Valresultatet 2018

Alla röster har ännu inte redovisats i detalj för kommunerna som Knegarkampanjen kandiderat i. Men det står klart att vi tappat mandatet i Kiruna och inte vunnit något i Gällivare.
I vårt valmanifest skrev vi: ”Den riktiga makten finns inte i kommunfullmäktige. Den riktiga makten finns hos gruvbolagen och förändringen börjar där.”
Därför gjorde vi ingen valkampanj. Vi kandiderade utan kandidater och valsedlar. En röst på oss var ”en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.”
Vi kommer att utvärdera valet, vår verksamhet 2009-2018 och bjuda in medlemmar och sympatisörer från hela landet till ett extra årsmöte i oktober.

Knegarkampanjens kandidater!

Knegarkampanjen ställer upp till val i Kiruna, Gällivare och Pajala kommun.

Det finns inga förtrycka valsedlar och inga listor med kandidater, utan nomineringen har varit öppen.

Det betyder att väljare som vill rösta på oss måste skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel till kommunfullmäktige för den ort det gäller. Det är viktigt att stava rätt, annars blir rösten ogiltigförklarad.

Vill man dessutom rösta på en särskild person måste denna ha lämnat samtycke senast 7 september, alltså idag.

Den öppna nomineringen har lett till att vi rekommenderar följande personer som valbara i respektive kommun:

Kiruna: Jari Söyrinki, gruvarbetare, 35 år

Gällivare: Markus Larsson, VVS-montör, 37 år

Pajala: Tommy Augustsson, lastbilschaufför, 55 år

Har du förtidsröstat kan du ångra dig. Gå till din egen vallokal på valdagen och rösta på Knegarkampanjen.

Så röstar man på Knegarkampanjen

Knegarkampanjen ställer upp i Kiruna, Gällivare och Pajala. Det är en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.

Vi har inga listor med kandidater. En röst på oss kräver en aktiv insats av dig som väljare. Du behöver skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel märkt med ”Val till kommunfullmäktige”.

Vill du rösta på någon särskild person måste denna anmäla samtycke senast 7 september. Då skriver du både namn och parti på en blank valsedel. Ta kontakt med oss så hjälper vi till.

Mail: knegarkampanjen@gmail.com

Tel: 073-8255589

Örebropartiets urspårning

Markus Allard var en gång en vänsterpartist som tog ställning för rätten att försvara sig mot nazister, även om det skulle inkludera att slå någon på käften, och som blev utesluten.

Han kritiserade efter det sitt gamla parti för att inte representera dem som mest behövde det – unga, sjuka, marginaliserade – och startade det lokala Örebropartiet 2014. Han tog med sig en massa unga nyvärvade vänsterpartister som ville göra skillnad och inte bara fösas runt som valboskap åt vänsterpartiets ledamöter i nämnder och styrelser i kommunen. Knegarkampanjen stöttade Örebropartiet när det startades upp med ett mindre solidaritetsbidrag eftersom det verkade kunna utvecklas till en självorganiserad kraft inom arbetarrörelsen som förtjänade allt stöd.

Sedan dess har mycket hänt. Enligt Allard själv har i stort alla medlemmar bytts ut och istället för att utgöra en del av arbetarrörelsens nyorientering uppträder Örebropartiet nu väldigt förvirrat. Det senaste nyförvärvet är Peter Springare, polisen som gjorde främlingsfientliga uttalanden offentligt. Allard själv flirtar öppet med högerpopulismen och ”sverigevännerna” som har en illa dold rasistisk dagordning som ställer arbetare mot arbetare efter etniska linjer och som vill ha tillbaka Allians-regeringen. ”Sverigevännerna” menar att de är kritiska mot migrationspolitiken, men bedriver i själva verket en rent arbetarfientlig politik och låter bolagsägarna komma undan med vad som helst.

Allard har i Örebro utsett lokalpolitikerna till sin fiende nr 1, upphöjt dem till ett nytt påhittat klasskikt frikopplat från kampen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, och pekar istället ut politikerna som ”folkets” fiende. Allard påstår också att avskaffade politikerarvoden (som Knegarkampanjen också kräver) kan finansiera mycket stora satsningar inom vård, skola, omsorg vilket är rena drömmerier. Örebropartiet driver också frågan om mer nattöppet på krogen. Allard blandar högt och lågt och har sedan länge tappat karta och kompass.

Allards senaste bidrag på området ”splittra knegare efter etnicitet” är en artikel på web-platsen Ledarsidorna där han hittat på en ytterligare klassbeteckning – transferiatet. Denna klistrar han på nyanlända som inte har ett arbete – och varnar för att den kommande, troliga, ekonomiska krisen kommer att göra dem till ”trasproletärer”. Det är i Allards värld dessa kommande ”trasproletärer” som är det stora hotet mot levnadsstandarden och arbetsvillkoren, inte de globala bolagen och deras förgreningar i politiken.

Allard är självutnämnd ”marxist” men saknar den mest grundläggande marxistiska förståelsen, nämligen att klasser uppstår ur produktionsförhållandena, att arbetarklassens huvudantagonist är kapitalägarna, att arbetarklassen är internationell till sin grundkaraktär, att folkvandringar i grund och botten orsakas av kapitalets behov och inte tvärtom, att den politiska överbyggnaden och partiväsendet uttrycker den underliggande klasskampen om makt och resurser i samhället. Han förstår inte heller att staten är maktens instrument mot de maktlösa.

Allard har tidigare krävt att staten tar på sig att uppfostra nyanlända till ”svenska värderingar” och påstår i artikeln på Ledarsidorna att den svenska migrationspolitiken bara passar ”politikerna”, inte arbetarklassen och inte kapitalet, och antyder att migrationspolitiken skulle vara en politikerattack på ”folket”.

Allard har stängt in sig i ett skåp med ett pyttelitet kikhål från insidan varifrån han enbart kan se svenska partier, parlament och media och verklighetsuppfattningen blir därmed helt förvrängd. De som väser in till honom där han sitter i skåpet och kikar, verkar dessutom vara hatare av olika kulörer, allt medan Allard missar det dagliga slitet på industriarbetsplatserna och vad som sker i spåret på kapitalets globalisering och den permanenta krisen för alla bolag och stater som har värdepapperiserats och pumpats upp med skulder. Han missar också den överstatliga politiken som slaktar arbetsvillkor och levnadsstandard på alla kontinenter, oljeuttömningen som driver fram klimatförändringar, naturkatastrofer, krigsutvecklingen från Marocko i väster till Pakistan i öster, han missar den svenska uppslutningen kring NATO och världens största vapenexport per capita, de svenska storbolagens roll för dumpade arbetsvillkor i olika frihandelszoner världen över, de svenska bolagens och den svenska statens gemensamma strypning av föreningsfrihet och strejkrätt på hemmaplan, kapitalets växande oförmåga att suga upp den industriella reservarmen som istället skjuter ut miljarder människor till en tillvaro där man inte ens kan sälja sin arbetskraft och lever i rättslöshet, ett öde som delas av marginaliserade befolkningsmassor i alla länder numera. Med mera, med mera.

Markus Allard har vid närmare granskning ingenting att komma med när det gäller knegares behov i förhållande till kapitalet och den politiska makten, utan använder sin hemmasnickrade marxism för att skyla över sin egen hemvist som är undersidan av folkhemsideologin och välfärdsromantiken – föraktet för alla som inte ”var här från början” och medlöperiet till kapitalägarna och de borgerliga politiska partierna. Allard verkar tycka att det var bättre förr, han ropar efter ”samhällskontraktet” och handskas lika vårdslös med arvet från Marx som kommunisterna gjorde som snickrade ihop nya beteckningar på löpande band för att skyla över sin egen anslutning till borgarklassen och inpiskandet av arbetarklassens leverans av obetalt arbete och know-how.

Allard spelar på rädslan för framtiden, som alla populister gör, och är rädd för att själv bli  trasproletär. Fattigdom och kaos kan vänta runt hörnet, det är helt sant, men boten mot detta ligger inte i stängda gränser eller en migrationspolitik som både ”kapitalet och arbetarklassen kan tjäna på”, alltså med arbetarklassen klyvd med nyanlända därnere och inhemska ovanför. Risken för arbetslöshet, utslagning och ren fattigdom kommer att vara en realitet för alla knegare så länge bolagsägarna får hållas. För att komma åt detta krävs att arbetarklassen tar upp striden – tillsammans, förenat och gränslöst – om makten över företag, stater och regeringar, genomdriver sin egen investeringspolitik för att återuppbygga samhället på sina egna villkor och drar in alla i samhällsnyttigt arbete.

Annika B

Är farhågorna om stadsflytten på väg att besannas?

  • LKAB går återigen med vinst – och anser stadsflytten för dyr
  • Svenska staten har inte tagit ägaransvaret, vare sig för LKAB eller för flytten av Kiruna, enligt Riksrevisionen
  • LKABs styrelser och regeringarna har mörkat både kostnader och konsekvenser
  • Kostnaderna vältras över på Kiruna-bor och anställda. Är farhågorna om stadsflytten på väg att besannas?

Knegarkampanjen analyserar Riksrevisionens rapport om stadsomvandlingarna i Malmfälten. Klicka på bilden.

Kommer Kiruna stadsflytt att stanna på arkitekternas ritbord?