INSÄNT: Ett möjlighetens fönster öppnar sig

Medan försommaren sprider sig över landet, arbetslagen räknar ned till en efterlängtad sommarledighet, skolungdomarna övar sånger inför skolavslutningen, så detonerade det senaste terrordådet i Manchester. 5000 militärpoliser kommenderades genast ut. Kameraövervakningen på allmänna platser intensifierades överallt. I de gråtande människohoparna är det numera prästerna som representerar samhället. Arbetarrörelsen är helt tyst och sluter upp kring myndigheterna.

En fredag för nån månad sen small det på Drottninggatan i Stockholm. Polisen lyftes snabbt fram som de nya nationalhjältarna. Ropen skallade efter polisrazzior på arbetsplatserna för att jaga underbetalda arbetare, med socialdemokratiska ministrar som talkörsledare. Myndigheterna återupptog kampanjen för att bunkra konserver, kontanter och färskvattendunkar i hemmen.

I takten med Daesh´ (IS) förluster i Syrien och Irak har skiljelinjen mellan ”de där borta” och ”vi här hemma” blivit alltmer ihålig. Jihadister spränger sig här som där. Cyberattacker från servrar i Moldavien eller Nordkorea stänger ned svenska kommuners datatrafik samtidigt som offren för terrordåd, inbördeskrig och imperialistiska ockupationer blivit en del av våra bekantskapskretsar och vardagsmiljöer. Detta sker parallellt som valen i USA och EU-länderna rapporteras av media som om de vore inrikesval i Sverige. Gränsen mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” håller i själva verket på att helt lösas upp som en följd av de globaliserade kapitalrörelserna, produktions- och distributionskedjorna och de överstatliga regimerna. Och överallt är arbetarrörelsen lika svarslös och underdånig. Nästan.

När jag försöker syna nutiden och det epokskifte vi helt uppenbart befinner oss i, springer jag på låten ”Fred” av Mikael Wiehe och som Thåström gjorde så bra. Wiehe ifrågasätter här hela den sanning som terrordåden banar väg för – att vi ska lita på myndigheterna och underdåna oss nationalstaten och lagen – och han säger det som så länge var en självklarhet inom arbetarrörelsen, att varje fred byggs på klassvillkor.

”Med lag ska landet byggas upp. Och lagen kräver fred så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer. Men om folket kräver mer betalt för smöret som dom sålt, då är det brott mot fred och lag och det kallas för revolt”.

Jag tänker att den förkrigstid som vi helt uppenbart befinner oss i – oavsett vad vi tycker om det – faktiskt bär på möjligheten att nu bryta underdånigheten och att arbetarrörelsen måste börja formulera svar som kan lösa samhällskriserna.

Men för att kunna göra det måste karta, kompass och GPS uppgraderas och kalibreras och en realistisk lägesbestämning göras för arbetarklassen. Till en sådan analys borde alla oberoende krafter nu börja bidra för ett ”window of opportunity” håller på att öppnas för arbetarklassen, det är min absoluta övertygelse.

Det jag själv ser som hållpunkter och vill bidra med är följande:

• Jihadisternas krigföring och terror – därborta och här hemma – för att kasta mänskligheten tillbaks till medeltiden och avskaffa alla fri- och rättigheter får inte förblinda oss så till den grad att vi sluter upp bakom militärpoliser och regeringar – som i nästa vända kommer att rikta all sin kraft mot en oberoende arbetarrörelse. Hur vidriga Daesh än är och hur rädda vi än blir, måste vi hålla huvudet kallt och se att jihadisterna inte till närmelsevis utgör samma hot mot en framväxande arbetarrörelse som USAs och EUs militärpolitiska övermakt, med poliskårerna som spjutspetsar mot alla tendenser till oberoende och klassmässiga aktioner. Att få skydd från dem är lika pålitligt som maffians ”beskyddarverksamhet”. Går man sin egen väg är man dödens.

Det är dessutom så att ansvaret för att Daesh överhuvudtaget kommit till och blivit en masskraft för utskjutna befolkningsmassor och en inspirationskälla för diskriminerade invandrare och muslimskt sökande, måste läggas där det hör hemma – hos USA och deras allierade. De invaderade Irak och Afghanistan med påföljande makttomrum, och ströp därefter den all-arabiska revolutionsvågen 2011-12 för att bevara återstående kungadömen, despotregimer och staten Israels strypgrepp. För att göra slut på Daesh behöver vi slå åt två håll – både strida mot USAs och EUs Mellanösternpolitik – med Sveriges benägna bistånd – och främja att de kurdiska frihetskämparna i området, YPG, som konfronterar Daesh dagligen och konkret får vapen, utan att de åläggs politiska villkor eller band.

• Spektaklet i världspolitiken med klanen Donald Trump i Vita Huset förebådar stora omvälvningar. Att denna Caligula-liknande arbetarhatare tagit kontrollen i supermakten USA, delvis med stöd av amerikanska arbetare som vänt sig högerut efter att Obamas ”Change” inte levererat, är ett tecken på att det politiska systemet är på väg att byta kostym. Donald Trumps regering är en politisk kentaur (sagodjur som är till hälften människa, till hälften häst) som inte kommer att kunna ge någon av sina påhejare eller väljare vad just de har begärt. Problemen syns mest i löftena om att ta ”hem” tillverkningsindustrin. Direkt efter att han installerats som president kallade Trump in 28 storföretags ledare och AFL-CIOs ordförande (motsvarande LO-ordföranden i Sverige) och lovade stora skatteavdrag för de företag som flyttar ”hem” fabriker. Han hyllades av flera höga bolagschefer och fackpampar men kruxen är flera. De globala bolagen är sedan decennier tillbaka internationella pyramider med bl a ”kostnadseffektivitet” och ”riskspridning” som ledande principer, och att flytta arbetstillfällen från låglönezonerna i Asien och Latinamerika till USA, innebär att liknande zoner i så fall måste öppnas i USA i stor skala. Frågan är om de arbetare som hoppats på Trumps företagaranda som jobbmotor kommer att vara lika nöjda när det visar sig att det handlar om att flytta ”hem” även kinesiska och bangladeshiska arbets- och levnadsvillkor? Frågan är också om de globala USA-ledda bolagen kommer tycka att detta är mödan värt för att få del av Trumps skatteavdrag eller om de pengarna kan dras in genom t ex värdepappersplaceringar, och att de kan stå sig i den globala konkurrensen utan Trumpens bistånd? För att genomföra ”hemtagning av jobb” och öppna zoner för superexploatering i Midwest kommer det helt enkelt att krävas en annan typ av regim. En regim som kan slå direkt mot arbetarsträvandena och även kommendera kapitalrörelserna på ett mer direkt sätt.

• Trumps makttillträde förebådar i mina ögon en kommande politisk kris som öppnar upp klasskonflikten från sitt dvalaliknande tillstånd. När knivarna börjar slipas från Washington kommer inte arbetarklassen att kunna förbigå det med tystnad för den kommer att vara direkt berörd. Den amerikanska arbetarklassen var en gång i tiden världens mest stridbara och så sent som på 60talet klev sociala – till och med revolutionära – organisationer inom den svarta amerikanska befolkningen fram, och hela landet stod och vägde. Banden till den ”vita arbetarklassen” var på väg att knytas när initiativtagarna mördades av FBI. Men snart består  den amerikanska arbetarklassen till sin majoritet av svarta och de  befinner sig redan idag på stridsfot mot polisbrutalitet och rasförtryck. De utgör i mina ögon plantan i fröet till den motmaktsrörelse som förr eller senare kommer att ge sig till känna i USAs arbetarklass.

• Även i Europa arbetar tiden för arbetarklassen när högerpopulisterna nu alltmer visar sig impotenta och svarslösa. Både Marine Le Pen och Jimmie Åkesson tillhör idag etablissemanget, de verkar inom EUs ramar och förlorar snabbt sin trovärdighet i arbetarleden när de inte kan leverera den utlovade tryggheten och återställarpolitiken. UKIP i England har redan bevisat sig vara kapitalets drängar och Brexit driver ned levnadsvillkoren när Theresa May i Storbritannien nu ska rädda finanscentret City of London genom att slakta löner, villkor och halvera skattesatser. Högerpopulisterna har dragit politiska växlar i snart 15 år i den häxkittel som bubblar efter att industri och social service slaktats av globalkapitlet i allians med de politiska partierna. Men den sociala vreden som under det senaste decenniet styrts in i deras banor och till religiös revanschism, kommer att börja ta sig andra vägar när återvändsgränden blir uppenbar. Direktkollektivistiska kamputbrott som kan bli uthålliga, ligger allt närmre till hands.

• Efter att den all-arabiska resningen trycktes tillbaka och kontrarevolutionen segrade 2013 i arabvärldens största land Egypten med 80 miljoner invånare och en stridbar arbetarklass; efter att befrielsekampen i Syrien omvandlades till ett inbördeskrig utan synligt slut, har arbetarkampen inte hörts eller synts till i den internationella skalan. Inte förrän strejker och regeringsprotester i Latinamerika började fylla nyhetsmedia under våren. I ett avseende ligger Latinamerika ett antal år före både Europa och USA och det är att de har prövat oljeimpregnerad vänsterpopulism i regeringsställning och inte fått något mer än ett flyktigt minne som nu fördunklas i tårgasrök.

Det var i slutet av 90talet som den latinamerikanska ”vänstervågen” inleddes med sociala revolter i land efter land och som tvingade bort globala bolag och fällde gamla regimer.

Regeringspartiet MAS i Bolivia håller valmöte

På hela kontinenten installerades sen vänsterregeringar och 2001 förde arbetarrörelsen Arbetarpartiet och Lula da Silva till makten i Brasilien. I Venezuela hade Chavez vunnit presidentvalet 1998 och börjat möblera om i det nationella oljebolaget PDSVA när han 2002 utsattes för en statskupp, uppbackad av USA. Den massrörelse som tvingade tillbaks Chavez till makten öppnade en period på närmare 15 år som kallats den ”bolivarianska revolutionen” och Chavez talade ofta om att han ville införa en socialism för 2000-talet. Vid närmare påseende har det dock visat sig att Chavez inte hade något med arbetarrörelsen att göra utan var en vänsternationalistisk fd general, med klassiska latinamerikanska populistiska drag. Han var en regent som utnyttjade de skarpa klassmotsättningarna på kontinenten för att höja sig över och spela ut dem mot varandra. Hans ”socialistiska” politik gick ut på att marknadsföra det egna oljebolaget PDVSA genom att koppla ihop sig med revoltvågen; sluta allianser med de nya vänsterregeringarna i de andinska länderna via ett eget handelsområde ALBA; skaffa sig vänsterlegitimitet genom att rädda Kuba från statskonkurs och att försörja ön med bränsle; öppna nya oljefält i Amazonasområdet genom att bilda partnerbolag med oljebolagen i de imperialistiska länderna; bedriva fattigdomsbekämpning i hemlandet för att vinna rösterna hos miljonmassorna i kåkstäderna; bygga upp en statsbyråkratisk koloss för att dirigera resursflödena, kontrollera arbetarrörelsen via statskontrollerade ”arbetsplatsråd” och befolkningen via ”kommunala råd”.

2005 försökte den gamla bolagsledningen i PDVSA med USAs hjälp avsätta Chavez via en lockoutvåg men oljearbetarna genomskådade det hela och tog över driften på raffinaderierna och Chavez blev kvar. Efter det var det många som trodde att Chavez var en arbetarvän men 2007 visade han sitt verkliga ansikte då han drev igenom antifackliga reformer och de nya oberoende facken började jagas. Samma år packades hela rörelsen ihop i det nya partiprojektet PSUV dit alla offentligt anställda beordrades som medlemmar. Under Chavez år vid makten lyste produktiva investeringar med sin frånvaro, importberoendet av livsmedel och insatsvaror blev nästan 100% och drogbaronerna började ta för sig. Flera högt uppsatta figurer under Chavez har ertappats med fingrarna i drogburken och utlämnats till USA och Colombia. Under Chavez nationaliserades många företag som var på fallrepet och gavs till militärerna och Venezuela är idag, 2 år efter Chavez död, en byråkratisk militärekonomi som snabbt avvecklar alla demokratiska och arbetardemokratiska fri- och rättigheter. Trots detta har stora delar av den europeiska vänstern tillhört chavismens stödtrupper, antagligen pga frikostiga bidrag från PDVSA. I flera länder har chavismen inspirerat till vänsterpopulististiska partier som SYRIZA i Grekland och Podemos i Spanien.

”Det finns ingen mat” Venezuela 2017

Nu när Venezuela inte längre kan föda sin egen befolkning och kommenderar ut militären att spreja demonstranter med tårgas och vattenkanoner och släpper lös PSUVs paramilitära gren att göra som de vill med dödsoffer som följd, har den öppna kampen om makten återigen ställts på dagordningen i Venezuela och det är så att hela regimen – president Maduro och den borgerligt dominerade nationalförsamlingen – måste störtas och ersättas av en arbetar- och överlevnadsregering som kan börja återuppbygga landet.

”Ut med Temer” Brasilien 2017

Striderna i Venezuela sammanfaller med att arbetarklassen tar nya initiativ i grannlandet Brasilien – Latinamerikas största land. I samband med fotbollsVM och OS växte en proteströrelse mot korruptionen fram. Arbetarpartiet drevs bort från makten 2016 av en ännu mer korrupt borgerlighet, och den nya maktklicken driver nu igenom drakoniska åtgärder mot arbetsrätten och arbetsvillkoren. Den första generalstrejken i Brasilien sedan demokratin infördes 1985 hölls för en månad sedan och nyligen har militären kommenderats ut att slå ned protesterna som organiseras av fackföreningarna och Arbetarpartiet.

Efter att vänsterregeringarna körts i botten eller avsatts på den latinamerikanska kontinenten har oppositions- och kampviljan nu börjat återvända och förutsättningarna för att nya starka oljeimpregnerade män ska förleda rörelserna är avsevärt uttunnade. Dessutom ligger möjligheten till en regionalt samordnad arbetarrörelse i Latinamerika i öppen dager pga den kulturella och språkliga närheten mellan alla länderna på kontinenten.

• Regimkriserna i USA och EU, direktkollektivistiska kamputbrott i Latinamerika och högerpopulismens impotens är kort som vänts upp på spelbordet. Vad som göms i andra kort vet vi inte men för min del så ser jag stora möjligheter framöver för arbetarklassen som inte längre går i vare sig socialdemokraternas eller i gamla kommunistpartiers ledband, och dessutom håller på att pressa sig igenom erfarenheterna av höger- och vänsterpopulism. Nu när klassen börjar komma ut på andra sidan och avståndet mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” smälter samman, ligger insikten om vikten att bygga ett eget klassmässigt svar på samhällskriserna nära till hands.

• En hållpunkt för en ny arbetarrörelse är att den inte bara behöver överkomma geografiska och kulturella avstånd utan också måste hålla ihop kvinnor och män emellan. Den djupaste och mest förödande splittringsfaktorn i hela arbetarrörelsens historia har varit den mellan män och kvinnor och alla arbetarrörelser och -partier har vidarebefordrat en patriarkal befälsordning med de egna kvinnorna som första offer. I alla klasskampsoppositionella vågor och verkligt samhällsomvälvande perioder, har därför kvinnorna kastat sig längst fram för att det har varit de som haft mest att vinna på en ny ordning och att de egna organisationernas maktförhållanden omvandlas. Därför ser jag med stor tillförsikt att arbetarkvinnor inte längre accepterar att hållas tillbaka i fack och på arbetsplatser, att kvinnor ställer sig i spetsen för kampvågor och att medvetenheten om att kvinnoförtryck och sexism inte har i arbetarrörelsen att göra blir allt mer spridd. Den nya arbetarrörelsens frontfigurer kommer att vara de arbetarkvinnor som helt enkelt fått nog och är beredda att gå hela vägen.
Annika Blomberg

Omtag i kommunpolitiken

Knegarkampanjen Kiruna behöver ett omtag i det kommunpolitiska arbetet. Därför har vi ett öppet medlemsmöte torsdag 24 november.

Under hösten flyttade Tommy Hjertberg till Stockholm för studier. Han var sedan 2010 vår representant i kommunfullmäktige. Jari Söyrinki har tagit över den uppgiften och ersättare är Patrik Tuoremaa och Nathalie Eliasson.

I kommunstyrelse och nämnder jobbar vi som insynspolitiker. Knegarkampanjen har insynspolitiker eftersom vi inte ingår i valtekniskt samarbete med andra partier.

Vi har hållit på oberoendet för att få maximal politisk frihet. Insynspolitiker betyder att vi inte har röst- och förslagsrätt i nämnder och kommunstyrelse. Men vi kan förstås ställa motioner och rösta i fullmäktige.

Vårt kommunpolitiska arbete går ut på två saker.

Dels att föra ut information till arbetsplatser, grannskap och arbetarrörelsen om vad som händer i maktens korridorer. Dels att vara en röst för de maktlösa, hjälpa fram deras önskemål och organisera dem arbetardemokratiskt.

Vad som kan uträttas i kommunpolitiken är beroende på hur målmedveten och stark rörelsen är på arbetsplatser och i andra vardagsmiljöer. Vi är representanter från denna verklighet.

Kommunpolitiken domineras av parti- och tjänstemannastyrda maktorgan med intressen skilda från arbetande människors. Ändå kan det vara lärorikt att ha uppdrag där. Vi ser hur beslutsfattandet går till från EU ner till den egna kommunen. Vi kan dra strån till stacken för en nybyggd arbetarrörelse.

Nu behöver vi välja nya personer till flera uppdrag och samla en ny kommunpolitisk grupp. Våra företrädare tjänar inga pengar på sina uppdrag men ersätts för förlorad arbetsinkomst. Välkommen att ge din syn på hur detta arbete ska utvecklas.

Öppet medlemsmöte Knegarkampanjen Kiruna
Torsdag 24 november 18.00
Adolf Hedinsvägen 35

Debatten avslutad

Knegarkampanjen Kiruna avslutar nu den här veckans debatt och tackar för de många bidragen som kommit in.

Vi hoppas med detta kunna samla oss bakom en närmare förståelse av Brexit och framtiden för europeisk arbetarrörelse, och återkomma till frågan längre fram.

Debatt om Brexit: ”Bygg motmakt i Labour”

 

Insänt av BJ

Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap fick arbetare att huka sig och ställa upp bakom olika flyglar av den brittiska borgerligheten. Nu krävs en motmakt som sätter intressena hos den arbetande befolkningen främst, och myllan för den kan finnas i striden om Labour Partys framtid.

Många kloka saker har konstaterats i veckans debatt om Brexit. Jag ska här sammanfatta tre av dem.

* Europeiska unionen är ingen ”klasslös” historia. Kapitalets rätt och fysiska möjlighet att kommendera arbetskraft, tjänster och varor har alltid varit dess överordnade syfte. Det har krävt en överstatlig form av maktutövning, som pressat medlemsländer till reformer och ändrad lagstiftning, och därmed en urholkning av den (sedan tidigare begränsade) rätten att välja och välja bort makthavare. Kapitalets intressen går före anställningsvillkor och reallöner. Vi har även fått massarbetslöshet och begränsningar av föreningsrätten, strejkrätten och andra arbetardemokratiska friheter. EU är ett maktcentrum för borgerligheten som inte kan ändras inifrån utan måste skrotas (som skribenten Arbetardemokraten slagit fast).

* Folkomröstningar är nästan alltid skadliga för arbetarrörelsen. Av flera skäl: alternativen ges uppifrån, valet ger blanka fullmakter åt makthavarna och leder på sin höjd till förändringar i det borgerliga statsskicket. För arbetaren är det ”samma skit i ny förpackning”. Folkomröstningar tvingar dessutom befolkningen att ställa upp bakom två främmande alternativ, och kampanjerna innehåller alltid lögner och tomma löften. Det visar de två senaste erfarenheterna från Grekland 2015 och Storbritannien 2016. Resultatet blir att arbetarrörelsen demobiliseras, hukar sig och blir röstboskap. Arbetarrörelsen borde inte låta sig utnyttjas på det sättet, utan istället driva en aktiv bojkott och bygga sin egen motmakt (vilket Annika Blomberg föreslagit).

* Den allmänna debatten hittills har präglats av, kan man säga, småborgerliga utgångspunkter. Arbetarrörelsen har svårt att själv sätta agendan och anpassar sig då till frågeställningarna som reses av konservativa, liberala, högerradikala eller för den delen socialdemokratiska ”tänkare”. I det ingår att fokusera på länder istället för zoner där klassintressena hänger intimt samman – till exempel en produktionskedja eller miljö av utanförskap, fattigdom och massarbetslöshet. I det ingår också överdrifter som att Storbritannien efter Brexit flyter iväg från Europa, den monstruösa liknelsen mellan högerradikala UKIP och 30-talets fascistiska massrörelser, eller för den delen argumentet att Brexit vore en stor arbetarseger. Gemensamt för dessa ”idéer” är att de sällan leder till konkreta handlingslinjer. Det blir tyckande, fraser och larm som slutar med att arbetare inte fått någon vägledning. Arbetarna får klara sig själva bäst de kan.

Nu finns vi inte på plats i Storbritannien och ett ”Swexit” verkar mycket avlägset, därför att det svenska kapitalet är mycket mer samlat omkring exportindustrin. Men ändå är hela Europas arbetarrörelse beroende av ett kollektivt exempel på handlingskraft, av klassoberoende i praktiken, en form för att väcka den jättelika kraft som slumrar på arbetsplatserna och som utan vidare skulle kunna vräka undan både Tory-regeringar och EU-regimen.

För oss arbetardemokrater är Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, något så märkligt som en vänsterpopulist som burits fram till makten över ett traditionellt arbetarparti. Labour har precis som alla socialdemokratiska partier i Europa genomgått ett snabbt förborgerligande. Inte minst under Tony Blairs ledarskap då partiet blev medansvarigt för Irakkriget, kapitalisering av statsorganisationen och fria tyglar för konstlade kapital. När Corbyn med en politisk skräll valdes till partiordförande 2015, så var det åtminstone delvis en reaktion från Labours bas i fackföreningarna och de många britter som strömmade in i partiet för att hjälpa fram ett nytt ledarskap.

I efterspelet till Brexit har Corbyn utsatts för ett kuppförsök, där en stor majoritet av partiets parlamentsledamöter kräver hans avgång (172 mot 40). Brittiska tidningar beskriver det som ett ”inbördeskrig i partiet” och, kanske mer träffande, ett ”krig mot partimedlemmarna” inlett av det gamla blairitiska ledarskapet. Labours karaktär är, trots allt, inte historiskt avgjord. Labour har band till arbetarklassen som många andra socialdemokratiska och vänsterorienterade partier för länge sedan har klippt.

I valet mellan EU och Storbritannien vägrar vi välja – vi stödjer ingen av dessa borgerliga regimer. Men den kris som Brexit utlöst inom den politiska borgerligheten måste utnyttjas från arbetarrörelsen, och vi står inte neutrala i frågan om Labours framtid.

Corbyns kamp för blotta överlevnaden kan vara öppningen till arbetarbaserad motmakt. Inte för att han eller den fackliga byråkratin skulle önska det, utan för att klassaktiviteten kan komma att kanaliseras denna väg, så länge det saknas andra organiserade krafter på frammarsch från arbetarleden.

Därför borde arbetardemokrater driva på för:

* Att en extra partikongress inkallas för Labour, med valda delegater från Storbritanniens alla större industriarbetsplatser, som antar ett handlingsprogram med siktet inställt på en arbetar- och överlevnadsregering i oförsonlig opposition till EU-regimen.

* Att handlingsprogrammet innehåller krav på nyval, ett investeringsmonopol, utbyggnad av ett förtroendemannastyre och åtgärder för att trycka tillbaka den patriarkala befälsordning som både Tories och UKIP stödjer sig på.

* Att samtliga parlamentsledamöter ställs inför att stödja detta handlingsprogram eller fråntas sitt medlemskap i Labour och avsäga sig sina uppdrag.

Är det för radikalt? Risken är att det politiska svar som borgerligheten har på lager överträffar detta flera gånger om, som i Grekland när arbetarrörelsen till slut hade utmattats och brutits ned.

Situationen i Europa börjar bli sådan, att samhällsorganisationen måste förändras från grunden i den ena eller andra riktningen. Passivitet och blygsamhet från arbetarrörelsens sida kommer att förvärra krisen och dess konsekvenser.

 

Debatt om Brexit: ”Det svåra är ofta taktiken”

Replik av Börje Schellin

Taktik är svårt: att lyssna in människor, samla ihop, utröna kampberedskap för att ur detta skapa enhet för aktion. Jag skall inte trötta ut er läsare med att räkna upp alla tillfällen då jag själv velat och tvekat, värderat och omvärderat i sökandet av de rätta kraven, manifesterat med rätt kampmetod och riktat krav till rätt adress. Många gånger har man akrobatiskt nästan slagit knut på sig. (Ja, försök själva stå bredbent, med rak rygg och med örat mot backen för att lyssna in allt på gräsrotsnivå!).

Jag måste tillstå att min konkreta kunskap om det allmänna klasskampsläget, stämningarna i basen, kunskap över aktuella ledarskap som finns och deras erfarenheter av upplevd kamp och så vidare, är bristfällig. I mitt förslag till ”åtgärdsplan” utgick jag från två axlar. Strejken som vapen och samlingspunkt och nyval. Vi reser inte krav eller föreslår kampmetoder, som strejk, bara för att det låter ”maffigt” och radikalt. Gjorde vi detta ägnade vi oss enbart åt ren plakatpolitik. I mitt resonemang med kunskaper ur press och TV, så kunde jag skönja ett exploderande missnöje, som skulle kunna fokuseras i aktion. Arbetarna som rister bojorna. Ett startskott för en ny politik. Om den stämningen finns där eller snabbt kan utvecklas, så är en sådan ansamling korrekt och önskvärd. Om inte? Är det bara ytterligare en återvändsgränd där ett tryck kan blåsas upp för att likas snabbt pysa ut.

Många turer kommer virvla runt som ständigt tvingar oss till omprövningar. Dörrar kommer öppnas för att lika hastigt stängas och ett problem för oss, i utformandet av taktiken, är utanförstående, i förhållande till England, litenhet, i förhållande till massorna, och därmed såväl kunskapsbrist som konkreta ingripande möjligheter.

corbyn

Jeremy Corbyn, partiledare Labour. EU-kritiker som stödde Bremain i folkomröstningen.

Som den uppmärksamme läsaren förstår handlar det inte bara om ett val i sig. Krisen i Labour, där högern deserterar, krav ställs på Corbyns avgång ger öppningar för rådslag. I och runt Labour, i fackföreningarna, lokala rådslag, hopsamlade till ett storrådslag för att mejsla fram det program som förmår bjuda hela borgarklassen spetsen. Ett hoparbetat program som kan resas i ett nyval. Jag menar att man skall smida snabbt, när järnet är varmt, ty ränksmidarna är ännu djupt splittrade och förvirrade och kräver tid för sin hopsamling, för att skapa sitt räddningsprogram. Kanske är nyval en realistisk hopsamlare. Kanske kommer det realistiska idag vara framtagning av lokala program, för lokal samling runt den lokala arbetarkärnan med lokala maktorgan för lokala lösningar. Befriade zoner. Kanske, vilket vi hoppas, flyttas rörelsen snabbt upp nivån till det nationella storrådslaget. En samordning, som då möjliggör nyval på en ny programmatisk nivå, det bör också vara vår inriktning.

Slutligen vad gäller själva valet för eller emot Brexit. Finns det en motsättning att rösta för att stanna kvar i EU för att sedan mobilisera i EU-länderna mot EU-byråkratins politik? Annika hävdar detta. Jag vill snarare hävda det omvända, det är en klar motsättning att befinna sig utanför EU för att mobilisera arbetaropposition i EU mot EUs politik. Hur såg den konkreta situationen ut i valögonblicket? Bara stanna kvar i EU eller gå ur? Låt mig ge två bilder (Utan eget direkt ingripande, får det tyvärr bli bara bilder. Bilder från press och TV, som ger oss bakgrund och information. Det som här nedan återges är bilder, inga direkta citat).

En 45 årig arbetare i norra England. Han är förbannad på att människor i hans närhet rösta Brexit. Hur kan dom rösta för ett utträde? Vi behöver dom här. Dom hjälper till att bygga upp vårt land, syftande på sina polska arbetskamrater och vänner. Han sträcker ut sin hand pekande mot dem. Är det lättare att nå honom för en internationell gränsöverskridande kamp, om man nu hårddrar det, än de som vill slänga ut det t.ex. polackerna.

En ung kille, förmodligen student, i London utbrister i besvikelse att han är inte bara britt han är europé. Är det lättare att dra med honom i ett internationellt arbete än den som hävdar att Storbritannien klarar sig utan Europa?

Valresultatet blev en besvikelse för dom, men detta handlar nu konkret vad vi skulle ha sagt till dessa och till alla övriga just i valögonblicket och hur dom skulle ha reagerat på våra råd där i besvikelsen. Utifrån vår olika taktiska utgångspunkter, vilken taktik gör det lättare att komma på talefot med dessa?

Annika skulle ha sagt, bojkotta valet, spelar ingen roll hur ni röstar. Om ni röstar för ett mot Europa öppet England eller ett stängt? Rösta som ni vill och kom sedan hem till mig så startar vi en kommitté för kamp mot Bryssel. Börje skulle ha sagt, stick snabbt iväg och rösta mot invandrarfientliga Ukip och deras lögner. Rösta för ett öppet Europa, ta med er alla kompisar i detta och kom sedan hem till mig för att…

För att organisera kamp mot makten i Bryssel underlättar det mer om man är inom än står utanför EU. Vilket inte betyder att vi tror att vi kan reformera EU. Idag spelar det dock mindre roll vad vi egentligen gör och säger. Väldigt få kommer att märka eller ens bry sig. Ändå, kommer vi tvingas in i förhållanden som kräver att olika taktiska aspekterna beaktas. Nästan alla bojkotter är otaktiska. Otaktiska i vårt politiska umgänge (bilderna ovan) och otaktiska då vi frivilligt avsäger oss en möjlig propagandistisk arena. Otaktiska när vi avhänder oss kunskaper vi bland annat kan förvärva oss. Otaktiska när vi avhänder oss möjliga användbara kontakter. Otaktiska också vid normala val eftersom vi även där frivilligt avsäger oss en propaganda mobiliserande möjlighet inför det valet.

stop ukipEnligt valanalytikerna var den avgörande frågan för och emot invandring. Vilket förmodligen än mer tvingat in oss i en hätsk polemik mot framför allt Ukip. Vi rycker inte bara på axlarna. Vi hade sökt övertyga de engelska arbetarna att arbetarklassen saknar fosterland. Sträckt ut handen till utländska klassbröder och krävt allas utsträckta händer, liksom vår nordengelska arbetare ovan i en inbjudande gest sträckte ut sin. Vi hade manat att man ur huse för att rösta mot Ukip, mot Brexit, för ett kvarstående i EU och samtidigt skissat på hur vi bäst kan organisera den internationella arbetarkampen mot EUs politik.

Ta kontroll löd Brexits budskap. Ta kontrollen från Bryssel till London. Men om kontrollen inte tas av de arbetande så kommer den ”engelska kontrollen” att minska, ty Bryssel kommer ändå i slutändan att kontrollera.

Debatt om Brexit: ”Angående befriade zoner mot EU-regimen med mera”

Replik av Arbetardemokraten

Som arbetardemokrat är det några saker och ting i debatten som jag har svårt att följa. Det gäller först och främst EU-regimen som sådan. I likhet med statsorganisationer är den uppbyggd utifrån borgarlägret och dess behov. Med ett svårt och främmande ord har den, steg för steg, byggt en borgerlig mastodontapparat för genomdrivandet av kapitalglobal korporativism över sina 28 medlemsländer. Det har ingenting med internationalism att göra utan med överflödskapitalets närmast obegränsade rätt att sätta igång verksamheter i vilket EU-land som helst, särskilt i de halv-koloniala öststatsländerna, och sedan låta varor, tjänster och arbetskraft kretsa runt kapitaliserade noder.

Statsorganisationer har ingen klassneutral karaktär, och EU har det ännu mindre. När Maastricthföredraget införde de fyra friheterna – för varors, tjänsters, arbetskraftens och kapitalets rörlighet – innebar det stegvis uppbyggnad av en kapitalglobal korporativism och att borgerskapet började bedriva en politiskt sett kosmopolitisk aktivitet. Kapitalets rörlighet är allt, och varor, tjänster och arbetskraft kommer efter och anpassar sig. Ser man inte det, blir arbetskraften rörlighet eller partiers kritik respektive reformidkande inom EU:s ram pissar i Mississippi i jämförelse med de breda befolkningsmassornas gigantiska läge.

arbetslösheten grekland

Var fjärde person är arbetslös i Grekland

Arbetskraftens EU-rörlighet uppgår till den största uppbyggnadstakten av en övertalig befolkningsmassa – en massarbetslöshetens reservarmé – sedan 2a världskriget.  Att det sedan finns ytterst specialiserade yrkesutövare eller oftast unga arbetsföra utan särskilda kvalifikationer som anställs i andra länders kapitalenheter, hänger oftast ihop med att det ger extra privilegier eller löner som det nästan går att leva på. De stora maktlösa befolkningsmassorna lever vidare i sina hemmiljöer, varav var tionde, var fjärde eller t o m hälften i långtidsarbetslöshet. Vadå rörlighet? Kapitalets rörlighet består av att alla andra faktorer som tillskrivits rörlighet drivs i armarna på kapitalglobala bolagspyramider. På den punkten tycker jag skribenten Industriarbetaren glider bort från de verkliga konsekvenserna.

Bidraget från Schellin har den stora fördelen att den vågar gå hela vägen till konsekvenserna av det han ser och föredrar: man ska verka inifrån EU, många gånger med kritik, andra gånger med stridsaktioner. Han lägger till att det behövs en alleuropeisk arbetarrörelse som bryter upp den juntakåpa som EU-regimen trätt på medlemsländerna. Därtill lägger han en kompromisslös avgränsning från förskönandet och försvaret av nationalstaterna, som vänsterfloran placerat in som ett separat stadium i befrielsekampens närmast förestående uppgifter. Det blir, summa summarum, till viktiga, framåtsyftande led för att utkämpa striden om EU:s vara. Men hans ”kritik” (sedan när har det blivit till någon hjälp att ”kritisera” motståndarlägret inom EU-borgen; varför ska den gamla klassmedvetna inställningen om att arbetsköparna strider vi mot, genom ändamålsenliga metoder, inte diskuterar och överväger vi med?) ersätter inriktningen på handlingslinjer, som mobiliserar, ändrar styrkeförhållanden och pressar fram eftergifter på arbetsvillkorens och levnadsstandardens områden. Ser man det så, måste man också ha i åtanke att varje medlemsland hyser en arbetarklass som är svagare än borgerskapet och dess makthavare, därför att kapitalisterna är samordnade på överstatlig nivå och på toppen av intimt sammanflätade bolagspyramider (jmfr Grekland förra året).

På den punkten tycker jag inlägget från Annika blir missvisande, när hon räknar upp försämringar i de maktlösa låginkomstagarnas liv, utan att samtidigt påtala att så fort blickpunkten höjs och betraktar EU-byggarna och dess kapitalister, så har de försvagats ännu mer pö om pö, stöt för stöt, särskilt sedan 7:e systemchocken 2008. Faktum är att båda de primära klasslägren genomgår en försvagning, och borgarlägret fortast, med inre sammanbrott och yttre sönderfall. Inte för att de blir mer exploaterade och utarmade, utan därför att de försvagas i sin maktutövning och allt tätare drabbas av utbrytartendenser inifrån medlemsländerna. Jag kan också tycka, apropå Annikas inlägg, att kraven som jag introducerade, dvs investeringsmonopol (inklusive likvida medel) och arbete åt alla behöver ingår i plattformen för en anti-EU kampanj. Det är övergångskrav, dvs krav som är svårare att genomföra än det är att avskaffa hela kapitalismen.

I vilket fall som helst, avslutar jag, är alldeles för mycket av mainstream-debatten baserade på länder. Argumenten löper vågrätt, där de skulle behöva resas lodrätt. Bortser man från folkgrupper som gjorts undertryckta av imperialistiska statsmakter i hundratals år – Basker, Katalaner, Skottar och Nordirländare m fl – behöver varje politiskt anslag mot EU välja bort kravet på hela landets utbrytning: ”England ut ur EU”, ”Frankrike ut ur EU”, Sverige ut ur”. Varför? Därför att där arbetarnas hemland även fortsättningsvis skulle lyda under kapitalets herravälde, av inlandsfödda kapitalister, kommer inte resultatet bli något annat än ännu hårdare konkurrensvillkor för den kortsiktiga lönsamhets rovdrift på råmaterial, anläggningar och arbetskraft. Folkomröstningar kan lägga till den ytterligare nackdelen åt alla de övriga: frågan om EU-medlemskap eller ej placeras vågrätt och mellan landet kontra länderna som fortfarande är EU-medlemmar. Det är kapitalisternas alternativ när de hamnat i nödläge.

protest frankrike

Hela våren har arbetarrörelsen i Frankrike slagits mot arbetsrättens nedmontering

Striderna i Grekland 2010-2012, med sin förlängning till Indignados i Spanien, med de intensiva protestyttringarna i Irland, med vårens strejk- och demonstrationsvåg i Frankrike, behöver nå ett fäste som i kraft av bestående mobilisering gör sig till en befriad zon, vilket vore lodrätt och skulle sprida ljus över hela den europeiska arbetarrörelsen. Folkomröstningar, däremot, placerar befolkningsmassorna vågrätt och gör dem till röstboskap för om kapitalets herravälde ska ha sitt maktcentrum inom landet eller i EU-juntan.