bevisat sig vara kapitalets drängar och Brexit driver ned levnadsvillkoren när Theresa May i Storbritannien nu ska rädda finanscentret City of London genom att slakta löner, villkor och halvera skattesatser. Högerpopulisterna har dragit politiska växlar i snart 15 år i den häxkittel som bubblar efter att industri och social service slaktats av globalkapitlet i allians med de politiska partierna. Men den sociala vreden som under det senaste decenniet styrts in i deras banor och till religiös revanschism, kommer att börja ta sig andra vägar när återvändsgränden blir uppenbar. Direktkollektivistiska kamputbrott som kan bli uthålliga, ligger allt närmre till hands.

• Efter att den all-arabiska resningen trycktes tillbaka och kontrarevolutionen segrade 2013 i arabvärldens största land Egypten med 80 miljoner invånare och en stridbar arbetarklass; efter att befrielsekampen i Syrien omvandlades till ett inbördeskrig utan synligt slut, har arbetarkampen inte hörts eller synts till i den internationella skalan. Inte förrän strejker och regeringsprotester i Latinamerika började fylla nyhetsmedia under våren. I ett avseende ligger Latinamerika ett antal år före både Europa och USA och det är att de har prövat oljeimpregnerad vänsterpopulism i regeringsställning och inte fått något mer än ett flyktigt minne som nu fördunklas i tårgasrök.

Det var i slutet av 90talet som den latinamerikanska ”vänstervågen” inleddes med sociala revolter i land efter land och som tvingade bort globala bolag och fällde gamla regimer.

Regeringspartiet MAS i Bolivia håller valmöte

På hela kontinenten installerades sen vänsterregeringar och 2001 förde arbetarrörelsen Arbetarpartiet och Lula da Silva till makten i Brasilien. I Venezuela hade Chavez vunnit presidentvalet 1998 och börjat möblera om i det nationella oljebolaget PDSVA när han 2002 utsattes för en statskupp, uppbackad av USA. Den massrörelse som tvingade tillbaks Chavez till makten öppnade en period på närmare 15 år som kallats den ”bolivarianska revolutionen” och Chavez talade ofta om att han ville införa en socialism för 2000-talet. Vid närmare påseende har det dock visat sig att Chavez inte hade något med arbetarrörelsen att göra utan var en vänsternationalistisk fd general, med klassiska latinamerikanska populistiska drag. Han var en regent som utnyttjade de skarpa klassmotsättningarna på kontinenten för att höja sig över och spela ut dem mot varandra. Hans ”socialistiska” politik gick ut på att marknadsföra det egna oljebolaget PDVSA genom att koppla ihop sig med revoltvågen; sluta allianser med de nya vänsterregeringarna i de andinska länderna via ett eget handelsområde ALBA; skaffa sig vänsterlegitimitet genom att rädda Kuba från statskonkurs och att försörja ön med bränsle; öppna nya oljefält i Amazonasområdet genom att bilda partnerbolag med oljebolagen i de imperialistiska länderna; bedriva fattigdomsbekämpning i hemlandet för att vinna rösterna hos miljonmassorna i kåkstäderna; bygga upp en statsbyråkratisk koloss för att dirigera resursflödena, kontrollera arbetarrörelsen via statskontrollerade ”arbetsplatsråd” och befolkningen via ”kommunala råd”.

2005 försökte den gamla bolagsledningen i PDVSA med USAs hjälp avsätta Chavez via en lockoutvåg men oljearbetarna genomskådade det hela och tog över driften på raffinaderierna och Chavez blev kvar. Efter det var det många som trodde att Chavez var en arbetarvän men 2007 visade han sitt verkliga ansikte då han drev igenom antifackliga reformer och de nya oberoende facken började jagas. Samma år packades hela rörelsen ihop i det nya partiprojektet PSUV dit alla offentligt anställda beordrades som medlemmar. Under Chavez år vid makten lyste produktiva investeringar med sin frånvaro, importberoendet av livsmedel och insatsvaror blev nästan 100% och drogbaronerna började ta för sig. Flera högt uppsatta figurer under Chavez har ertappats med fingrarna i drogburken och utlämnats till USA och Colombia. Under Chavez nationaliserades många företag som var på fallrepet och gavs till militärerna och Venezuela är idag, 2 år efter Chavez död, en byråkratisk militärekonomi som snabbt avvecklar alla demokratiska och arbetardemokratiska fri- och rättigheter. Trots detta har stora delar av den europeiska vänstern tillhört chavismens stödtrupper, antagligen pga frikostiga bidrag från PDVSA. I flera länder har chavismen inspirerat till vänsterpopulististiska partier som SYRIZA i Grekland och Podemos i Spanien.

”Det finns ingen mat” Venezuela 2017

Nu när Venezuela inte längre kan föda sin egen befolkning och kommenderar ut militären att spreja demonstranter med tårgas och vattenkanoner och släpper lös PSUVs paramilitära gren att göra som de vill med dödsoffer som följd, har den öppna kampen om makten återigen ställts på dagordningen i Venezuela och det är så att hela regimen – president Maduro och den borgerligt dominerade nationalförsamlingen – måste störtas och ersättas av en arbetar- och överlevnadsregering som kan börja återuppbygga landet.

”Ut med Temer” Brasilien 2017

Striderna i Venezuela sammanfaller med att arbetarklassen tar nya initiativ i grannlandet Brasilien – Latinamerikas största land. I samband med fotbollsVM och OS växte en proteströrelse mot korruptionen fram. Arbetarpartiet drevs bort från makten 2016 av en ännu mer korrupt borgerlighet, och den nya maktklicken driver nu igenom drakoniska åtgärder mot arbetsrätten och arbetsvillkoren. Den första generalstrejken i Brasilien sedan demokratin infördes 1985 hölls för en månad sedan och nyligen har militären kommenderats ut att slå ned protesterna som organiseras av fackföreningarna och Arbetarpartiet.

Efter att vänsterregeringarna körts i botten eller avsatts på den latinamerikanska kontinenten har oppositions- och kampviljan nu börjat återvända och förutsättningarna för att nya starka oljeimpregnerade män ska förleda rörelserna är avsevärt uttunnade. Dessutom ligger möjligheten till en regionalt samordnad arbetarrörelse i Latinamerika i öppen dager pga den kulturella och språkliga närheten mellan alla länderna på kontinenten.

• Regimkriserna i USA och EU, direktkollektivistiska kamputbrott i Latinamerika och högerpopulismens impotens är kort som vänts upp på spelbordet. Vad som göms i andra kort vet vi inte men för min del så ser jag stora möjligheter framöver för arbetarklassen som inte längre går i vare sig socialdemokraternas eller i gamla kommunistpartiers ledband, och dessutom håller på att pressa sig igenom erfarenheterna av höger- och vänsterpopulism. Nu när klassen börjar komma ut på andra sidan och avståndet mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” smälter samman, ligger insikten om vikten att bygga ett eget klassmässigt svar på samhällskriserna nära till hands.

• En hållpunkt för en ny arbetarrörelse är att den inte bara behöver överkomma geografiska och kulturella avstånd utan också måste hålla ihop kvinnor och män emellan. Den djupaste och mest förödande splittringsfaktorn i hela arbetarrörelsens historia har varit den mellan män och kvinnor och alla arbetarrörelser och -partier har vidarebefordrat en patriarkal befälsordning med de egna kvinnorna som första offer. I alla klasskampsoppositionella vågor och verkligt samhällsomvälvande perioder, har därför kvinnorna kastat sig längst fram för att det har varit de som haft mest att vinna på en ny ordning och att de egna organisationernas maktförhållanden omvandlas. Därför ser jag med stor tillförsikt att arbetarkvinnor inte längre accepterar att hållas tillbaka i fack och på arbetsplatser, att kvinnor ställer sig i spetsen för kampvågor och att medvetenheten om att kvinnoförtryck och sexism inte har i arbetarrörelsen att göra blir allt mer spridd. Den nya arbetarrörelsens frontfigurer kommer att vara de arbetarkvinnor som helt enkelt fått nog och är beredda att gå hela vägen.
Annika Blomberg

Omtag i kommunpolitiken

Knegarkampanjen Kiruna behöver ett omtag i det kommunpolitiska arbetet. Därför har vi ett öppet medlemsmöte torsdag 24 november.

Under hösten flyttade Tommy Hjertberg till Stockholm för studier. Han var sedan 2010 vår representant i kommunfullmäktige. Jari Söyrinki har tagit över den uppgiften och ersättare är Patrik Tuoremaa och Nathalie Eliasson.

I kommunstyrelse och nämnder jobbar vi som insynspolitiker. Knegarkampanjen har insynspolitiker eftersom vi inte ingår i valtekniskt samarbete med andra partier.

Vi har hållit på oberoendet för att få maximal politisk frihet. Insynspolitiker betyder att vi inte har röst- och förslagsrätt i nämnder och kommunstyrelse. Men vi kan förstås ställa motioner och rösta i fullmäktige.

Vårt kommunpolitiska arbete går ut på två saker.

Dels att föra ut information till arbetsplatser, grannskap och arbetarrörelsen om vad som händer i maktens korridorer. Dels att vara en röst för de maktlösa, hjälpa fram deras önskemål och organisera dem arbetardemokratiskt.

Vad som kan uträttas i kommunpolitiken är beroende på hur målmedveten och stark rörelsen är på arbetsplatser och i andra vardagsmiljöer. Vi är representanter från denna verklighet.

Kommunpolitiken domineras av parti- och tjänstemannastyrda maktorgan med intressen skilda från arbetande människors. Ändå kan det vara lärorikt att ha uppdrag där. Vi ser hur beslutsfattandet går till från EU ner till den egna kommunen. Vi kan dra strån till stacken för en nybyggd arbetarrörelse.

Nu behöver vi välja nya personer till flera uppdrag och samla en ny kommunpolitisk grupp. Våra företrädare tjänar inga pengar på sina uppdrag men ersätts för förlorad arbetsinkomst. Välkommen att ge din syn på hur detta arbete ska utvecklas.

Öppet medlemsmöte Knegarkampanjen Kiruna
Torsdag 24 november 18.00
Adolf Hedinsvägen 35